Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 15 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 __
ETT SVENSKT LANDSKAP.
A
LLTJÄMT jag ser det för mitt tjusta öga:
i solens glöd, i stjärnors milda ljus,
när sommarn står i blom, när vintrar snöga
och aftonbrasan flammar inomhus.
Du kära nejd, jag hälsar dina marker,
som flitigt ristas under odlarns plog!
Jag suset hör från dina svala parker,
jag känner doften från din mörka skog.
Och dina många hem — af rös och backar
till hälften skymda — kan jag se som förr;
med gröna täppor och med hö i stackar
och bin i kupor invid stugudörr.
Jag älskar allt, som lefver där och andas,
jag älskar språket, visans melodi,
jag älskar blomstren, hvilkas vällukt blandas
i hvarje bris, som susar mig förbi!
Ty denna trakt af skogar, fält och byar,
den är en del utaf det lilla land,
som fredligt lefver under nordens skyar
från Lapplands fjällbygd och till Skånes strand.
För oss det låter sina skördar vagga,
för oss det sjunger på sitt tungomål —
för oss det låter sina älfvar fragga,
åt oss det räcker sina klippors stål.
Men hand på hjärtat! — älska vi den jorden
så helt, så varmt som hemmet älskas må?
Är hvarje tufva där oss dyrbar vorden,
och hvarje sorg — är den vår sorg också?
De glädjens blomster, som i ljuset glöda,
är det vår ans, som danat deras prakt?
Ha vi med kärlek gett vår bästa möda,
när vi ha vägat uti oröjd trakt?
Jag tror det knappast... ty vi fälten skurit
med tanken riktad blott på gyllne vinst,
men själfva torfvan, som har axen burit,
för henne hjärtat klappat allraminst. —
I unga mödrar, under edra händer
en lifssådd spirar, löftesrik och varm!
Ack, gjuten däruti den glöd, som tänder
en hemlandskärlek upp i hvarje barm!
En kärlek till den gröna, djupa skogen,
till svenska hemmen och dess trägna id,
till mödorna på fältet och på logen —
en kärlek, som består i hvarje tid!
Och främst en kärlek till det tungomålet,
det vackra språket, som blef ditt och mitt
och äger glans och klang af svenska stålet,
och som ännu får talas högt och fritt!
Ernst Högman.
KVINNLIGA ÖRTAGÅRDSMÄSTARE.
HVAD SOM ÄR GJORDT I SVERIGE.
M
ed beundran och hängifven anslutning
till de idéer och det arbetsområde, för
hvilket den af Idun i n:r 26 omtalade finska
prostinnan med så mycken framgång verkat,
har undertecknad velat meddela några ord om
det, som i samma syfte här i vårt eget land
på senare tider gjorts, jämte några betraktel-
ser öfver kvinnans lämplighet för trädgårds-
arbete, därvid delvis användande det, som blef
sagdt vid ett samkväm i höstas, anordnadt af
Fredrika Bremer-förbundet för att diskutera
frågan om Trädgårdsskötsel såsom yrke för kvin-
nor.
Det kan ju ej förnekas, att trädgårdsodling
i alla tider varit en kär sysselsättning för
kvinnor; mången har i den funnit behöflig
omväxling och hvila från barnkammar- och
köksbestyr, ja, kanske ock en tröst och veder-
kvickelse, då lifvet bjudit sin bittra kalk; det
var därför icke för tidigt, då Fredrika-Bremer-
förbundet, som länge verkat för kvinnosaken,
för omkring 8 år sedan tog upp ett nytt om-
råde för kvinnans verksamhet och tillsatte sin
s. k. trädgårdskommitté. Intresset för det
nya verksamhetsområdet var stort, men utsik-
terna att komma någonstädes mycket små. Man
trodde sig bäst gagna saken, om man kunde
finna en trädgårdsskola, där kvinnliga elever
mottoges och där det fanns såväl en kunnig
ledare som ett moraliskt stöd åt eleverna.
Efter åtskilligt funderande hit och dit lycka-
des trädgårdskommittén genom doktorinnan
Haglunds i Norrköping intresserade medverkan
få uppgjordt med direktör Abelin på Norrviken
om emottagande af elever, och dessa fingo vid
den närbelägna hushållsskolan på Björnsnäs
erforderligt tak öfver hufvudet, mat och dess-
utom ett godt hem. Den härigenom till verk-
lighet vordna tanken på att utbilda kvinnor i
trädgårdsyrket, som understöddes genom några,
om också helt anspråkslösa penningebidrag i
form af stipendier, tog sin början i januari
1891, men redan efter omkring 5 år, då un-
der sista tiden den ändring skett, att eleverna
helt och hållet vistades på Norrviken, inackor-
derade i dir. Abelins hem, fann denne med sin
ekonomi mer förenligt att frånsäga sig de
kvinnliga eleverna, och därmed fick saken läg-
gas till sida för en tid; man måste börja om
igen att söka möjligheter för utbildning af de
sig fler och fler anmälande flickor, som ville
lära sig trädgårdsskötsel. Försök gjordes att
få arbete för dem vid flere större trädgårdar,
äfvensom på Haga, där också ett par fingo
anställning för en kortare tid; men svårigheter
mötte öfver allt och tiden förgick. Först un-
der den sist förflutna sommaren har det lyc-
kats att få några elever antagna vid större
trädgårdar; denna förändring af den börjande
utdaningen är synnerligen fördelaktig, ty man
har märkt nödvändigheten af en tids träning,
innan eleven kan göra sig riktigt tillgodo un-
dervisningen i en skola. För att de elever,
som börjat praktisera, skulle kunna vidare ut-
bildas såväl praktiskt som teoretiskt, fordrades
det nu en skola — detta mål hägrar för kom-
mittén, ledsamt nog, ännu mycket molnhöljdt.
