Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 12 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. ■i
mm
JSäSg
dens kronor, hennes röst höjdes pä nytt, till-
talande mannen.
C. Nilsson foto.
BORGS KNEIPPVATTENKURANSTALT : UTSIKT FRAN PARKEN.
En välburgen arbetarfamilj kom och slog
sig ned på samma bänk som hon. Mannen,
halft iklädd helgdagsdräkt, var ståtlig, röd-
blommig och bar ljust helskägg, som böljade
ned på hans bröst. Ehuru han höll fridag,
märkte man, att det var en ordentlig karl.
Han upptog ur fickan »Socialdemokraten», hvil-
ken han med tankfullt rynkade ögonbryn för-
djupade sig uti. Den välklädda hustrun fram-
tog en stickning, barnet slumrade friskt till ut-
seendet i sin korgvagn under ett färgrikt täcke.
Den lilla mörka tycktes knappt ha märkt
dem, ehuru hon skyggt drog sig mer ihop i
sitt hörn.
Då nalkades från motsatta sidan af gången,
där jag höll mig, en stackars usling i smut-
siga, slitna kläder, och de nakna, tydligt ömma
fotterna stuckna i ett par träskor. Han hade
ett ansvälldt ansikte och rödfnasig hy och ett
par utstående, glasartadt stirrande ögon ; hans
min var mycket godsint, men vittnade om klent
förstånd; när han kom fram, fylldes luften af
spritånga. Menlöst leende stannade han fram-
för den välställde arbetaren, räckande honom
några skrifter, som‘han bar under armen och
med sluddrigt målföre bad att få sälja.
Den tilltalade såg upp, fortfarande med ryn-
kade ögonbryn, tog en af skrifterna, genom-
ögnade den, fällde tidningen, gjorde en talar-
gest och sade i orerande ton :
»Hör nu, har ni själf läst de här skrifterna?»
Den tilltalade smålog förläget, pekade fum-
ligt på sina ögon och förklarade på sitt otyd-
liga språk, att han var nästan blind.
»Nå,» fortfor den mer lyckligt lottade i
samma ton som nyss, »ni vet kanske ändå,
att det är andliga skrifter ni säljer?»
Säljaren mumlade ett otydligt medgifvande.
»Och,» fortfor den obeveklige, »i så fall
frågar jag er, om ni själf tror på hvad ni sö-
ker prångla ut?»
Den sjuke, fattige mannens förlägenhet hade
nu nått sin höjdpunkt; han blef ännu rödare
i ansiktet, log ännu menlösare och trampade
oroligt fram och åter på sina ömma fötter,
oviss om, hur han skulle svara för att finna
en köpare i denne man, som tydligen hade
pengar i fickan.
Jag hade emellertid sett, hur den lilla svart-
klädda kvinnan uppmärksamt följt scenen, re-
sande sig allt högre ur sin hopsjunkna ställ-
ning, likt en mörk insekt, hvilken bereder sig
att visa gadden.
»Hör de,» inföll hon nu, vänd till examina-
torn, och därvid upptäckte jag genast, att hon
var danska, »hvarfor holder de disse lange tale
til denne mand? De hör och seer ju, han er
næsten blind og ikke kan læse.»
Orden föllo lågmäldt, utan minsta grälton,
så vänligt uttalades de, men verkade skarpt
som knifhugg.
»Hvis de vil kiöbe hans skrifter, gör det,»
fortsatte hon; »hvis ikke, lad ham gaal» »Og,»
fortfor hon, utan att i den stackars mannens
närvaro kunna försvara honom med, att hans
förstånd var för klent att kunna döma, »de
kan da see, at han er et ulykkeligt menneske.»
Aldrig skall jag glömma det uttryck, hvar-
med hon uttalade de sista orden. Däri skälfde
ännu en ädel harm, men så mycket mer ett
uttryck af oändligt djupt medlidande med alla
dem som ledo, och däri darrade all hopspard
sorg öfver hennes eget lifsöde.
Arbetaren rodnade,
strök sitt skägg, sökte
tala på nytt, men kom
till sin heder af sig.
Behållande ett litet blad
tog han ur fickan upp
en tjugufemöring, som
han med ett höfligt
»var så god», räckte
den halfblinde. Jag
fann nu lämpligt att
inskrida och i min tur
göra ett uppköp, medan
den stackars mannen i
en ström af obegripliga
ord talade om sin ögon-
sjukdom. Jag gaf ho-
nom äfven en adress,
som jag tänkte kunde
lända honom till nytta.
Hans lilla advokat
hade mjukt sjunkit ihop
igen i sitt hörn, hvar-
ifrån plötsligt, mildt C. Nilsson foto.
»I dag har de fundet gode mennesker paa
deres vei,» sade hon förmanande. »Maaske
skal de en anden dag finde fiere. Gaa nu.»
Mannen lydde henne och gick vidare på
sina osäkra fötter, småleende och halfgråtande.
Tveksam stod jag ännu kvar. Jag förstod, att
den lilla kvinnan ej hade en skärf i fickan,
annars hade hon gett den åt den olycklige.
En skärf bjöd man emellertid ej denna kvinna,
som i hela sitt anspråkslösa uppträdande omed-
vetet hade något af en drottnings majestät.
Själf på mitt sätt medellös, ansåg jag det nä-
stan som ett brott att förespegla henne några
förhoppningar, som måhända genom att visa
sig bedrägliga blott skulle öka det bittra i
hennes lifserfarenhet. Hon hade nu återtagit
sin allra oåtkomligaste min, och jag gick tyst
min väg.
Men oupphörligt kom hon de följande da-
garne i mina tankar, hennes »ulykkeligt men-
neske» tonade i mina öron som ekot af halfva
mänsklighetens oerhörda ve, och jag ångrade
halft, att jag ej närmat mig henne.
Men redan två dagar därefter såg jag henne
på nytt. Det var en regnig afton i skymnin-
gen. Jag kom ned för Sturegatan, då jag nära
Esplanaden såg den lilla kvinnan, halft sprin-
gande, halft hoppande med kryckan under ar-
men komma gatan uppför med den tunna
slängkappan flaxande som en läderlappsvinge
kring henne. Hon flydde, förföljd af en tra-
sig flicka i slynåren, som, springande efter
henne, räckte henne en bukett ur sin blom-
sterkorg. Hon rynkade sitt lilla ansikte i vrede,
hon utstötte afvisande ord och slog till sist
omkring sig med kryckan, men hon såg lika
klok ut, som då jag förra gången såg henne.
Slutligen blef hon befriad från sin plågoande,
som i sin dåliga dräkt dock såg bättre närd
ut än hon.
Häpen vid denna syn lät jag denna gång,
grymt besviken, utan tvekan husen bortskymma
henne för mina blickar.
Men efteråt förstod jag henne bättre. An-
tingen hade hon ej en enda slant i fickan,
och detta gjorde henne förtviflad. Hon ville
ur sin åsyn jaga detta fattigdomens barn, som
hon intet hade att ge. Eller ock hade hon
sparat en skärf till sitt fattiga aftonmål, som
hennes medlidande med andra kanske ofta
nog bedragit henne på efter en svältdag, och
med kryckan värjde hon sig själf mot sin egen
medkänsla. Och kanske fann hon ödet håna
henne i gestalten af denna blomsterflicka-, som
som ett lätt sus i trä- BORGS kneippvattenkuranstalt: läsrummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
