Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 iDUN 1899.
8k0Ê
■ïêz&ïkÂ’
’SÊSÊàsBÈma*
mßm
$08*$
nuiiiiittii
IjjitHMJ
FJÄLLKOLONIEN VID ÅNN.
lämna sin dopkälla och komma äfven han. Den
förste biskopen i Skara stift såg jag träda nr sitt
närbelägna, ståtliga hus, nu endast en ruin, jag såg
medeltidens och storhetstidens folk, alla samlade
inför historiens domstol, där tideböckerna lågo upp-
slagna, och andra domar fälldes än de lefvande
fälla öfver hvarandra. Jag var så upptagen af att
lyssna till dessa märkliga utslag, att jag ej gaf akt
på, att predikan slöt och sången började, då min
uppmärksamhet fängslades af middagssolen, hvars
strålar i knippor lyste in genom en djup, liten
glugg i det vackert afskrankade koret. Jag tyckte
den lyste ned på unga hufvuden, som, släktled efter
släktled, böjt sina knän kring altarrunden.
Efter gudstjänsten gingo ett par af damerna på
besök i prästgården, och under tiden vandrade jag,
alltjämt halfdrömmande, med en väninna omkring
på kyrkogården, där vi slutligen stannade vid en
särdeles väl underhållen grafkulle. Den tillhörde
grefve Hugo Hamilton på Blomberg, och bland de
under kullen slumrandes namn lästes grefvens
svärmoders Anna Elise Geijer, född Lilljebjörn.
Gwi Det var så underligt att midt under mina hi-
storiska drömmerier blifva förd in i min älsklings-
författares, den gamle häfdaforskarens, familjelif.
Jag visste icke då, att efter Erik Gustaf Geijers
bortgång hans änka kände det så tomt, att hon ej
gaf sig ro någonstädes, utan vistades än här än där,
tills hon, under ett besök på Blomberg hos sin
enda dotter Agnes, hemkallades. Detta var orsa-
ken till, att hon ej bäddades ner på Upsala kyrko-
gård vid den saknades sida, utan fick sitt hvilorum
här vid Sveriges äldsta kyrka.
■ Vi plockade på grafven några kvistar af den
blommande vintergrönan och skickade dem till en
af grefvinnan Agnes Hamiltons bästa vänner, hvil-
ken vi bådo till henne framföra en grafvens häls-
ning. Grefvinnan befann sig i Upsala, där hennes
man var landshöfding, och var, det visste vi, myc-
ket sjuk.
Några dagar därefter fingo vi ett tack för blom-
morna, De hade kommit lagom för att fästas på
Agnes Geijers kista och hade således med denna
blifvit sänkta ned i historieskrifvarens graf på
Upsala kyrkogård.
Så knöto de späda små ihop kedjan mellan döda
och dock lefvande, ty Geijer har en gång själf sagt:
»De döda lefva>, och hvad de orden betyda, förstår
man kanske bäst i Husaby, i synnerhet om man
från ett besök där omedelbart föres in i det jäk-
tande nutidslifvet. Då känner man, att man varit
långt, långt borta eller ock slumrat in och drömt
så lifligt, att man behöfver en lång stund att fatta
sig. Så behöfde åtminstone jag, när jag dagen efter
besöket i kyrkan åter gick bland kurgästerna och
språkade om ingenting.
Amanda Leffler.
T>ARNGARDEROBEN, ill. månadsblad för barn-
kläders förfärdigande o. barnens sysselsättande
är den bästa skatt för mödrarna i hemmen. Pre-
numerera på prof från det nya kvartalet1
Så slutades denna mycket lyckade sällskapsafton,
som på det behagligaste sätt sammanförde närmare
ett sjuttiotal i den vimlande världsstaden och dess
närhet bosatta svenskar. Och jag tror, att alla del-
tagarne lifligt önskade, att många »aftnar» måtte
efterfölja denna, arrangerade efter samma förträff-
liga plan.
Anna Fleetwood-Derby.
I FJÄLLKOLONIEN.
N
YLIGEN har i de dagliga hufvudstadstidnin-
garna vädjats till Stockholms allmänhet om
understöd för bildandet af en »förening för
utrustande af fjällkolonier för fattiga, företrädesvis
Stockholms folkskolor tillhörande barn, som ha
klent, ehuru ej af tuberkulos angripet bröst.»
I spetsen för uppropet står h. k. h. hertiginnan
af Västergötland, vår älskliga och varmhjärtade
unga »sessa», som med sig förenat några af sam-
hällets framstående män och kvinnor, hvilkas vackra
initiativ, det är att hoppas, skall hos allmänheten
vinna de sympatier, som denna i sann mening
ömmande sak förtjänar.
Vi äro i tillfälle att i dagens nummer af Idun
meddela vår läsekrets en tilltalande bild från den
första fjällkolonien, som för tre år sedan grund-
lädes i Jämtland af fru Julia Blomkvist — en af
uppropets undertecknarinnor — och hvilken kolonis
vackra tillkomst är närmare skildrad i nummer 36
af Idun för år 1897, hvartill vi hänvisa.
Man behöfver endast se bilden af den ståtliga
bondstugan med dess där utanför i sommardagens
klara sol och rena luft flockade barnskara för att
förstå, huru angenämt de små tillbringa sin tid där
uppe i fjällbygden, och huru kroppsligt och andligt
sundt deras lif måste vara. Redan resan dit är
en högtid för barnen, hvilka däruppe hafva en kär
vän i viken : fru Skogh, den kända hotellägarinnan,
som i Storvik bjuder de små resenärerna på mid-
dag, hvarefter de få intaga kaffe i Bollnäs.
För öfrigt omhuldas småttingarne under hela
vistelsen på det ömmaste, och det talar endast en
önskan ur deras friska ansikten, när de resa där-
ifrån: måtte vi få återvända nästa år!
För att denna önskan skall bli verklighet och
för att deras många små sjukliga kamrater, som
ännu ej känt välsignelsen af en fjällnaturs härliga
sommar, också må komma i åtnjutande däraf, är
det att hoppas, att den lyckligt lottade allmänhetens
bidrag till fjällkoloniernas upprättande och vid-
makthållande ej skola utebli. Våra barn äro ju vår
nations stora framtidskapital — hvi skulle vi då
icke af all vår förmåga värna om deras hälsa?
VINTERGRÖNAN FRÅN HUSARY.
S
E HÄR ett litet minne, väckt genom bilderna
från Husaby i ett af Iduns senaste nummer!
Husaby kyrka, på sluttningen af Kinnekulle,
ligger så nära Lundsbrunn, att den är ett vanligt
mål för därvarande kurgästers utflykter; - och en
söndag begåfvo sig ock några damer på väg dit. Man
åkte i en höskrinda, bekvämt packad med hö och
prydd med löfruskor. Vägen var egentligen icke
vacker, men trakten är bördig, och till följd af
någon optisk synvilla har man den föreställningen,
att kullen ligger mycket närmare, än hvad som verk-
ligen är fallet.
Vi kommo i lagom tid för att under de mäktiga
klockornas dån gå in i det gamla templet, där solen
så vackert lyste. Dagens text handlade om domen.
»Dömen icke, så värden I icke dömde», men jag
får bekänna, att, kraftigare än prästen, predikade
för mig omgifningen.
Jag tvckte mig se den enligt sägen utanför
kyrkodörren slumrande Olof Skötkonung och hans
gemål stiga ur sina grafvar och komma till dom,
den gamle S:t Sigfrid — Västergötlands apostel —
RIKSKANSLÄRENS SISTA JORDAFÄRD,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
