Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 6 —
IDUN 1899.
Det har ordats mycket om hennes härkomst —•
ryktet påstår till och med, att det rinner skotskt
konungablod i hennes ådror; därmed må nu för-
hålla sig hur som hälst — säkert är, att skönhe-
tens fé lagt sina hästa gåfvor i hennes vagga, ty
hennes apparition är strålande som en sagodrott-
nings.
Häromdagen uppträdde miss Eldée i Gounods
opera »Romeo och Julia», — hennes första upp-
trädande på »de bräder, som föreställa världen» —
och ehuru hon, naturligt nog, därvid ej kunde pre-
stera en i allo fullkomlig framställning af denna
kärleksromantikens mest hänförande kvinnotyp, vi-
sade hon sig likväl som en både lyriskt och drama-
tiskt begåfvad artist.
Förmodligen kommer hon inom kort att uppträda
i ännu en roll och blir då i tillfälle att gifva publi-
ken ytterligare prof på sin spirande talang.
H
uru en piga hade det för eo
ÄR SEDAN. »RÅNGUMMANS» SKILD-
RING, UPPTECKNAD FÖR IDUN AF FAN-
NY CHRYSANDER.
PORTS. OCH SLUT.
V
I TALTE nyss om lönen. Kan frun gissa, huru
mycket jag hade sista åren jag tjänte? 20 riks-
daler i pengar, frun, samt sex alnarlingarns- och
6 alnar blångarnslärft, två marker ull, ett par näfver-
å ett par läderkängor samt ett par kyrkskor, å hem-
väfdt ylletyg till klädning å förkläde. Till marknads-
gåfva fick jag alltid en köpstahalsduk af bonn’ å till
julklapp gaf mor mej å drängen hvar sitt partum-
vantar. Men innan en kunde få en så’n där he-
derlig å stor lön — tolf eller sexton riksdaler i
pengar var vanligt annars — skulle en kunna bränna
å mälta, brygga, baka å slakta samt ta’ reda på en
kreatursränta ordentligt. Att en skulle kunna spinna
å väfva föll åf sej själft. Fanns de’ en jänta så
uslig, att hon inte kunde karda eller spinna eller
väfva till en kjol åt sej, fick hon ingen tjänst å
blef för ingenting hållen. Jaså, frun vill höra, huru
vi hade med arbetet på sommara. Ja, då var de’
att också gå opp i otta å ut å slå slag om slag med
kar’arne under höanden eller ta’ opp efter hvar sin
kar’, när säden skars. Nog var de ibland, så en
tyckte, att en kunde tappa andan, men man fick
väl hemtan igen å bara gå på sen — de var ingen
som ynka en — å många gånger kan de’ vara bra
me’, en kommer inte ihåg te ynka sej själf då heller
si. På försommaren fick en gå hela guds långa
da’n ute på de heta trä’sgärdena å bulta kok å
skotta renar å om de’ inte var så tungt, så var de’
ett odrägligt trist å enformigt arbete. Nu vet en piga
inte alls hva’ hvarken det ena eller andra arbetet
vill säga, nu görs ju allt sånt där med maskiner.
Linet hade vi ett orimligt besvär med, minns jag.
Sen man tagit upp det på hösten, skulle det rötas
å torkas å skäktas å bråkas å häklas, innan en
kunde börja spinna åf de. Men se’n vi kommit så
långt, då var det roligt — då sutto vi kvinnfolk
vid våra spinnrockar kring spiseln, där långveds-
brasan brann så klar. Ja, kära, hade vi sträfsamt,
så hade vi roligt också! Vi hade slåtteröl å skörde-
kalas å mickelmessdanser å juldanser å lekstugor.
Åh I hva’ vi sjöngo å hva’ vi lekte å dansade vid
våra hemstöpta talgljus å med hembrygdt öl, som
bjöds omkring öfver lag — var det riktigt fint, bjöds
det på sirapsbrännvin med tilltugg. De’ var inte
»baler» på den tiden inte, med »herrar å fröknar»
å punser å vin å konfekt å sån’t där, som jag hör
jungfrurna tala om.
