Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 12 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
b
C. Nilsson foto.
BORGS KNEIPPVATTENKÜRANSTALT: SALONGEN. BORGS KNEIPPVATTENKÜRANSTALT: DAMERNAS SKRIFRUM.
mot pengar bjöd henne lifvets färgrika, dof-
tande blomma.
Ångrande mig på nytt, såg jag henne aldrig
åter. Jag hoppas hon funnit den allt tröstande
hvilan. Kunde jag hitta hennes graf, skulle
jag gå dit en skymningsstund i regn och blåst;
ej för att håna hennes hviloplats med blom-
mor, men för att med hennes bild för ögonen
en stund gråta bittert öfver alla dem, som
lida djupt och oförskyldt.
EN HÄDANGÅNGEN FOSTERLANDS-
VÄN.
I
DEN HÖGA ÅLDERN af nära 86 är afled i Stock-
holm på påskaftonen den under sin krafts dagar
mycket kände och mycket verksamme kulturforska-
ren och tecknaren Nils Månsson Mandelgren. Han
föddes den 17 juli 1813 i trakten af Helsingborg
och var son af en fattig sockenskomakare. Efter
en hård barndom kom han upp till Stockholm vid
20 års ålder för att bli artist. Det var då han an-
tog namnet Mandelgren. I fem år studerade han nu
vid konstakademien och gaf samtidigt undervisning
i teckning, men begaf sig 1838 utrikes, hufvudsak-
ligen till fots, fattig som han var. Han genomvan-
drade nu under några år större delen af Europa
och återvände sedan till Stockholm, där han verk-
ade som tafvelrestauratör och lärare i perspektiv-
ritning.
Det var likväl på helt andra områden hans mest
betydande verksamhet infaller. Han hyste en brin-
nande kärlek till fornkunskap och fornminnen, och
att afteckna dylika och sprida kunskap om dem blef
en af hans lifsuppgifter. Han skydde inga mödor
och afskräcktes af inga svårigheter. Liksom förr i
utlandet vandrade han
nu i Sverige från land-
skap till landskap, out-
tröttligt aftecknande
konstslöjdsföremål från
gamla tider.
Då han ej kunde ut-
gifva sina teckningar
hemma, reste han till
Paris och fick ett under-
stöd af franska regerin-
gen till det kulturhisto-
riska verkets utgifvande.
I 6 år arbetade han i
Paris på att själf lito-
grafera sina hundratals
teckningar, och när sam-
lingen utkom 1863 rönte
den mycken uppmärk-
samhet i kulturlanden. — Redan före sin parisertid
hade Mandelgren hemma gjort sig känd som en out-
tröttlig initiativens man. Hans idé var den första
slöjdskolan för handtverkslärlingar, ur hvilken sedan
Tekniska skolan vuxit fram. Svenska slöjdföreningens
stiftande år 1844 var ock till största delen hans verk.
Han gaf dessutom impulsen till den första in-
dustri- och slöjdutställningen, var en af stiftarne
till Svenska fornminnesföreningen och blef Konst-
N. M. MANDELGREN.
närsgillets upphofsman, ett gille, som på sin tid
spelade en ganska betydande roll i konstlifvet i
Sverige, och som hade till mål att upplifva en na-
tionell diktning och konst. Också i stiftandet af
Artisternas och litteratörernas pensionsförening hade
Mandelgren sin stora andel.
Efter återkomsten från Paris utarbetade han sitt
stora verk »Atlas till Sveriges odlingshistoria», vid
pass 3,200 planscher, af hvilka dock endast en del
utkommit. Då han insåg omöjligheten att själf be-
kosta tryckningen af samlingarna, förordnade han,
att alla dessa samlingar skulle öfverlämnas till Lunds
universitet för att genom dess försorg framdeles i
tryck utgifvas. Samtidigt aflämnade han för ända-
målet en fond, hvilken nu genom räntor samt åter-
stoden af boets behållning torde komma att uppgå
till något öfver 30,000 kr. Och detta betydliga be-
lopp förskrifver sig från den i sig själf alldeles obe-
medlade mannen.
Om somrarna styrde Mandelgren ännu på gamla
dagar kosan ut kring Sveriges bygder, men de sista
åren har han i sjukhemmet vid Ersta tillbragt en
lugn och bekymmerfri ålderdom.
Till den outtröttlige och oegennyttige vägbryta-
ren i den fosterländska odlingens tjänst stå samtid
som eftervärld i varm tacksamhetsskuld.
