Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
full klarhet, om hennes handlingssätt i själfva
verket varit rätt eller icke.
Af dogmer och ortodoxi hade hon föga, men
af verkligt kristlig anda så mycket mer. Med
kristlig anda menar jag att vara genomsyrad
af kärlek till alla sina medmänniskor, utan
anseende till personen, och därigenom blifva
fördragsam, förlåtande, förstående och verkande
till andras gagn. Och detta allt var hon i
en alldeles ovanlig grad.
Hennes syn på lifvet och på människorna
var allt utom trång. Hon begärde alls icke,
att andra skulle tänka och tro som hon, handla
som hon, begärde hvarken snörrätthet eller
likformighet, tvärtom — hon kunde förstå de
mest olika naturer och lifsuppfattningar och
såg. till det goda hos hvar och en.
Om hon ogillade något och tyckte sig böra
göra en anmärkning, kunde hon göra den på
ett absolut osårande sätt — mången gång i
skämtsam form -— då orden åtföljdes af ett
skälmskt, blidt leende, där godheten lyste i
de tindrande bruna ögonen.
Visserligen kan ingen dödlig vara felfri,
men en person — mänskligt att döma sa
fri från fel och svagheter som hon är en
sällsynthet. Hon var kanske för god, för upp-
offrande, och det kan understundom onekligen
vara ett fel, då man därmed kan skada andra,
men det är ju under alla omständigheter en-
dast ett för långt utsträckande af de ädlaste
egenskaper och således icke fel i egentlig me-
ning.
Till ytterlighet anspråkslös var hon och un-
derskattade vid alla tillfällen sina gåfvor. Så,
när hon blef erbjuden föreståndarinneplatsen
vid ett framstående läroverk, afslog hon an-
budet, dels af misstro till sin förmåga att
fylla det maktpåliggande värfvet, dels af skygg-
het för att intaga en så framskjuten ställning.
Fastän af hela sin själ upptagen af intres-
set och arbetet för skolan, bibehöll hon dock
sin starka hemkärlek och sinnet för alla ett
hems - detaljer. »Man blir så lätt själfvisk af
att bo i andras hem,» sade hon och bildade
därför jämte en väninna ett eget litet hem,
där hon äfven hade skolflickor boende hos
sig, hvilket förhöjde hemlifvets glädje.
Tomheten efter henne blir stor och oersätt-
lig i detta lilla sköflade hem såväl som i barn-
domshemmet, i kamratkretsen och bland alla
de många, som älskat henne.
Att bära på sorg och saknad är alltid en
tung börda, men dubbelt tung kännes den,
när våren gör sitt intåg och tänder lif och
glädje öfverallt i naturen, utom i de hjärtan
som lida sorgens kval.
Efter några få dagars häftig sjukdom afled
Ellen v. Bahr, den 25:te mars detta år. En
operation för att om möjligt rädda hennes lif
försöktes förgäfves. Den förmådde åtminstone
lindra de förut så svåra plågorna, »Jag kän-
ner mig så lätt som en ängel,» sade hon vid
uppvaknandet efter operationen. Medvetandet
upphörde kort därefter — dessa ord blefvo
hennes sista medvetet uttalade.
Likasom hon sällsynt tidigt hade mognat
för lifvets allvar, tycktes hon nu ock vid ännu
ganska UDga år mognad för dödens allvar.
Hon efterlämnar en god lifsgärning och ett
minne så oblandadt, sa fullständigt ljust, som
blott mycket få af den bristfulla jordens barn
förmå att lämna.
Ann Margret Holmgren,
e. Tersmeden.
är vårt lands förnämsta ung-
domstidning. Pris för helt
år endast 3 kronor.
MITT PARADIS.
Ur diktcykeln »La bonne chanson» af
Paul verlaine.
O
ch då nu dag går upp och morgonsol sig
tänder,
Och då nu hoppet, som så länge från mig
flytt,
Omsider bönhör mig och till mig återvänder,
Och då just nu för mig all denna lycka grytt,
Så är det slut, ja, slut med dystra tankars välde
Och stygga drömmars makt, och slut med hån
och spott,
Och slut med alla ord, i bitterhet jag fällde,
Där tanke utan själ lick triumfera blott.
Nu bort med knuten hand, med retlighet och
galla,
Hur elakt och hur vrångt sig mycket än må te,
Bort med allt lågsint groll, och bort en gång
för alla
Med usla drycker och den glömska, som de ge.
Ty nu en varelse, af idel solljus danad,
Har i min mörka natt en dager spridt så varm,
Har tändt en kärlekseld af styrka aldrig anad,
Allt med sitt leende, sin godhet och sin charme.
Bevakad utaf er, I milda ögon, klara,
Och stödd af dig, o hand, i hvilken darrar min,
På mossbevuxen stig, på vägar oträdbara
Jag vill gå fram, rättfram med obekymradt sinn.
Ja, rakt uppå mitt mål jag vill med jämnmod
sträfva,
Dit ödet leder mig gå fram besinningsfullt,
All afund och allt agg, all våldsamhet förkväfva
Och finna .plikten ljuf i lifvets stridstumult.
Och synes vägen lång, att tröttheten förjaga
Jag sånger sjunga vill uppå mitt enkla vis,
Jag vet, att hon dem hör och henne de behaga.
I sanning jag begär ej annat paradis.