»Å blomsterlasset på sommarn se’n!» Skrattande
slog sig gumman härvid med händerna på knäna.
»Jaså, frun vill höra talas om de’ me’! Ja, ett ar-
bete på landet om sommarn, som hvarken är lätt
eller roligt eller fint å — skam te säjandes — att
köra ut gödseln på åkrarne. Huru de göra nu för
tiden, vet jag inte, det är ju så många gamla bruk,
som nu ä bortlagda — men i min ungdom slutades
den sysslan med en riktig glädjefest. Då sista lasset
var utkördt, gick först alla karlarne ner till ån å
badade — frun ska’ veta, att det var hela bylaget,
som hjälptes åt med det arbetet i tur och ordning
hos hvarann — och kvinnfolken tvätta å snygga
sej i brygghuset. Se’n klädde man ut sej allehopa
i så gammaldags och tokiga kläder, som man kunde
få fatt på. Ett par långstegar kläddes med löf och
blommor, äfven hästarne satte man blommor, mer-
endels stora pioner och löfrusker, på. Så satte man
man sig på vagnarne par om par med löfruskor
eller blomkvastar i händerna, å bredvid körsven,
som merendels var värst utklädd, satt spelmannen
å spelte fiol eller nyckelharpa, å så bar det af i fullt
traf genom byn å ut på gärdena, förbi de närmsta
byarne. Å de’ var ett hurrande å ett skrikande
och ett viftande med löfkvistarne och handkläden
— och ett spelande, så de’ kan inte frun tro. A
barnungar sprang, så de kunnat tappa fötterna, för
att öppna grindar åt blomsterlasse’ och för att riktigt
få begapa spektaklet, och ifrån fönster och gårds-
planer stod folk å vifta mot oss.
När vi se’n kommo hem fick vi riktigt storkalas
med köttsoppa och skinka å bruna bönor å stek å
risgrynskaka samt det bästa öl, som fanns i källa-
ren. Åh, jag minns alltihop, som om det varit i
går, å ändå frun, är det jämnt 60 år, sedan jag som
flicka åkte på sista blomsterlasset å dansade på sista
mickelsmessdansen. Vi gifte oss på hösten strax
efter flyttningen, Lars och jag. Det var väl så ut-
sitt, att jag skulle ha honom, kan jag tro, annars
ville nog Per, sonen, å husbondfolket me’, att jag
skulle stanna som ungmor i huset, men fast Per
var en bra å hygglig gosse på allt sätt å.en rik
bondson till, kunde jag aldrig få någe behag till en.
Å kan frun tro, att husbond själf fria en dag för’n.
’Hör du, flicka,’ sa han. ’Säj inte nej för ett tåcke
tillbud ! Du ser ju, att gossen satt sej i sinnet på,
att inte vändasin håg till nå’n annan än dej —• å
hvarken jag eller mor har något emot att få dej
kvar i huset som sonhustru, fast du inte kan föra
några egodelar eller något bohag med dig till gårds
— men du har de’ som ä’lika bra, om inte bättre,’
tyckte han •— ’ett redbartsinne å ett par duktiga
armar — å tur har du me’ kräken, så vi kan ta’
ut lysning till söndä’n, nu, har jag tänkt,’ sa han.
Men jag var trofast mot Janson, jag — på sönda’n
lyste det för oss båda i stället och, som sagdt,
strax efter flyttningen gifte vi oss. Fast dom var
liksom lite modstulna husbondfolket, isynnerhet
Per, förstås, höll dom ett hederligt bröllop åt oss:
Gullkrona bar jag, å i Faringe kyrka vigdes vi —
prosten Wallinder själf vigde oss.»
Härmed steg madam Janson upp och, knytande
sin halsduk, som glidit ned, utbrast hon: »Kära
frun, ursäkta mej, som hindrat så länge med mitt
prat! Men nu vet frun i alla fall, huru ett kvinn-
folk, å särskildt en piga, hade det för 60—70 år
se’n. Å tack nu så mycke’ för mej, för godt kaffe
å handel å allt. Adjö, adjö!»
