Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 25 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 24 (599)
.«’IIMT’S
um3
ILLCISTREPADlrfTÏDiN
KVINNAN HOCH - MEHriET
LÖRDAGEN DEN 25 MARS 1899. 12:te Årg.
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Idun ...................................................... kr. 5:
Iduns Modetidn. med plan-
scher och handarb. _
_ > 5: —
Iduns Modetidn. utan pl. > 3: —
UTGIFNINGSDAGAR :
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE :
FRITHIOF HELLBERG
träffas säkrast kl. 2—3.
BYRÅ OCH EXPEDITION:
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÂ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÄNL. VILLKOR.
LÖSNUMMERPRIS: 8 ÖRE.
Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646.
Stockholm,
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
MINA JÄGERSTRÖM.
k,. ,
VÅR RÖRLIGA TID, då jämte det
myckna goda, som gör sig gällande
inom de olika samhällslagren, lusten
att på ett eller annat sätt göra sig
bemärkt och komma upp i världen
mångenstädes karaktäriserar äfven vår kvinn-
liga ungdom, synnerligast den, som har att
själf bryta sin bana, torde det icke vara
ur vägen att några ögonblick stanna inför bil-
den af den kvinna, som i anspråkslös tillbaka-
dragenhet och utan att själf vilja synas, fyller
en rik uppgift i lifvet och lämnar ett skönt
efterdöme at sina medsystrar.
En sådan kvinna var den nyligen vid hög
ålder aflidna fröken Mina Jägerström. Dotter
af fält- och provinsialläkaren, assessor Jäger-
ström i Hjo och hans maka, Maria Branting,
syster till den kände gymnasten, professor
Gabriel Branting i Stockholm, föddes hon, den
tredje i ordningen af sex systrar, 1817, samt
erhöll en efter den tidens förhållanden mer
an vanligt god uppfostran, hvilken ock satte
henne i stånd att redan vid tidiga år upp-
taga lärarinnekallet.
Det blomstrande hemmet förlorade nämligen
snart sitt stöd genom husfaderns död, hvarvid
de unga döttrarna själfva måste begynna »kam-
pen for tillvaron». Minas första plats var hos
grefvinnan v. Essen, född Gyldenstolpe, som
hon åtföljde till Tyskland såsom lärarinna för
några unga släktingar. Vistelsen i Tyskland
gaf henne rikt tillfälle att utvidga sina språk-
studier, och ännu under sina senaste lefnadsår
uttryckte hon sig med ledighet och behag på
det främmande språket. Efter återkomsten
till fosterlandet blef hon en eftersökt lärarinna
och innehade för kortare tid ett par platser,
tills hon snart nog fästes vid det hem, hvarest
hon såsom medlem af familjen kvarstannade
mer än fyratio år. Det var på det natur-
sköna Röfors, i Västmanland, där hon blef
lärarinna för friherrinnan Sparres enda dotter
och, sedan denna vid tidiga år firat sitt bröllop
med brukspatron Richard Ehrenborg, förblef
sasom vän och sällskap hos den ensamma
modern, tills efter några år en ny generation
af uppväxande barnbarn tog hennes pedago-
giska gåfvor i anspråk. Ehrenborgar och
Sparrar blefvo från denna tid de familjer, åt
hvilka hon med hängifven kärlek ägnade sig,
dels på Röfors, dels på Wedevåg och dels på
Kråk, Ehrenborgska godset vid Vetterns strand.
Och hvad hon för alla dessa unga varit, därom
vittnar bäst den tillgifvenhet, hvarmed de in-
till hennes sista stund hängde fast vid »tant
Mina ».
