Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 25 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. _______________________ __
och gladdes åt ett återseende ntan skilsmässa.
Hösten 1897 träffades hon helt oväntadt af
ett slaganfall, som nedlade henne på sjuksän-
gen, där hon måste tillbringa många och långa
månader.
Då plågor och svaghet likväl för en och
annan stund lämnade henne, lyssnade hon med
aldrig slappnadt intresse till hvarje underrät-
telse från de kära, från hvilka hon väl till det
yttre var skild, men med hvilka hon dock allt-
jämt lefde i samma innerliga gemenskap som
under sin krafts dagar. Efter långsamma vak-
nätter grydde omsider äfven för henne den
morgon hon i stilla tro förbidat, tills hon den
22 januari innevarande år slöt sina ögon i
döden, i det med henne en rik lifsgärning,
om än obemärkt och förbisedd på lifvets höj-
der, afslöts. Den åttioåriga ensamma kvinnan
hade därvid lämnat mera förblifvande spår
efter sig i sanden än många i världen högt
prisade namn och många af konstens beröm-
da divor.
L. S.
I FINLANDS VÅR.
N
U SAFVEN RÖRS i Finlands björkelid,
Och drifvan smälter uppå furumo.
I »tusen sjöars land» för vårsol blid
Rlåögda sippor uti mullen gro.
Från palmers kust en sångarskara glad
Till Kumos strand den snabba vingen lyft,
Och bäcken sorlar fram i skog och mad,
Och gråtstänkt tronar ärrig bergaklyft.
Snart blomma fält, där kampen stod en gång,
Snart blickar sjö likt barnaögat opp.
Imatra sjunger högt sin frihetssång,
Af vårbäcks flöde mäktig i sitt lopp.
Men Finlands trogna folk har ingen vår,
I sollöst sinne fryser disig höst.
I låga pörtet faller smärtans tår,
I herreslottet suckar sorgtyngdt bröst.
I sorgedräkt sig kläder Finlands mö,
Som bror och syster hon på baren lagt,
Ty fosterlandet, har man sagt, skall dö,
Och sådan sorg har öfverväldig makt.
Har då förgäfves varit allt vårt mod? —
En hviskning öfver Finlands läppar går.
Rann så förgäfves bort vårt bästa blod
I dag, som smärtfullt kär för minnet stål ?
Är det vår trohets lön, du himlens Gud? —
Så bäfvar frågan, tusenfaldigt stor.
Skall det förklinga, Suomis klagoljud?
Skall han ej hjälpa, som i höjden bor?
Ack, finska folk, din sorg är också vår,
Vårt hjärta gråter vid din tunga stig,
Vi blödt på snöig stepp i gångna år,
Nu blanda vi vår tysta tår med dig.
— 2 —
Var tålig, broder kär, som förr du var!
Din bönvså visst skall spränga mörknad sky.
Din himmel än kan varda fri och klar,
Och pröfning tung kan bortom natten fly.
För dig, för dig kan än så visst bli vår!
Den mycket älskat har, kan aldrig dö.
Så torka bort den bleka kindens tår,
Och minns, att drifvan gömmer ros och frö.
Lars Lunell.
»VÄNTANSTIDER
in.
VID MÅLET.
HON STOD VID fönstret i det gamla, enkla, frid-
fulla hemmet, där hvarje litet föremål vuxit sam-
man med hennes minnen, detta hem, som hon nu
skulle lämna för att inträda i ett nytt.
Det var dagen före hennes bröllopsdag, men
hur grått — alltigenom grått var ej allt — lika grått
som novemberdagen var grå och kulen. — Hvarför
skulle just denna, den mörkaste och dystraste af
alla månader, bli utsedd för hennes bröllop, som
hon en gång tänkt sig så solljust och fullt af le-
ende förhoppningar? — Hur annorlunda hade det
ej blifvit — och hur hade det blifvit så? —
Hon gömde ansiktet i sina händer och lämnade
fritt lopp åt sina tårar.
