Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899.
där klippningen försiggick och som ständigt
var betäckt med hår, fäst ,de små serveterna
under kundernas hakor, tvålat in dem.
Så småningom hade han lärt sig yrket och
blifvit anställd som biträde. Han trifdes på
sin plats, kom sig icke för att flytta eller att
etablera egen affär. Och utan att han egent-
ligen vetat, hur det gått, hade han blifvit det
äldsta biträdet, som under principalens långa
sjukdom skötte det hela.
Efter dennes död föll det sig helt naturligt,
att han öfvertog affären, betalade sterbhuset
några hundra kronor i afträde och blef sin
egen i samma butik, där han börjat som pojke.
Den förändrade ställning, han intog i affären,
hade icke förändrat något i hans lif. Han
var på sin plats, då dörrarne öppnades klockan
åtta på morgonen, såg till, att rummen städa-
des ordentligt, att borstarne voro rena, de små
tvålkopparna, som tillhörde de fasta kunderna
och som stodo på hyllan i numrerade rader,
utan anmärkning och han började sitt arbete,
språkande med gästerna, medan han behand-
lade dem, om dagens händelser.
Klockan tre intog han sin middag på en
närbelägen källare, hvars innehafvare var en
af hans kunder, gick in på schweizeriet, där
han drack sin kopp kaffe, rökte en cigarr och
skämtade med flickorna; gick sedan tillbaka
till affären, där han stannade till klockan åtta,
då den stängdes — lördagar och helgdagsaft-
nar till klockan tio.
Därefter begaf han sig på hemvägen, tän-
kande på kassan för dagen, gick i förbifarten
upp på ett kafé och åt sin enkla supé, bestå-
ende af öl och smörgåsar, och klättrade så tre
smala trappor upp till sitt rum, som hade ut-
sikt åt en gränd, äfven det, men hvarifrån han
likväl kunde se himlen öfver huset midt emot.
Klockan sju hvarje morgon steg han upp,
såg på termometern utanför fönstret och klädde
på sig, noga synande sina kläder, som borsta-
des af jungfrun i den lilla familj, af hvilken
han hyrde. På vintern klädde han sig fram-
för brasan; om somrarna öppnade han fönstret
och böjde sig ut, kastande en blick nedåt
gränden, trång som en tunnel, i hvars blän-
dande upplysta mynning hamnen glittrade,
uppfylld af master och skorstenar. Och han
andades in den friska morgonluften med några
djupa drag, som om han velat pumpa sina
lungor fulla däraf. Han brukade skrattande
säga, att det var hans »sommarnöje».
Därefter gick han ut, drack sitt kaffe på
samma ställe, där han föregående kväll inta-
git sin supé och gick ner till sin affär, bör-
jande dagens arbete.
På. detta sätt hade hans lif förflutit utan
omväxling i sin lugna enformighet, söndag och
hvardag lika, med undantag af att han på
söndagen stängde affären tidigare. På vintern
gick han någon gång på teatern i sällskap med
en kollega, ungkarl liksom han och som äfven
hade sin affär i staden inom broarna. Han
läste tidningarna, hörde sig för hos kunderna,
om det var något roligt och om man kunde
få sig ett godt skratt, hvilket han ansåg vara
teaterns enda uppgift. Efteråt gingo de bägge
barberarne ut och superade tillsammans på nå-
gon af de stora restauranterna på nedre Norr-
malm.
Hvarje midsommardag, då deras affärer voro
stängda hela dagen, foro de ut i omgifningarna
med någon ångbåt, som annonserat om lusttur,
men kommo alltid missnöjda tillbaka till sta-
den, generade af trängseln ombord, oroade af
alla dessa främmande människor, ovana vid
att vara lediga en hel dag, vid en natur, som
var dem helt och hållet obekant, på samma
gång tilldragande och besynnerlig, men som
de icke förstodo sig på, bägge två längtande
tillbaka till sina affärer, till sina kära knifvar,
hvilkas hväsande mot strigeln föreföll dem som
det vackraste ljud på jorden, mera musikaliskt
än vindens sus bland löfven.
På detta sätt hade Lorentz åldrats. Han
hade blifvit gammal, hans hår och pölisonger
voro gråsprängda, men han var ännu, efter
ett nyktert och ordentligt lif, regelbundet som
en klocka, vid full vigör och han passade sina
kunder med en ynglings rörlighet. Affären
gick förträffligt, belägen som den var i ett
starkt trafikcentrum, på alla sidor omgifven af
banker, kontor och affärslokaler; och de gamla
kunderna, som visste, att han lagt af rätt
mycket pengar, hade till stående skämt:
»Nå, Lorentz, när tänker ni slå er i ro?»
Hvarpå han, hvars skarpa öga märkte, att
biträdena spetsade öronen, regelbundet svarade,
likaledes på skämt:
»När Enskilda banken lägger ner sin verk-
samhet, så skall jag också sluta med min.»
Och han tilläde:
»En barberare, som inte sköter sitt yrke,
kan gå hem och lägga sig. »
Men en dag sade den gamle kassören i den
bank, där han hade sina små affärer, på fullt
allvar :
»För tusan, Lorentz, ni är ju riktigt förmö-
gen karl. Ni har trettio tusen kronor inne-
stående hos oss. För hvem spar ni? Ni är inte
gift, har inga barn — åtminstone inga, som
ni käns vid, he, he ! — inga släktingar ... ser
ni, Lorentz, medan man är ung, så samlar
man för ålderdomen, men för hvem spar man,
då man blifvit gammal? Tänker ni göra några
donationer? »
Från den dagen började Lorentz fundera.
Kassören hade rätt: han hade ingen att spara
åt. Skulle han donera bort sina pengar? Non-
sens 1 En barberare, som gör donationer! Man
skulle skratta åt honom, göra kvickheter på
hans graf, säga, att han skinnat sina kunder.
