Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 29 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 — IDUN 1899.
IT. Holm foto.
ÏK*Â
.
EN MARTYR. SKISS FÖR IDUN
AF RENGTA.
A. Blomberg foto.
VAR NYASTE PANSARBAT »THOR» I KRONANS DOCKA PA DJURGARDEN.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
T^ÅR NYASTE PANSARBAT. Medels vår foto-
’ grafs kamera äro vi i dag i tillfälle att låta Iduns
läsarinnor se, hur det svenska sjöförsvarets nya
pansarbåt Thor tar sig ut. Af den större bilden,
som framställer kolossen, liggande i Kronans docka
på Galérvarfvet å Djurgården, få vi en detaljerad
föreställning om däcket med dess master, pansar-
torn, väldiga skorstenar m. m. På det hela taget
ter sig ju denne sjökrigets representant föga fruk-
tansvärd, där han ligger orörlig i det stämningsfulla
vinterlandskapet, med Skeppsholmens tysta alléer
och Söders höjder förtonande i bakgrunden. Men
granska vi de bägge småbilderna, af hvilka den ena
återger fören med rammen samt den torpedoslungan-
de tuben, medan den andra framställer aktern och de
väldiga propellerskoflarne, kunna vi lätt bilda oss
ett begrepp om fartygets omfång och om den be-
tydliga kraft, det torde kunna utveckla i en sjöba-
talj. Bilden af sjöofficeren, som placerat sig under
tuben, och af mannen på dockans barrière, fram-
häfva ytterligare pansarkolossens dimensioner.
TjtN STÅTLIG MILITÄRBEGRAFNING firades i
Jönköping den 20 dennes, då öfversten och che-
fen för andra Göta artilleriregemente Jacques de Laval
fördes till den sista hvilan. Den i sin ålders bästa
mannakraft så plötsligt bortryckte regementschefen
hade genom sina dugande militära egenskaper och
sin sällsynt älskvärda personlighet förvärfvat sig den
vidaste popularitet, hvilken ock tog sig uttryck i ett
synnerligen talrikt deltagande från befolkningens
sida vid hans jordafärd. Vår fotografi, som är ta-
gen af hoffotografen H. Holm i Jönköping, fram-
ställer det ögonblick, då den väldiga processionen
passerade Hofrättstorget. Från alla byggnader vaja
flaggorna på half stång och på torget stå uppställda
två anspända batterier om fyra kanoner.^ Från Hof-
rättstorget bildade öf-
riga batterier af andra
divisionen front ända
fram till Kristinakyrkan.
Hela regementet var
klädt i stor parad och
särskild uppmärksamhet
tilldrogo sig de å Hof-
rättstorget stående bat-
terierna, med samtliga
sadlarne täckta med »val-
trapper», prydliga täc-
ken i de svenska färger-
na och med artilleriets
vapen, en kreverande
granat.
I processionen märk-
tes, förutom regemen-
tets samtliga officerare,
som ej förde befälet vid
de paraderande trup-
perna, bland de när-
maste anförvanternaden
aflidnes broder doktor
Gustaf de Laval.
I
NGA VAK verkligen förtjusande i kväll. Hon
hade en ljusgrön, litet urringad råsilkesklädning,
hvarur den skära, något späda halsen stack upp ;
de blå ögonen strålade af glädje, och de röda läp-
parna voro skilda åt, så att hennes små hvita tän-
der glimmade fram. Det var något i hela hennes
uppenbarelse, som kom Emil att tänka på en nyss
utslagen nyponblomma.
Där midt öfver salen satt Maja. Dick Berger
stod lutad öfver henne och tycktes ifrigt bedja om
något. Maja var lika röd i ansiktet som färgen på
hennes atlasklädning. Hon lösgjorde hastigt en ros
ur sitt hår och räckte den åt honom.
I det samma kom Inga rusande in i fönster-
smygen och flög nästan i famn på Emil.
»Kors, är du här.»
»Ja, men jag skall genast aflägsna mig.» Emil
bockade sig stelt.
»Nej stanna för all del. Hvarför har du inte
dansat med mig på hela kvällen?»
»Å, du har ju varit så upptagen af löjtnant
Ulfsax.»
»Jag kan väl inte säga nej, närVhan kommer
och bjuder upp mig.»
»Men du behöfver väl inte skratta, bara han
öppnar munnen.»
»Ja, när han är så vådligt komisk. Vet du hvad?
Han sade, att jag var lik en älfva.»
Emil tycktes icke finna något komiskt i det, där
han stod med rynkade ögonbryn.
»Och så sa’ han, att han aldrig i sitt lif varit så
lycklig, som när han dansade med mig. Då måtte
ni inte ha haft mycket roligt, sa’ jag. Han tittade
på mig så märkvärdigt, att jag blef rädd, och så
sprang jag hit.»
»Den tilltagsna glopen! Det är då sista gången,
som han är i vårt hus.»
Ett ackord slogs an på pianot. Inga och Emil
tittade ut genom förhänget. Framför pianot stodo
Elsi och Karl. Man hade bedt om en sång.
»Å, hvad Elsi är vacker i kväll. En sådan hals
och sådana armar,» sade Inga med beundran.
Nu klingade genom rummet Mendelssohns väl-
kända duett: »Ack, om min kärlek göte sig i ett
ord ändå.» Karls djupa baryton sammansmälte med
Elsis höga sopran, och de sjöngo med känsla och
musikalisk uppfattning. När sången slutat, bröt en
stormande applåd lös.
»Vet du hvad, Emil, jag tror bestämdt, att Karl
och Elsi äro förtjusta i hvarandra.»
»Hvarför det?»
»Jo, här om dagen, då jag kom in i salongen,
sutto Elsi och Karl inbegripna i ett lifligt samtal;
vid mitt inträde tystnade de, och båda blefvo allde-
les röda i ansiktet.»
»Jo, du är mig en skön spion 1»
»Emil, ta mig i hand på, att du inte talar om
det.»
Emil tog henne i hand och lofvade, att han inte
skulle säga ett ord.
Damernas vals spelades upp.
»Får jag lof?» sade Inga med en näpen liten
nigning.
Emil slog skrattande armen om hennes lif och
dansade ut.
ÖFVERSTE DE ].AVALS BEGRAFNING I JÖNKÖPING DEN 20 MARS.
■ FOKTS. OCH SLUT FRÅN U:R 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
