Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ID UN 1899.
»BUFFATHAGEDIOPERA» PÅ TJÄNSTEMANNASÄLLSKAPET.
«ïtÊiü
Men alla andra rundt omkring honom hade
synbarligen mycket roligt.
Och han började förstå, att skogen, ängen,
vattnet var ett studium, som kräfde tid. Han
var för gammal. Han skulle ha börjat förr.
Man skall vänja sig vid naturen, medan man
ännn är ung, liksom man från ungdomen skall
öfva sig med att fördrifva hvilostunderna mel-
lan arbetet.
Men han hade aldrig haft några hvilostun-
der, hani
Och han tänkte tillbaka på »sommarnöjet»
uppe på sitt lilla rum, då han på morgonen
halfklädd lutade sig ut genom fönstret och såg
hamnen med dess fartyg, afskurna af de bägge
husraderna, och andades lungorna fulla med
sommar — grändernas sommar visserligen,
men den enda, som han lärt sig förstå. För
katten, hvad han då njöt!
Lorentz hade blifvit gammal på ett halft
år. Han var blek och han magrade.
En dag besökte han sin gamle vän och
kollega, den andre barberaren. Vännen, som
just slutat raka en kund, gick af och an på
golfvet, gnolande på en melodi, iklädd sin
tunna linnerock. Han var vid ypperligt lynne.
Då han fick se honom, slog han honom på
axeln och skrattade:
»Nej, se Lorentz! Lyckliga ost där! Kom-
mer han inte för att se på, hur en annan får
knoga och arbeta, medan han själf lefver som
friherre. »
Och han tilläde, knappast döljande sin afund:
»Jo, jo! Tror jag det... med en sådan
affär. »
Då Lorentz gick, hade han fattat sitt beslut.
Dagen därpå gick han in i sin gamla affär
och bjöd Dahl på middag. Han hade något
att tala med honom om mellan fyra ögon.
Efter middagen drucko de kaffe och punsch.
Lorentz skrufvade sig oroligt fram och till-
baka i soffan. Han skämdes öfver det för-
slag, han ämnade framställa. Men slutligen
kom det fram stötvis, med små pauser, som
då man firar upp en ketting utan gångspel.
Han hade gjort orätt, som lämnat affären
ifrån sig . . . handlat obetänksamt... i öfver-
ilning . . . han var inte så gammal, som han
trott... åtminstone in-
te ännu .. . inte än-
nu ... men om några
år . . . alldeles säkert
om några år . . . om
två år . . . ett år . . .
han gaf sitt ord där-
på .. .
Hans för detta bi-
träde stirrade på ho-
nom, som om han inte
trott sina öron. Där-
efter brast han i skratt
och förklarade, att det
var det roligaste skämt,
han någonsin hört.
Men Lorentz såg
icke alls skämtsam ut;
det var hans fullkom-
liga allvar. Hvarpå
Dahl blef förargad och
förklarade, att affären
var hans. Han hade
endast att betala det
bestämda afträdet.
Lorentz steg upp,
betalade och gick. I
tamburen hörde han
Dahl skratta och prata
med flickorna, som
skrattade också de.
Hvem hade de roligt åt?
Naturligtvis åt honom!
Den första september flyttade gubben Lo-
rentz från sitt lilla rum, där han bott i trettio-
fem år, gående öfver från den ena hyresgästen
till den andra, liksom en möbel, som hörde
till våningen och hvilken ingen fick rubba
från sin plats. Han trifdes icke längre i sta-
den mellan broarne, där han riskerade att
möta sina gamla kunder. Dahl hade natur-
ligtvis talat om alltsammans. Man skrattade
åt honom, dumhufvudet, som icke förstod att
njuta - sitt otium cum dignitate — detta för-
dömda ord, som smickrat honom ofantligt, då
han hört det från den gamle kassörens mun,
men som från första dagen passat honom så
illa, liksom en rock, gjord för en annan person.
Och han flyttade långt upp till öfre Norrmalm,
där han icke kände någon människa och där
ingen kände honom.
I medlet af oktober öppnades på Västmanna-
gatan en ny rakstuga. Det var till hela sin
inredning en första klassens affär, mycket
snygg, mycket ordentlig, hvars innehafvare
var en redan gammal man med grått hår och
nästan hvita polisonger.
Gubben Lorentz hade återgått till sitt kära
yrke, men han var det oaktadt icke nöjd.
Han trifdes icke med sin omgifning: denna
butik, som luktade oljefärg och där han kände
sig främmande, ljus. och rymlig som den var,
dessa kunder, idel obekant folk, som var ho-
nom fullständigt likgiltigt. Och han fann sig
alldeles bortkommen i denna aflägsna stadsdel
med sina breda gator, sina stora, moderna hus
och nya ansikten. Allt var ogästvänligt, kallt,
frånstötande, ovant.
Dessutom gick affären illa, och han började
missköta densamma. Hela eftermiddagarne
satt han, tyst och grubblande, i ett hörn på
närmaste schweizeri, öppnade endast sin mun
för att säga till om ett nytt glas.
Han hade börjat dricka.
Sent på kvällen gick han tillbaka till affä-
ren, obekymrad om, huruvida biträdet, en
yngling på sjutton år, hållit öppet till den
bestämda tiden eller icke. Han läste upp
dörren, gick in i sitt lilla rum innanför buti-
ken och satte sig, utan att tända lampan, att
grubbla i mörkret. Ofta kastade han sig fullt
påklädd på sin säng, som stod obäddad sedan
morgonen, och somnade in, tungt som ett djur.
Men en morgon, då hans biträde kom till
affären, var dörren reglad inifrån. Han bul-
tade upprepade gånger, men förgäfves: ingen
svarade.
Misstänkande, att icke allt stod rätt till,
sprang ynglingen till polisvaktkontoret och fick
ett par konstaplar att följa sig. Man sprängde
upp dörren.
Inne i butiken, utsträckt midt på golfvet
med en stol, som han dragit med sig i
fallet, öfver bröstet, låg ägaren till affären,
»gubben Lorentz, barberaren», död. Ett djupt
snitt af en rakknif hade nästan skurit af hela
strupen. Blodet var redan stelnadt. Kroppen
var kall. Han hade synbarligen varit död i
flere timmar.
Och böjande sig ned öfver den döde, med
kännarmin undersökande såret, sade en af
konstaplarne med ett uttryck af beundran i
sin grofva röst:
»Tusan till barberare! Han har kunnat sin
sak. Den har inte darrat på handen, den, inte 1 »
LILIAN ELDÉE.
T ILIAN DUNCAN-BLDÉE, eller miss Duncan —
som hennes konstnärsnamn lyder — är en ung,
förtjusande engelsk sångerska, som sedan någon tid
gästar vår hufvudstad, af hvilken anledning vi i
dagens nummer af Idun presentera hennes bild
för våra läsarinnor.
Hennes första uppträdande härstädes ägde rum
redan i slutet af sistlidne februari under ganska
unika och för den unga sångerskan smickrande
omständigheter.
Kammarherre Burén, vår operas chef, hade
nämligen inbjudit h. m:t konungen, kronprinsen,
prins Carl med gemål, prins Eugen och dessutom
ett stort antal medlemmar ur diplomatiska kåren
till en privat-matiné i k. teaterns stora foyer, och
inför denna lysande samling sjöng miss Eldée och
rönte det varmaste erkännande, såväl för sin vackra
röst som för sitt ej mindre musikaliska föredrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
