Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. - 2 —
BLOMMOR.
S
AIMA TOLKAR sin sorg och kärlek
uti doftande rikedom.
Fram ur kylande, frostig dimma
spirar skäx-asle rosenblom.
Allt hvad renast i hågen drömmer,
hvarje suck, som ur bröstet går,
allt det ljusa och allt det bittra
tar sitt uttryck i blommors vår.
Denna tystnad i skönhet talar
mer, långt mera än ord förmå.
Alla hjärtan dess tanke fatta,
godt dess sällsamma språk förstå.
Allt det arma och stolta landet
sjunger däri sin stumma sång,
sjunger trohet och frihetskänsla,
sjunger allt, hvad det ägt en gång.
Ödemarkernas tunga vemod
andas där i hvart ord, hvar ton,
mörka furorna sorgset susa,
vinden suckande drar kring mon,
bleka stjärnor i kvällen tindra,
böljan slår mot den tysta strand —
— blomsterskatterna måla troget
sina tusende sjöars land.
Genom allt går det hän en helig,
en osvikeligt hoppfull tro,
stark och fast liksom Vintergatans
ljusa, flammande strålebro.
Ingen modlös förtviflan finner
rum i Suomis hjärta, nej:
Herren pröfvar allen — så hviskas —
men förskjuter, det gör Han ej.
Herren pröfvar... Ja väl, du kära!
Frost och mörker dig trycka tungt.
Men var viss om, att efter stormen
skall det sist varda åter lugnt.
Ur din sorg, ur din djupa kärlek,
ur ditt härliga blomsterfång
skall i leende, solvarm fullhet
vårens skönhet stå fram en gång.
Adi
»VÄNTANSTIDER».
v.
KÄRASTE YSABEL!
Om jag före den 19 januari detta år hade läst
din skiss om >Väntanstider>, så hade kanske mitt
»Bref från en f. d. fästmö* etc., fått ett annat ut-
seende. Ty den var som en liten blå flik på en
molnig himmel, din lilla berättelse, med sitt käcka
innehåll och sin lifliga stil — den var ej någon lös-
ning på själfva den viktiga frågan om långa för-
lofningar, det har du säkert aldrig menat, men den
innehöll dock ett surrogat, som ej är att förakta,
och den var så full af glad, ungdomlig tillförsikt,
att det gjorde mig godt ända in i hjärtat att läsa
den. Nog förstår jag, att du inte menar, att ett
älskande pars lycka under förlofningsåren uteslu-
tande består i att sitta uppe på fästmannens ung-
karlsrum och äta smörgås med rochefortost — hvad
du menar är, att det är orätt både mot en själf
och den man håller af att låta andra människors
fördomar fördärfva de bästa åren af ens lif, d. v. s.
ungdomsåren, som man under nuvarande förhållan-
den ofta är nödsakad och tillbringa i väntan på det
egna hemmet. Du menar, att man bör använda
denna pröfvotid till att grundligt lära känna hvar-
andra och komma hvarandra nära, att stödja och
uppmuntra hvarandra, och du anser, att man därut-
innan har större skyldighet att lyda sitt eget sam-
vete och goda omdöme än de mer eller mindre
öfverfiödiga konvenanslagar, hvarmed föräldrar och
uppfostrare ända sedan barnaåren ha omgärdat en.
Och hvad din »Evas» hjärta manade henne till, det
var att skapa sig och sin vän en liten hemlik vrå
uppe i hans kala ungkarlsrum, en vrå, som helt och
hållet var deras egen och som hade en, om än aldrig
så liten, försmak af det egna hemmet, och där de
kunde få vara i fred både med sina sorger och
fröjder utan att någonsin störas af Evas minder-
åriga syskon eller moderns tédrickande väninnor.
Men det du skref i din lilla berättelse var helt
och hållet en personlighetsfråga ■— så har jag åt-
minstone uppfattat den — och därför är det vansk-
ligt att uppställa det af dig skildrade förlofvade
paret som något exempel för andra. I Rikard och
Evas förhållande fanns det säkert så mycket själf-
aktning och ömsesidigt förtroende, att de med stolt
tillförsikt kunde stå för hvad de gjorde — men
därför är det alls inte sagdt, att herr A. och frö-
ken B. böra gå och göra sammaledes. Nej, gunås!
