Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 29 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
.ÙXJLUL
■pHpHH
A. Blomberg foto.
ALLM. BARNHUSET: I SKOLAN.
A. Blomberg foto.
ALLM. BARNHUSET! I KÖKET.
«au«
därför att de ej lämpa sig för verkligheten —
höra blott hemma i fantasiens förlofvade land . ..
Varma tankar hos en kärleksfull liten hustru,
väckta till lif en härlig vårdag, då hon läng-
tar att göra sina medmänniskor lyckliga —
varma, kärleksfulla uttryck för hvad som bor
i ett litet känsligt kvinnohjärta —■ men i den
kalla verkligheten gälla de hittills åtminstone
ej för annat än utopier, kära lilla vän, ingen-
ting annat än utopier 1 »
Tag gärna »gubbar» nu en tid,
Så damerna i ro och frid
Få växa till sig litet.
En dam, som ser en smula »torrt»,
Är glad, att versen kommit bort
Högst upp på andra sidan.
En ann’ den saknar hvarje blad,
Och om en vacker liten rad
Hon ber med hopp och bidan.
När Idun gaf ett extrablad,
Tror man hvarenda en blir glad
Och att det föll i tycket?
Nej gu’ bevars, det talet gick,
Att om förut man litet fick,
Så fick man nu för mycket.
En talar om med harmsen håg,
Att när förut man »gumman» såg
Vid allra första »titten»,
Hon nu utaf herr redaktörn
Har blifvit skjutsad i ett hörn
Och får ej pryda »midten».
En fröjdar sig uti sitt sinn’
Att herrarna ha kommit in,
En ber att slippa flera,
Ty komma de en fångan rad,
Ej mer som förr uti sitt blad
Får kvinnan dominera.
I ett post scriptum allra sist
Jag undrar, om fru Pettcrkvist
Har lof att så sig lata;
Min Ruff, han skjuter alltid på,
Och hennes borde väl förstå,
Att hon får lof att prata.
Men ibland frågor och bland svar
Så kvicka som i forna daT,
Där känner man sig hemma,
Där oförändradt, skönt och lugnt
Geniet står på samma punkt,
Och där är Moster Emma.
Men — à propos — en sak mig slår:
Bland svaren mera år från år
På vers man praktprof hittar,
Där frodas som epidemi
Ett slag af gröt-rims-poesi,
Som ganska tydligt smittar.
Min egen tanke är då visst:
På Iduns-»gummor > snart blir brist
Och svårt på det gebietet;
A. Blomberg foto.
ALLM. BARNHUSET! I »KOLTEN».
För »mostrar», som förut ha haft
Båd’ väf och hufvud uppå skaft,
Nu slagit deras timma,
Pegasen spattig, trög och halt
Får skumpa kring i Iduns spalt
Förutan töm och grimma.
Hvar fågel sjunger på sin trall,
Och hvad gör det i alla fall,
Om versen det är hak i,
Det är ju ändå godt och bra,
Att de fått litet roligt ha
Inkognito där bak i.
— Nej, här är bäst alt ge sig af.
Min egen kamp i samma traf
Föll in att med mig gäckas,
Mot rimbacillens svåra gift •
Ett motgift uti tal och skrift
Må mänskligheten räckas! —
Och nu till sist, herr redaktör,
Vi damer rå ju inte för,
Vi ä’ för klander böjda,
Men med allt gnäll och gnat och
pock,
Så ä’ vi i det hela dock
Så innerligt förnöjda.
När Idun ständigt vill oss ge
Så mycket intressant att se,
Så vore vi väl dumma,
Om vi tillbaka ville gå
Till tiden när den bjöd oss på
Hvar vecka blott en »gumma».
Nu följa vi hvart kungen far,
Vi se hur kronprinsessan har,
Hur Hallwyls ha det hemma.
Ja, sannerligen jag förstår,
Hur alltihop det där man får
För samma stackars femma.
LITET SKVALLER FÖR IDUN AF
SNORRE.
S
KALL DET väl räknas mig till skam,
Om jag till redaktörn bär fram
En liten smula skvaller,
När han sitt bästa för oss gjort,
Han veta bör, hur på vår ort
Om Idun talet faller.
Nog är det underligt ändå,
Att om man något hittar på
Att mänskligheten fröjda,
Så aldrig får man tacken för’t,
Och aldrig nà’nsin har man hört,
Att folk ä’ riktigt nöjda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