Helt säkert var han ett dumhufvud, en idiot,
som icke förstod att njuta af lifvet och som
endast släpade och arbetade, medan tusentals
människor rundt omkring honom lefde behag-
ligt, angenämt, hade trefligt för sina pengar.
Han, han ensam, han endast arbetade som
en slaf från morgon till kväll. Var han kan-
ske sämre än andra? Hade han icke efter fyr-
tiofem års släp förtjänat en lugn ålderdom?
Var icke en barberare människa, han med, hade
samma behof som andra, samma känslor ? Sof
han icke som de, åt han icke som de, var han
icke trött på kvällen som de, åldrades han
icke som de och kände årens krämpor?
Besitta, hade han icke riktigt ondt i ryggen
om eftermiddagarne ! Och han blef trött i
handlofven af strigeln. Han tyckte till och
med, att han började darra på handen, då han
rakade sina gäster.
En dag på hösten öfverraskade Lorentz sitt
äldsta biträde med en förfrågan, om denne
ville öfvertaga affären. Han ämnade sluta
den sista december.
Saken var snart uppgjord. Den nye ägaren
skulle betala ett visst afträde, som skulle ut-
gå under loppet af de första åren.
Nyheten väckte ingen öfverraskning. Litet
hvar lyckönskade Lorentz till ett så förståndigt
beslut och förklarade, att han väl förtjänade
sitt otium ■ cum dignitate — som den gamle kas-
sören uttryckte sig.
Hvad honom själf beträffade, så var han idel
belåtenhet och gaf upprepade gånger uttryck
åt sin tillfredsställelse. Han talade knappast
om något annat : det trägna arbetet under alla
de gångna åren — »fyrtiofem år,- hvilken tid,
en hel människoålder!» -— sitt bundna lif utan
hvila från morgon till kväll, men hans affär
kräfde en oaflåtlig tillsyn, om hur skönt det
skulle blifva att vid femtiosex års ålder ändt-
ligen blifva sin egen herre.
Och höjande handen, i hvilken knifven
blänkte till som en solglimt, sade han:
»Det skall bli riktigt skönt. Anfäkta, hvad
jag ska’ moja mig!» —
Gubben Lorentz hade slutat. Han var nu sin
»egen herre». De första dagarne hade han af
gammal vana stigit upp klockan sju, tändt
lampan och börjat kläda på sig, småsvärjande
öfver pigans slarf att icke’ komma in med
brasan. Därefter hade han plötsligt erinrat sig
hela saken och att han sagt till om eldning
klockan åtta. Och han gick till hvila, gonande
sig i den sköna sängvärmen.
Då han tröttnat, drog han täcket öfver öro-
nen och försökte somna på nytt, men, van som
han varit hela sitt lif att stiga tidigt upp,
var det honom omöjligt att sofva. Han lade
sig därför och läste tidningen, saknande den tid-
ningspacke, som hvarje morgon kom ned till
affären och som var nödvändig för kundernas
skull.
Han intog sina måltider på samma ställen
som förut, satt hela timmar på kaféet. Under
middagen kom värden fram till honom och
språkade, följde stundom med in i schweize-
riet och drack ett glas, men bortkallades snart
af sina göromål.
Och gubben Lorentz såg efter honom med
en besynnerlig blick. Den låg inte på latsi-
dan, den inte; han hade att göra!
Då han icke hade lust -att gå hem till sig,
till ett rum, där han hittills endast tillbragt
sina nätter och icke rätt visste, hvar han skulle
göra af sig, satt han ofta kvar på schweizeriet,
där han snart blef en af de ihärdigaste gä-
sterna. Han läste alla tidningar, samtalade
trögt med flickorna — det gick icke så lätt
numera, då han icke hade affären, som försåg
honom med ständiga nyheter — och förargade
sig öfver de unga herrarnes friheter. De togo
dem helt familjärt om lifvet och klappade dem
under hakan.
Och plötsligt slog det honom som en knyt-
näfve för pannan: hvarför hade han icke gjort
det, medan han ännu var ung?
För tusan, han hade icke haft tid! Nu, då
han hade tid, var det för sent!
Då han icke sof, åt, drack, läste tidningar-
na, var han ute och promenerade. Han gick
gata upp och gata ned, alltid ensam, seende
sig nyfiket omkring åt alla sidor, stannande,
ständigt färdig att slnta sig till någon af dessa
små folksamlingar, som i en stor stad uppstå
af ännu smärre anledningar: en kullfallen häst,
ett gråtande barn, som slagit sönder en mugg,
ett par fiskare, som höja upp sin håf, upp-
fylld af silfverglänsande fisk.
Staden och dess bullrande gatulif intresse-
rade honom. Hvad Stockholm var stort, så
många gator och platser, som han aldrig sett,
hela nya stadsdelar, som växt upp, medan han
stod inne i sin lilla butik, klippte och rakade!
Och så många främmande ansikten, ständigt
nya, skyndande framåt i alla riktningar, kors-
ande hvarandras steg, knuffande hvarandra,
gående sida vid sida som gamla bekanta, plöts-
ligt skiljande sig åt, gående åt olika håll för
att kanske aldrig mera träffas.
Och alla dessa människor tycktes ha brådt-
om. Alla arbetade, alla -— utom han!
Hvad som särskildt intresserade honom var
lifvet utefter hamnarne, längs de slingrande
kajerna, där ångbåtarne lågo i långa rader,
blåsande nt ånga från sina sidor, rasslande,
stönande som ofantliga vidunder, på hvilkas
ryggar de små människorna sprungo fram och
tillbaka, skrikande, alla i stor brådska, ty det
var vår och sjöfarten hade. öppnats.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