»VÄNTANSTIDER».
VII.
SEDAN JAG genomläst Ysabels skiss Väntanstider
i vår kära Idun för den 8:de sistl. mars, var min
första enda och sista uppfattning däraf — ett djupt
ogillande. Jag fann det till och med ledsamt, att
den verkligen fått plats i Iduns spalter, ty den
skulle ju nu läsas, icke allenast af.mina egna unga
döttrar, utan äfven af andra renhjärtade, oskulds-
fulla unga flickor och kanske snedvrida deras öfver-
tygelser om rätt och orätt! Är det verkligen Vsa-
bels uppriktiga mening, att en ung flicka handlar
rätt uti att, sin moder ovetande och tvärt emot
hennes vilja, gå till hemliga sammankomster med
sin trolofvade på hans ungkarlsrum? Tror ni ens,
att en man af heder och framför allt en man, som
är rädd om sin fästmös goda rykte och anseende,
skulle vilja detta? Jag tror det bestämdt icke.
Hvad vore det för slags kärlek, om ej den tro-
lofvade skulle vara fullt tillfredsställd med att under
förlofningstiden — den må nu räcka längre eller
kortare tid — få se och vara tillsammans med sin
älskade i hennes föräldrahem, på promenader eller
i sällskap med andra?
Skulle vi tillråda våra barn, det käraste vi äga
på jorden, att vandra vid branten af en afgrund,
blott därför att de själfva kanske skulle, anse sig
kunna hålla balansen och ej störta ned? Är det då
ej klokare att upprepa för dem det gamla budet:
Kasta dig ej i faror, ty du förgås däruti!
En moder.
VIII.
’Y’SABEL PÅYRKAR i sanning långt gående föränd-
1 ringar i den gängse uppfattningen om hvad som
passar ett förlofvadt par, om det är hennes mening,
att de handlande personernas i berättelsen uppträ-
dande bör betraktas såsom korrekt. Sorgligt nog
är det dock äfven i detta fall kvinnan, som, genom
att frångå en grundsats, i det stora hela riskerar
något. Det är henne straffet för deras svaghet en-
sam drabbar. Då därtill, såsom författaren låter
påskina, ännu tre års väntan på giftermål står dem
i perspektiv, måste det väl anses såsom minst sagdt
tanklöshet af fästmannen att tillåta henne, som han
har kär och bör skydda för allt, ta ett steg, som
kan bli henne ödesdigert. Ty hur mycket kan icke
under denna ytterligare väntetid inträffa, som nöd-
vändiggör en upplösning af deras förbindelse; och
i så fall torde den kvinnliga parten få mer än en
gång bittert ångra sin eftergifvenhet. Detta äfven
om hennes förbrytelse mot hvad vi anse som pas-
sande alltid till motiv är lika ren och hela för-
loppet ständigt lika oskyldigt som den scen förf.
framställt. Därför torde hvarje ädelsinnad man
skona sin kärasfe för att aflägga dylika visserligen
pikanta, men för henne alltför farliga bevis på hän-
gifvenhet och förtroende.
Castor.
IX.
AfVER SEXTIO ÅR äro förgångna sedan C. J. Alm-
’-Å quist, på sin tid prisad såsom en af vårt lands
snillrikaste författare, lät trycka sina »fria fantasier»
af Hugo Lövenstjerna, stundom kallade »Törnrosens
bok» stundom »En irrande hind». Ni har nog åt-
minstone hört omtalas dessa skildringar, hvilka med
så mycket intresse lästes och beundrades. Men
kanske ni ej har eder bekant min ringa person, som
af bemälde författare presenterades för allmänheten
i en novell med titeln »Går an», hvilken väckte
oerhördt uppseende, ja, formlig skandal, förbittran-
de mitt lif. Jag hade ju icke begått Dågot brott ;
men mina idéer hade det felet att vara framom sin
tid — här uppe i midnattsolens land, hvarest då
ännu ingen Ellen Key predikat »själfhäfdelsens»
evangelium, Ibsen ännu icke proklamerat den fri-
gjorda individualitetens rätt att vara »sig selv nok».