QVENSKA TEATERN uppför i dessa dagar för
första gången ett sceniskt verk af mer än van-
lig konstnärlig betydelse: »Väfvarne» (Die Weber)
af Gerhart Hauptmann.
Vi skola senare åter-
komma till själfva dra-
mat och dess utföran-
de; nu vilja vi såsom
prolog nämna ett par
ord om författaren, i
det vi samtidigt medde-
la våra läsarinnor hans
porträtt.
Som bekant existe-
rar sedan länge en mo-
dern och lifskraftig dra-
matisk litteratur i Tysk-
land, ehuru vi endast
undantagsvis fått lära
känna densamma genom
namnen Sudermann och
Halbe. Gerhart Llaupt-
mann, den yppersta bland de samtida tyska dik-
tarne, har däremot, märkligt nog, varit tämligen
okänd för vår publik, tills Aug. Lindberg under
våren 1896 uppförde hans sällsamma drömdikt »Han-
nele» å dåvarande k. operan.
£Men ej ens då kan man säga, att Hauptmann
bröt sig igenom hos oss, ehuru jordmånen borde
varit någorlunda beredd, alldenstund två andra af
vår sceniska konsts bästa krafter, fru Håkansson
och herr Svennberg, redan ett par månader tidigare
vid ett tillfälligt gästspel å en af våra sekundteat-
rar kreerat hufvudrollerna i hans skådespel »Ein-
same Menschen».
\
GERHART HAUPTMANN.
Det kan emellertid fastslås, att Hauptmann som
dramatisk skald är den djupast anlagde, den fan-
tasirikaste, den af inspirationens eld mest genom-
trängde bland det nya Tysklands diktare.
Kanske är det just däri vi ha att söka orsaken
till, att vår publik ännu ej kunnat fullt uppskatta
honom. Hos oss behöfver den stora sceniska kon-
sten ibland god tid på sig, innan den kan intressera
och värma, därför att den lilla konsten merendels
värmer oss för länge.
Hauptmanns första skådespel »Vor Sonnenauf-
gang», gjorde med ens sin författares namn upp-
märksammadt i Tyskland. Det var en skildring af
rikedomens och maktens brutalitet, skrifven med
ungdomlig inspiration och skärpa. Därefter följde
»Einsame Menschen», »Das Eriedensfest», »College
Crampton», »Die Weber», »Hannele» och »Fuhr-
mann Henschel», af hvilka den sistnämnda nyligen
gifvits i Göteborg. Därtill kommer ett versifieradt
sagodrama »Die versunkene Glocke’».
Det är en rik produktion detta, hvari samtidens
stora rörelser och idéer afspeglas som himlens gli-
dande moln spegla sig i hafvet, och hvari själslif
veta djupaste konflikter stå tecknade med skaldens
eldskrift.
Påverkningar af såväl Ibsen som Tobtoj kunna
nog spåras här och hvar i Hauptmanns verk; men
hans originalitet såsom diktare, den där ser med
egna ögon och känner med eget hjärta, är ej dess
mindre oomtvistlig.
Uppförandet af »Väfvarne» torde gifva vår pu-
blik bekräftelse på detta omdöme.
psgg
"WASATEATERN. I »Frihetsbröderna», hvilka fort-
’ farande hvarje afton för fullt hus »traska» om-
kring på direktör Ranfts populära operettscen, alter-
nera nu i trion Strömberg—Grünberg—Bergs roller hr
Ringvall samt fröknarna Frisch och Berentz. F. d. mar-
kisen i »Geishan» gör af röfverhöfdingens förtrogne en
figur, inför hvilkens
saftiga komik och
bofaktiga fysionomi
man får mången
hjärtlig skrattstund,
och fröken Frischs
»Fiorella» är myc-
ket intagande. Som
den unge bondgos-
sen Fragoletto visar
fröken Inga Be-
rentz —- den unga
norska sångerskan,
hvilken som bekant
med framgång de-
buterade här i hö-
stas — ännu en
gång, att hon är ett
värdefullt förvärf åt
operettscenen och
hennes utförande af
rollen väckte publi-
kens varma bifall.
Vi meddela härbred-
vid den käcka bil-
den af fröken Be-
rentzs som Frago-
letto, den oförfärade
unge älskaren, som
ej ens ryggar till- A Blomberg foto.
baka för de röfva-
res yrke och bun- inga berentz som fragoletto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