— så länge det finnes flickor, som anse, att de
skulle förlora hvarje liten trasa af sin jungfruliga
värdighet, om de gjorde ett besök i en ungherres
rum —- och sådana flickor finnes det, och sådan
kan jungfruligheten vara! —■ så måste vi allt vara
glada öfver, att genomsnittsmoralen hindrar en hel
del folk från att skena öfver skaklerna. Men dessa
få varmhjärtade, tänkande unga män och kvinnor,
som ej nöja sig med det bekväma sätt att lefva,
som konvenansen bjuder dem, utan som välja det
vida svårare sättet att lefva och handla på egen
hand — bli de också begabbade af hela världen,
så nog kunna de räkna på den varmaste sympati hos
MIAL.
P. S. Stackars Ysabel, nog kommer folk att säga
dig, hvad Rikard och du borde ha gjort alltid ! »Thyras»
bistra manlige vän* ansåg ju, att du borde ha »sla-
git upp» — hellre bryta förbindelsen midt i sin lyckas
och kärleks dagar än att göra något, som ej är
passande i den allmänna opinionens ögon! Och en
välvillig och sangvinisk liten fröken »Incognita» an-
såg, att den bästa tröst man kunde ha under för-
lofningstiden vore att utöfva filantropisk verksamhet
bland syskon, hjälpgummor och tafatta teknologer
— fast, om jag får säga min lilla blygsamma me-
ning, så tror jag verkligen, att det för en normalt
anlagd fästman innebär ganska litet hugnad att få
dricka té med sin svärmor och den stackars blyge
norrländske teknologen (hjälpgumman var ej invi-
terad den gången!) i stället för att få vara ensam
med sin fästmö.
Du må tro, kära Ysabel, att jag med en viss ny-
fikenhet har afvaktat de bebådade invändningarna
mot din skiss. Det har alltid synts mig ligga något
ofint och för ens människovärde kränkande i det
sätt, hvarpå man motiverar vådan af hvarje inti-
mare närmande mellan två ungdomar af olika kön.
Jag tycker, att folk i allmänhet med allt för stor
villighet talar och handlar efter den gamla välkända
satsen, att »människan är moralisk på grund af
omoraliska tendenser». Men vi, som äro unga och
ännu ha våra illusioner i behåll, borde vi ej visa,
att vi ha större tro på mänskligheten än den pessi-
mistiske filosof, som sagt dessa ord?
D. S.
VI.
QOM YSABEL nu fått så mycket påskrifvet för sin
^ lilla, i det stora hela goda skiss, så vill jag efter
min lilla förmåga söka att något försvara hennes
»uppseendeväckande åsikter». Vill då först och
främst upplysa om, att jag ej är ringförlöfvad och
alltså ej kan anses att föra min egen talan. Det
oaktadt förstår jag henne och förstår äfven den
Eva, som hon skildrar. De lyckliga, som kunna
gifta sig efter en lagom förlofningstid, veta nog ej
och kunna nog ej sätta sig in i plågan af att gå år
efter år utan utsikt att komma hvarandra närmare,
än hvad det allmänna bruket påbjuder. D. v. s.
att träffas i andra personers närvaro, hvilka ofta
skämta med de förlofvades ömhet och ej förstå, att
de någon enda gång vilja tala i enrum, utan att
hafva i de flesta fall ointresserade eller ogillande
åhörare. Troligen äro de, som skrifvit genmälena,
* Snälla Thyra, man kan aldrig vara nog för-
siktig i valet af manliga vänner!
själfva sådana lyckliga, som ej behöft vänta allt
för länge för att blifva helt förenade med sina äl-
skade, eller ock äldre personer, som glömt sin egen
ungdom och glömt, att känslorna ej då alltid låta
sig ledas af ett kallt, beräknande förnuft. Ej kan
jag helt gilla, att en fästmö ensam besöker sin fäst-
mans rum, det får jag erkänna, men blott för om-
dömets skull, ty naturligtvis skulle en sådan flicka
bli bra illa bedömd.
