Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLC1STRERAD UTI DNING
FOR ■ KVINNANHoCH HEmET
mm
I-;;
t" "‘’TijijiDiiijJ
N:R 28 (603). ___________LÖRDAGEN DEN 8 APRIL 1899. 12;TE Årg.
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Idon ............................................................ Kr. 5:
Idons Modetidn. med plan-
scher OCH HANDARB. _
_ » 5: —
Idons Modetidn. otan pl. > 3: —
UTGIFNINGSDAGAR:
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
REDAKTÖR OCH UTGIFVARE :
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
BYRÅ OCH EXPEDITION:
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
KOMMISSIONÄRER
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÄ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
LÖSNOMMERPRIS : 8 ÖRE.
Redaktionssekr. : JOHAN NORDLING. ALLM. TEL. 61 47. RIKS 1646.
Stockholm,
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
r- <
H. Osti foto.
ELLEN VON RAHR.
ÄRAREKALLET ÄR FÖRVISSO ett
af de allra högsta, ett af de allra
viktigaste och mest kräfvande en
människa kan välja till sitt lef-
nadskall. Icke blott därför, att un-
dervisning i och för sig utgör en af hufvud-
betingelserna för den mänskliga odlingens fram-
åtskridande, utan äfven därför, att läraren bär
en sä dryg del af det stora ansvaret för det
uppväxande släktets uppfostran och moraliska
utveckling.
Barnets karaktär danas icke endast i hem-
met. Af en god lärare kan dess etiska be-
grepp grundläggas och dess hjärtelag framäl-
skas i lika hög grad som af ett godt hem —
ja, i vissa fall i än högre grad, om nämligen
lärarens andliga och själsliga nivå står väsent-
ligen öfver hemmets.
Det gifves helt säkert otaliga exempel på
unga flickor, som af sin lärarinna mottagit sina
djupaste, mest lifsbestämmande intryck.
Men långt ifrån alla lärare och lärarinnor
äro de öfverlägsna personligheter och, hvad
än angelägnare är, de kärleksfulla, af intresse
för barnet besjälade varelser, som är den nöd-
vändiga förutsättningen, för att ett dylikt väl-
signelsebringande inflytande skall varda möjligt.
Ellen v. Bahr var en af dessa för lärare-
kallet lyckligt utrustade, jag skulle vilja säga
benådade, särskildt utvalda kvinnor, som ej
kunna skattas nog högt af det samhälle och
de föräldrar, som hafva lyckan att få anför-
tro sina barns andliga vård i deras händer.
Redan vid helt unga år kände hon håg för
och längtan efter det kall, hon sedan valde.
Hon började undervisa sina yngre syskon, en-
ligt andras mening med mycken framgång,
hvilket väl torde vara ett af de svåraste lä-
rarinneprof, som kan afläggas, då hem- och
syskonförhållande naturligen ökar en nybörjar-
innas svårigheter.
Själf kände hon emellertid bristerna, och
behofvet af speciel lärarinneutbildning vaknade
mer och mer hos henne.
Man kan väl förstå, att det icke var lätt
för en ung flicka — äldsta systern i en stor
syskonkrets — att slita sig från ett hem, så:
dant som hennes föräldrahem (i Upsala), där den
ömmaste kärlek, de varmaste intressen, förfinad
bildning och rika tillgångar af alla slag bundo
henne fast med de starkaste band. Därtill
fordras i sanning en mer än vanlig offervillig-
het för ideela mål, och en mer än vanlig för-
ståndets och hjärtats mognad.
Icke heller var det lätt för föräldrar och
syskon att skiljas från henne. Men hon fick
sina föräldrars medgifvande att söka inträde
vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och
blef, efter genomgången treårig kurs där, ge-
nast anställd som lärarinna i Brummerska sko-
lan, vid hvilken hon sedan dess varit fästad
både med arbetets och tillgifvenhetens band.