Plötsligt hörde hon steg i trappan, steg, som
hon skulle känt igen bland tusende, steg, som hon
lärt sig älska, innan hon var medveten om sig själf
— steg, som nu kommo hennes hjärta att darra
af smärta — nej, inte ens det — hon var bara så
trött — så trött —
Hon tog med händerna och torkade af tårarna,
men blef stående kvar vid fönstret, utan att vända
sig om, då hennes fästman trädde bort till henne.
B »Anna,» sade han brådskande, »vill du inte gå
upp i våningen och se till handtverkarne men
hvad står på — du gråter?»
Han rynkade pannan.
»Är det då så underligt, om vemod blandar sig
i glädjen,» svarade hon undvikande och utan att se
på honom. »Jag skall gå genast.»
»Det är kanske bäst vi gå båda. — Jag var på
väg till kontoret, men — jag går med.»
Han hjälpte henne tyst på med kappan, och
tysta gingo de nedför de nötta trapporna i hennes
föräldrars hus.
Då de kommit ned på gatan, erbjöd han henne
som vanligt sin arm.
»Tack,» sade hon, men tog den ej, och tysta
gingo de framåt samma gata, de hundratals ganger
såsom ett lyckligt förlofvadt par vandrat arm i arm.
Han sade ingenting. — Hvad skulle han väl
säga, som i denna stund ej lät fadt och banalt?
Då de kommo upp i våningen, höllo just några
arbetare på med att bära in den stora büßeten.
Det uppstod ett spörsmål, på hvilken af de båda
långväggarna den borde stå, men först vid de frå-
gande och halft hånfulla blickar karlarna fäste på
henne, väcktes hon till fullt medvetande om, hvar
hon var, och tvingade sig till intresse för hvad som
försiggick.
I ett par rum gapade de nakna fönsterna emot
dem, i ett tredje höll en sadelmakare på med att
sätta upp gardinerna, som under hans skickliga och
vana händer formade sig till eleganta draperier. —
Hur hade hon ej tänkt sig, röd, varm och strålande
af lycka, utföra detta arbete i det blifvande hemmet.
— Det hade dröjt — och nu var det främmande
händer, som gjorde det. Med en känsla af förtry-
telse vände hon sig bort, och hennes blick föll på
den moderna kakelugnen med dess lämningar efter
en illa skött brasa. — Hu, så främmande och kallt !
Den råa novemberluften trängde in på henne ge
nom de öfverallt öppna dörrarna — hon frös ända
in i hjärterötterna.
I salongen var däremot allt färdigt och dörrarne
stängda. En varm, kvaf och instängd luft slog
emot dem. Här var ingenting att kritisera, ingen-
ting att ordna, och de blefvo stående midt för hvar-
andra på golfvet. Det väl ombonade, något mörka
rummet gjorde ett intryck på henne, som om hon
skulle kväfvas. Hon ville gå, men kände sig som
fastnaglad vid den mjuka plyschmattan, hvars stora
rosenbuketter tycktes förhåna och bele henne.
»Hugo,» sade hon, ur stånd att längre bära den
börda, som tryckte henne, »har du skuldsatt dig
för allt detta?»
Han såg förvånad upp vid denna direkta fråga.
— Under de nio år, de varit förlofvade, hade så
småningom, omärkligt, men steg för steg, det för-
troliga förhållandet dem emellan krympt samman.
Han var aktningsfull mot henne, men förströdd och
ointresserad i hennes sällskap, och han hade slutit
sig alltmer inom sig själf. Afståndet emellan dem
hade blifvit allt större, ty mot denna smygande köld
och likgiltighet stod hon maktlös. Endast hoppet
att det skulle bli bättre, då de blifvit gifta, hade de
sista åren uppehållit hennes mod. — Nu var det
dödt — en tillfällighet hade väckt till lif en miss-
tanke, en hemsk, förödmjukande tanke, som hon
ej kunde bli kvitt. — Hon måste till hvad pris som
helst ha visshet.
»Du vet ju, att jag inte har någon enskild för-
mögenhet. — Om än affären går bra — kan det ju
ej bli tal om samlade kapitaler. — Det var mig
emot — men — du har fått vänta länge nog,» sade
han, icke utan en skymt af bitterhet.
»Har inte du fått vänta?»