Mot den nu afhandlade saken hafva princi-
pielt många invändningar gjorts. Det fordrar
erkännande,- att en del trädgårdsmästare, till
hvilka man vändt sig, välvilligt upptagit idéen
om att hjälpa fram kvinnan på den nya ba-
nan; men så har det också varit flere, som
rent af vresigt vändt sig mot hela saken och
resonnerat så här: vi vilja ej släppa’in kvin-
norna på vårt område; där är trångt nog förut,
utan att också de skola vara med och nappa
åt sig af förtjänsten. Kunna vi väl dock låta oss
afvisa härmed? Nej, vi göra i stället en li-
ten reflexion »unter uns», som lyder så här:
Ni män äro i allmänhet bra hjälplösa oss för-
utan — ha ni nu under århundraden drifvit
trädgårdsyrket på sådant sätt, att det snart
sagdt svält ihjäl mången, som gjort det till
sin födkrok, så är det sannerligen på tiden,
att vi komma er till hjälp! Kvinnans in-
sats härvidlag skulle åtminstone i ett afseende
kunna ske på följande sätt: förnämsta orsa-
ken till att inkomsten af trädgårdsarbetet är så
knapp, ligger tydligen däri, att de alster, som
frambringas, hafva för liten afsättning, det
användes för litet grönsaker och frukt. Orsa-
ken därtill är återigen den, att kvinnorna,
hvilka ju i de flesta fall äro de, som bestämma,
hvad som skall komma på matbordet, äro för
litet intresserade af att använda grönsaker, de
komma ej hvarje dag att tänka på sådana
goda och lätt anrättade saker som ärter, mo-
rötter, bönor, sockerrötter m. m., och dessa
läckerheter komma nästan ej på matsedeln
annat än då det är främmande. Om kvin-
norna själfva blefve odlare af trädgårdsalster,
skulle deras intresse mer samlas omkring dessa,
än hvad det nu gör, samtal kvinnor emellan
komme att röra sig omkring dessa saker i st.
för, såsom nu ofta sker, omkring den s. k.
pigfrågan, man uppmuntrade hvarandra att
pröfva på än den ena, än den andra af träd-
gårdsprodukterna, och rätt snart komme man
underfund med, att såväl magen som kassan
spares genom användning af vegetabilier, och
i vidare och vidare kretsar skulle behofvet af
dem göra sig gällande och efterfrågan på så
sätt ökas. Äfven tänker jag mig, att om
kvinnor själfva sysslade med trädgårdsodling,
skulle, under den tid, då vintern lägger hin-
der i vägen för utarbetet, det rent af bli nöd-
vändigt att taga sig till med konservering af
de inhöstade produkterna, och på så sätt finge
man mer och mer användning af dem. För-
utom det, att vi sålunda skulle komma att
bidraga till friskare afsättning af det, som
trädgården frambringar, gjorde vi mänsklig-
heten en tjänst, då vi hela året om försåge
den med en mängd olika frukter och grön-
saker, hvilka kunde göra platsen stridig för
den suverän vordna potatisen.
En invändning som gjorts mot det kvinn-
liga trädgårdsarbetet är att det skulle vara för
tungt, redskapen för svårhandterliga ; gärna
må medgifvas, att sekelslutet uppvisar en
mängd kvinnor, som icke kunna rå med snart
sagdt någonting — de orka nästan ej knäppa
sina egna skor; men lyckligtvis fostras äfven
en annan sort, och tack vare sporten ut-
vecklas det kvinnor, som äro starka nog till
äfven ett ganska styft arbete. Jag kan af egen
erfarenhet intyga, att, om man tränar sig, är
intet arbete i en trädgård för tungt för en
kvinna, förutsatt att hon är klokt och förstån-
digt klädd; snörlif, högklackade skor och slä-
pande kjolar är ej värdt att tänka på, då man
vill bli en skicklig trädgårdsarbeterska. Att upp-
öfning utvecklar muskelstyrkan veta vi ju; se
t. ex. på sjuksköterskorna: efter en tids öfning
bli de så armstarka, att de utan svårighet
lyfta manliga patienter. Nn kanske någon
motståndare till vårt nya arbetsområde invän-
der, att om kvinnorna börja utveckla sina
muskler, bli de snart så starka, att de vilja
»taga kragtag» med männen — åhnej, låtom
oss tro på »das ewig weibliche», som Göthe
talar om. Dessutom ligger det väl nära till
hands att tänka, att det naturligaste blir att
män och kvinnor gemensamt arbeta, åtmin-
stone i större trädgårdar, och då faller det
nog af sig själft, att den förre tager åt sig det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