Under denna långa tid hade hon, så att
säga, vuxit sig in i alla förhållanden och blif-
vit så ett med äldre och yngre, att någon
skiljsmässa aldrig å någondera sidan kom i
fråga. Och aldrig kunde väl den ogifta kvin-
nans betydelse för andras hem på ett skönare
sätt träda i dagen. Genom sitt anspråkslösa,
men på samma gång innehållsrika väsen bi-
drog hon icke litet till trefnaden i hemmet,
och de manga besökande i de gästfria hem-
men slöto sig med förkärlek till henne. Men
icke blott i salongen, äfven i stugorna kring
bruken lyssnade man gärna till henne, antin-
gen det gällde att samla barnen till söndags-
skolan eller mödrarna till s. k. symöten, där
man arbetade för något godt ändamål och sedan
försålde de olika artiklarne för att förvandla
dem i penningar.
Såsom vice pastor i grannstaden Linde upp-
trädde med stort nit i början af 1850-talet
en ung man vid namn Hans Jakol Lundborg,
sedermera bekant såsom en af grundläggarne
till evangeliska fosterlandsstiftelsen. Under
sma resor i landet sökte han väcka folkets
hittills slumrande intresse för inre och yttre
mission och en utgångspunkt för denna blef
för sin trakt inom kort Röfors, där missions-
möten månatligen höllos och en lifaktig
missionsförening stiftades, som under flere
år insamlade betydliga summor åt missionen.
I denna förening, som med särskildt intresse
omfattade det sedan lång tid tillbaka af
katolska kyrkan förtryckta lilla bergsfolket,
Valdenserna i Piemonts dalar, blef snart Mina
Jägerström själen och utvecklade därvid en
ovanlig energi. Sålunda höllos symöten, växel-
vis såväl i herrgårdens stora sal som i arbe-
tarnes små stugor, hvarvid fröken Jägerström
tillklippte och utdelade arbeten, som med lif
och lust af flitiga händer förarbetades till nyt-
tiga plagg och sedan en gång om året försål-
des vid offentlig auktion för att i penningar
afgå till sin bestämmelse. Denna verksamhet
återföll med välsignelse på arbeterskorna själfva
och väckte hos dem allt djupare ideella be-
hof. Vid sammankomsterna förelästes intres-
santa och lifvande berättelser ur missionshi-
storien, och helt säkert voro de många, som
från dessa stunder räknade begynnelsen till
ett uppspirande nytt lif. Föreningens årsmöten
besöktes ock mången gång af främmande ta-
lare jämte åhörare från närgränsande socknar,
hvarvid samlingen blef så stor, att föredragen
måste hållas under de lummiga träden på den
vackra gårdsplanen.
Under denna vidgade verksamhet kände sig
fröken Jägerström allt innerligare fästad, icke
blott vid familjen på stället, utan ock vid
brnksbefolkningen, som vid alla förefallande
behof såg upp till henne som till en person-
lig vän. Att hennes lif härigenom blef så
rikt och fullt, att det ej gaf rum för någon
känsla af tomhet eller obestämd längtan, är
klart. Och så åldrades hon stilla och obe-
märkt, utan att hon själf eller hennes vän-
ner märkte det. »Tant Mina blir aldrig gam-
mal», hette det alltjämt af dem, och lika ung-
domligt som hennes yttre figur var också hen-
nes sinne.
Friherrinnan Sparre hade under tiden ingått
nytt äktenskap med brukspatron Lundström,
och för sonen i senare giftet blef nu fröken
Jägerström under hans skolår i hemmet och
hufvudstaden samma trogna vän som förut för
de äldre halfsyskonen, vakande öfver hans
lekar och läxor.
Omsider nalkades dock äfven för henne den
tid, då det icke mer gäller att verka, utan att
lida.
Tillsammans med en syster, och efter dennas
död med en äldre vän, redde hon sig nu för
sina sista lefnadsår ett eget litet hem i huf-
vudstaden, för att mera ostörd få hängifva
sig åt hvilan. I detta hem, där trefnaden var
bofäst, satt hon omgifven af en hel rad por-
trätt af äldre och yngre vänner, som stått
henne nära, och kring hvilka hennes glada
minnen alltjämt kretsade. Många af dessa
vänner hade redan före henne gått till ett land
af ostörd glädje, men hon lefde ännu med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