»Jo — men den tiden är förbi, då jag väntade
med otålighet.» Hans röst var afvisande och kall,
men hon märkte det knappt.
»Den är förbi, ja — och jag har varit själfvisk,
nej, blind har jag varit, blind i min kärlek, som ej
förstått, att jag borde gifvit dig fri.»
»Anna, — hvad är detta för utbrott, eller för
ord — nu?»
»Nu — när det är för sent, menar du, men ser
du då ej, att denna tanke plågar mig till döds,»
utbrast hon lidelsefullt. ■— Hon gick fram till ho-
nom och grep honom hårdt i armen, sägande:
»Hugo •— du har önskat det — du har längtat
efter din frihet?»
Han blef blek ända ut till läpparna, en osanning
föraktade han — och med en snyftning släppte hon
hans arm.
»Hvarför har du aldrig sagt det? .— Hvarför
har du sökt bibehålla skenet af en förbindelse, som
i själfva verket var upplöst? — O, om jag haft en
aning därom — att du ville bii kvitt det gamla
jag skulle inte hållit dig en dag — nej, inte en
timme. — O, hvad skall jag göra?»
»Vara förnuftig och söka göra det bästa möjliga
af det som är, Anna. — Något annat ha vi ej att
göra,» sade han strängt, nästan hårdt. Alla sce-
ner voro honom så förhatliga som möjligt.
»Det bästa möjliga af hvad? — af något, som
är dödt, som ej finns mer!» — Hon vred sina hän-
der och gick mot dörren till tamburen.
Han stod som bedöfvad af samvetskval och blyg-
sel öfver att åtminstone ej ha haft kraft och be-
sinning nog att dölja hvad ingen borde vetat. —
Hade hans öppna ärlighet inte alltid varit honom
till hinders? — För att passa in här i världen, skall
man vara måttligt ärlig, måttligt dygdig den fat-
tige har inte råd att vara ärlig — resonnerade han
i ögonblickets bitterhet och vid minnet af sina mot-
gångar. Men snart fylldes hans hjärta af en ve-
modig sorg och något veknade inom honom. Hen-
nes förtviflan skar honom i hjärtat. Hvad rådde
hon för, att hennes kärlek var segare, eller ej varit
utsatt för sådana slitningar som hans? — Hvad
rådde hon för, att den kalla världen, den förhård-
nande verkligheten, kampen för en själfständig exi-
stens gjort honom till den han var? — Hon var ju
dock hans enda och första kärlek.
Han såg sig om efter henne och skyndade ut i
tamburen. Utan att säga något, tog han hatt och
hattnål ur hennes händer och drog henne åter in i
salongen. , , ,
»Anna, jag vill tala med dig,» sade han kort och
bestämdt, sedan han stängt dörren.
Hon sjönk viljelöst ned i soffan, och han satte
sig på en stol framför henne, stödjande armbågarna
mot knäna och lutande pannan mot de samman-
knäppta händerna. Det var honom tydligen svårt
att börja.
»Då det kommit så långt, är det bäst, att allt
blir klart mellan oss. — Det blir kanske i det hela
en vinst. — Hur har du kommit dit — att göra
mig en sådan fråga?» sade han slutligen.
»Genom en vers, som du skrifvit i kanten på bo-
ken jag fick tillbaka härom dagen.» — Hon tog ur
sin portmonnä en liten pappersremsa, som hon räck-
te honom.
Han tog den och rodnade starkt, då han läste
den lilla versen. — Hade ej situationen varit så
sorglig, hade han kanske lett åt den, så dum, så
barnslig föreföll den honom nu.
»Anna,» sade han, »de där orden bevisa ingen-
ting annat, än att jag höll på att bli tokig vid alla
de motgångar, som ställde sig i vår väg. — Men,»
fortsatte han och reste sig upp i stolen,^ hvarvid
han strök det tjocka, något gråsprängda håret från
pannan — »du vet, att jag ej kan ljuga, inte en
gång, utan hundrade gånger har jag ångrat den stund,
jag öfvertalade dig att byta ringar med mig.— Jag
har ångrat det för min skull — och för din skull
_ ock _ om jag inte hade gjort upp räkningen
med det förflutna, skulle jag ångra mig i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