Länge har jag varit glömd; den fria kärleken
har visserligen i tysthet omhuldats och någon gång
vågat sig fram i det offentliga ; men mina idéer
därom hafva dock hittills stämplats såsom omora-
liska och oförenliga med sedelagens bud samt helg-
den af de förbindelser mellan könen, som utgöra
det kristliga samhällets grundval. Nu har jag dock,
i min sena ålderdom, med den gladaste öfverrask-
ning sett att »Ysabel» i en skiss, benämnd »Vän-
tanstider», gjort sig till tolk för ett friare umgänge
mellan förlofvade, under väntan på möjligheten alt
låta den kyrkliga välsignelsen helga deras förbund,
naturligtvis inom det tillbörligas gräns, bara små
förstulna visiter hos den väntande älskaren, brin-
nande af ifver att afslita kappan, därvid hans »lilla
sötaste flicka» serverar den lågande älskaren med
några hos Avéns inköpta godbitar jämte »en liten
butelj vin», delicioso.
Hvad betyder det att älskarens rum är »fult och
kalt», bara det inte är kallt, så att »de väntande»
frysa under sitt kuttrande!
Och hvilken lycklig ingifvelse af Donna Ysabel
— o! hvad jag är tacksam mot henne! — att för-
lägga fästmannens vindskammare till Smålandsga-
tan, invid Sveasalen, med sina prästinnor i sinnlig-
hetens altartjänst, triumferande i deras upplyftande
prestationer !
Ja, Donna Ysabel, fortsätt edra skildringar om
»Väntanstider», med täta möten och Avénska god-
bitar; kanske ni en dag kommer att häpna öfver,
huru ni kunnat så misskänna den sinnliga naturen
hos människan, och få klart för eder, att dessa af-
tonunderhållningar i »Väntanstider» skola föra till
mitt så bittert klandrade »Går-an»lif.
Sara Widebeck.
X
TITED STORT intresse har jag tagit del af »Väntans-
tider», enär jag känner igen mig själf däri. Såsom
Ysabels unga tu ha äfven jag och min fästman
handlat, och vi ha ej ångrat det, tvärtom har vårt
lif därigenom blifvit så innehållsrikt, och vi kunna
byta tankar på alla områden. Om förlofvade flickor
ville ta’ litet mera hänsyn till fästmannen än till
skvallrande »vänner», skulle det ej gifvas så många
uppslagna förlofningar.
Antagligen skola många röster höjas mot »Ysa-
bels» skiss, men med ringa resultat. Jag för min
del hoppas, att läsningen af densamma skall förmå
många att följa Evas exempel, ty det är enda sättet
att göra förlofningstiden lycklig.
En fästmö.
IUR NOTISBOKEN )
T7VREdrika-bremer-förbundets dräktre-
FORMFÖRENING höll här om aftonen årsmöte
i förbundets lokal. I årsberättelsen meddelas bl. a.
att föreningen utgifvit en broschyr, benämnd
»Den kvinnliga klädedräkten» och upptagande kort-
fattade illustrerade beskrifningar på föreningens
samtliga modeller. Af fru Hanna Palme hölls
i Helsingfors den 28 januari ett föredrag om
dräktreform. Föreningen har från »Sällskapet för
bevarande af kvinnohälsan» i Petersburg erhållit
HULTIŒANS CACAO.
______________________ G ULDMEDAL .T–––––––––––––––––-
På grund af råvarans högst betydliga prisstegring är minutpriset å vår Cacao
i lös vikt nu höjdt till fyra (4) kronor pr kilo. — Malmö den 6 Mars 1899.
Hultmans Chokolad och Konfektfabriks Aktie-Bolag-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