Fredrik Bohm.
MOLOKSOFFER.
E
N STIGANDE CIVILISATION synes ound-
vikligen föra till stegrade lefnadsbehof,
en omständighet, som — för så vidt den inne-
bär ett höjande af medelnivån för människans
lefnadssätt — ju blott är att beteckna såsom
glädjande. Det sista halfseklets hitintills ena-
stående industriella uppsving har otvifvelak-
tigt medfört ett växande allmänt välstånd ;
men det har tillika medfört en utveckling i
lyx och en tilltagande yppighet i vanor och
lefnadssätt, som kunna förefalla ödesdigra nog,
då de ytterligare ökat olikheten i behof sam-
hällsklasserna emellan, och då dessa stora lef-
nadsbehof och denna öfverförfining synas hafva
fått ett högst betydligt försprång framför den
stigande välmågan. Hand i hand med denna
stegrade lyx och öfverförfining tillväxa stora
fordringar på lifvet, och härmed tillväxer natur-
ligtvis äfven antalet af de felslagna förvänt-
ningarna och de otillfredsställda önskningarna
— dessa vår tillvaros kanske skadligaste para-
siter, som nära sig på lifsmodet och lefnads-
lusten.
Begäret efter yppighet och njutning har en
enerverande och förslappande verkan saväl på
dem, som fåfängt smäkta efter att fa tillfreds-
ställa det, som på dem, hvilka fritt kunna följa
sina böjelser. Ja, icke nog därmed; dessa
högt uppdrifna anspråk på lifvet blifva lätt
en källa till lidande, olycka och förnedring.
Styrka till försakelser och umbäranden är en
af de mera sällsynta karaktärsegenskaperna,
och det tyckes vara många anledningar att
befara, att den skall blifva allt sällsyntare.
Mången gång är det emellertid icke för den
egentliga vällefnaden och njutningen männi-
skor tillsätta välstånd, lugn och lycka; det är
ofta blott åt tomma skenet de bringa dessa
dyra offer. De yttre förhållandena och det
yttre uppträdandet betyder för många allt;
ja, hänsynen utåt öfvar på dem en så hypno-
tiserande verkan, att de omöjligt kunna till-
kämpa sig det karaktärens oberoende, som
höjer sig öfver tillfälligheterna, hvarunder
man lefver, och som lojalt »rättar munnen
efter matsäcken». Och så uppstår denna
olycksaliga hetsjakt efter att »hafva det så-
som andra» — hvilket egentligen tyckes vilja
säga: såsom den klass, som befinner sig nå-
got öfver en på den ekonomiska och sociala
skalan — en hetsjakt, som kostar långt mera,
än det åtrådda målet kommer att smaka. Ty
denna dyrköpta lyx och flärd blir vanligen
till föga fromma för den, som förskaffat sig
densamma; den drager i sitt följe oro och be-
kymmer samt förödmjukelser och humbug af
allehanda slag och blir därigenom fördärflig
och olycksbringande för människans lycka och
moraliska värdighet.
Äfven de rikaste föräldrar kunna icke för-
svara, om de låta sina barn växa upp i väl-
lefnadens och yppighetens sköte. För mycket
af nöjen och förströelser göra barn och ung-
dom blaserade. Prakt och yppighet framkalla
en sinnenas slapphet och karaktärens vekhet,
som kunna helt och hållet betaga styrkan att
neka sig något och att motstå den lägre na-
turens lockelser. Flärd och fåfänglighet snärja
själen och göra känslor och åsikter förvända.
Yppighetens lif utsuger lätt medkänsla och
hjärtevärme, energi och mottaglighet för högre
impulser. De unga, som utgå ur ett öfverflö-
digt och yppigt hems försåtliga sköte, äro ofta
verkligt beklagansvärda, ty de hafva blifvit
beröfvade ungdomens lyckligaste förmån: för-
mågan att känna ungt och varmt och enkelt.
Och hvilka motståndskrafter — om icke möj-
ligen stoltheten — skola i denna öfvergångs-
tid, den farligaste af alla, öfvergången från
familjelifvets tvång till världens frihet, väl
förmå att utgöra ett skydd mot de lumpna
böjelser, de lustar, utsväfningar, ja de brott
och den förnedring, som de unga i följd af
en naturvidrig uppfostran så lätt kunna blifva
rof för.
Vår senaste tid företer vissa tendenser för
epikurism och s. k. »lifsglädje» tendenser,
som dock redan nu torde hafva nått sin kul-
men. Det är sålunda icke alltför ovanligt att
se en och annan individ, som rent af stolt-
serar öfver att låta njutningsbegäret och lyst-
naden ohöljdt framträda. När man ser så-
dana unga vällustingar och sybariter — verk-
liga vrångbilder af natur och människovär-
dighet — då fattar man den höga betydel-
sen af enkelhet i lefnadssättet. Då uppskat-
tar man värdet af sanna, naturliga föreställ-
ningar och tänkesätt samt af den lycka, som
ligger uti att kunna finna glädje i enkla, lätt
tillgängliga nöjen, i stället för att söka den i
berusande och raffinerade förströelser. Dessa
förströelser, som så snart framkalla öfver-
mättnad, ehuru de alltjämt alstra begär efter
nya, mera eggande nöjen och njutningar. Och
undan för undan betaga dessa nöjen och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