Under förnyade resor i Tyskland, Frank-
rike och Italien ökade hon ytterligare sina
kunskaper och sin bildning. Yäl rustad med
bokligt vetande var hon således, men många
hafva vida större kunskaper än hon, utan att
därför äga förmågan att meddela dem och
utan att äga den kärlek, förutan hvilken allt
som sås i barnahjärtan i viss mån blir en
sådd på hälleberget.
Med brinnande nit ägnade hon alla sina
krafter åt sin lifsuppgift som lärarinna, aldrig
förbiseende sina lärjungars uppfostran för de-
ras undervisning — något, hvartill den under-
visande så lätt och så ofta frestas. Men
hon frestades alldeles icke därtill, emedan hon
med hela sitt väsens varma hängifvenhet och
innerliga moderlighet älskade barnen.
Barnet uppfattar instinktivt, om det är äl-
skadt, och låter sig lättare och mer frivilligt
ledas, i den mån ledningen sker af kärlek.
Därför hade hon heller icke svårt att uppe-
hålla respekten, fastän hon i sin behandling
af barnen var som den »lätthändte» läkaren
och aldrig annat än i yttersta nödfall »tog i
med hårdhandskarne».
Kärlek föder kärlek. Få äro väl de lära-
rinnor, hvilka haft att glädja sig åt större gen-
kärlek af sina lärjungar än hon.
Många äro de små ögonpar, hvilka vid
hennes död fällt heta tårar, många de små
barnahjärtan, hvilka nu för första gången blöda
under det slag, som för ett barn — om ock
blott för stunden — kan kännas så outsägligt
hårdt och bittert. Ett af skolans små barn
kom hem till sin mor och sade: »vet mamma,
det är en hel klass i skolan, som bara grå-
ter» — det var Ellen v. Bahrs klass som grät.
Hon var dem så kär, att de bedt, att de
nu i hennes ställe måtte få någon riktigt god
vän till henne till lärarinna.
När hennes kamrater, lärarinnorna inom
Brummerska skolan, genast efter dödsfallet be-
slöto att anlägga åtta dagars sorg och att låta
utföra ett stort porträtt af den bortgångna för
att uppsättas i hennes klassrum, hafva de
därmed ägnat en vacker, aktningsvärd gärd
icke blott åt hennes minne, men också åt
barnens känslor.
Ellen v. Bahr föddes i Stockholm den 14:de
december 1862. Hennes föräldrar äro revi-
sionssekreteraren Carl v. Bahr och hans hustru
Elisabeth Boström.
För dem såväl som för sina syskon var
hon ögonstenen i familjen — den alltid glada,
alltid ömma, uppmärksamt hjälpande, tjänande
gode anden. För sin mor var hon dessutom
nästan alltifrån sin barndom en systerlig vän,
hvilket nog bidrog till, att hon så tidigt blef
förtrogen med lifvets allvar.
Det vemod, som låg på botten af hennes
natur, bekämpade hon, så att det icke blef
störande för omgifningen. Stilla gick hon sin
egen väg, utan att någonsin onödigtvis skära
ihop med andra. Harmonisk, som hon var,
verkade hon lugnande på dem, som omgåfvo
henne. Hon talade så litet, men handlade
så mycket och alltid besinningsfullt, utan alla
öfverdrifter. Hvad hon gjorde, var i allmän-
het väl afvägdt, väl planlagdt och utfördes
med seg energi.
Hon var hvad man kallar en »karaktär»,
och därtill en nobel karaktär.
Trots sitt nästan ständigt glada yttre, var
hennes sinne prägladt af djupt allvar och
sträng själfkritik, hvilket under konfirmations-
tiden tog sig uttryck i svåra strider af tvifvel
och oro. Ännu kort före konfirmationen var
hon så tvekande och oviss, om hon ville gå
till nattvardsbordet, att hon var nära att vägra,
men hennes slutliga afgörande blef att gå.
Med kännedom om hennes samvetsgrannhet
kan man ej betvifla, att, när hon så gjorde,
skedde det af öfvertygelse om att handla rätt.
Många år efteråt sade hon sig likväl ej äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