Thyras inlägg i frågan anser jag vara vådligare
än Ysabels skiss. Åtminstone inom de bildade
klasserna, som det ju här är frågan om, kommer
väl ej gärna ett så otillbörligt förhållande i fråga,
som det hon förutsätter. En bildad kvinna, må så
vara att hon är ung, skall väl dock veta att taga
vara på sig, och älskar en fästman sin fästmö, så
aktar han väl henne också, vill jag hoppas! — Nog
äro långa förlofningar tråkiga och svåra på många
vis, men ej skulle jag vilja afråda ett par unga
människor att förlofva sig, därför att det gemen-
samma hemmet synes dem i ett alltför afiägset
fjärran. Om man älskar hvarandra, hur skönt och
godt skall det då ej vara att hvar och en på sitt
håll arbeta för sitt lilla näste. Trohet bör väl
ännu finnas i Norden, men ej tror jag att, utan för-
lofningsringen eller åtminstone inbördes uppgörelse,
ett ungt par kan blifva beståndande i sin tro-
het i flere år, om de blifva skilda åt och ej ens
en gång i världens ögon äga rättighet att skrifva
till hvarandra.
Huru skall t. ex. en flicka kunna veta, att man-
nen med allvar fäst sig vid henne, såvida han ej
tydligt sagt henne det? Så länge, som de äro till-
sammans på samma ort och kunna träffas litet
emellan, är det ju godt och väl, men skiljas de åt,
då komma tviflen, åtminstone å flickans sida. Kvin-
nan är ju i allmänhet beständigare i sin kärlek, det
är nu en gång så förhållandet, men vet hon ej
säkert, att den hon älskar verkligen älskar henne
tillbaka, så kan ju lätt orsaker göra,-att äfven hon
ej kan hålla ut och ej törs lita på sin älskade.
Huru många, i synnerhet fattigare flickor, få ej
gifta sig mot sitt tycke, därför att ett parti erbju-
der sig för dem. Och när de ej hafva annat än
sin egen kärlek till ett kanske i andras tycke ovär-
digt föremål, måste de uppoffra sig och, i många fall
åtminstone, blifva olyckliga för all sin tid, därför
att den, de med hela sitt hjärta älskade, ej vågade
begära deras tro, då det kanske skulle dröjt för
många år, innan de kunde reda ett eget hem.
Mitt råd är detta: rädens aldrig att förlofva
eder, så vida er kärlek är verklig och kan bestå det
profvet att några år vänta på den fulla sällheten!
Så mycket ljufligare tycker jag den skall vara, när
man tillsammans arbetat, hoppats och byggt luftslott.
Och nu äfven en annan sak: hvad gör det, om
ni i början ha det enkelt i ert lilla hem? Arbeta
tillsammans i kärlek, så sakna ni nog ingenting,
och för öfrigt blir det nog bättre år från år, om
ni blott äro förståndiga.
Jag hoppas, att åtminstone några tänka som jag
och ej- alla helt fördöma Ysabels skiss. Läs den
med eftertanke, och försök sätta er in i de skil-
drade förhållandena, så kanske ni i det stora hela
ge henne rätt. Det är en allvarlig sak att binda
sig för ett helt lif, men allvarligare är det att kasta
ifrån sig kärlek och lycka, därför att motigheter
och stötestenar finnas på vägen till målet. Glöm
ej bort, att kärleken är störst af allt!
Bytingen.
VANAN. NOVELL FÖR IDUN AF
THORE BLANCHE,
G
UBBEN LORENTZ var femtiosex år, då
han öfverlämnade affären till sitt äldsta
biträde, John Dahl, som varit hos honom i
öfver tjugu år. Själf hade han i sin ordning
öfvertagit den af sin forne principal, Carl Jo-
hansson, som för nära femtio år sedan öppnat
sin barberarstuga i samma lokal, som den se-
dan alltjämt bibehållit, belägen vid en af de
små gränder, som, likt refben från en ryggrad,
stråla ut från den lifligt trafikerade Stora Ny-
gatan.
I denna lilla butik, bestående af tvänne små
rum, som vette nt mot en gata, trång som
en ränna, och där man på vintern måste tända
gasen klockan två på middagen, hade gubben
Lorentz tillbragt hela sitt lif. Han hade kom-
mit dit som ung gosse för att lära sig yrket.
Under de första åren hade han tjänstgjort som
springpojke, sopat golfvet i det inre rummet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
