Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 19 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(DUN ! 99. 2 —
Bocher de la Vierge. I gruppen pâ stranden
återfinna vi konungen med uppvaktning.
För öfrigt ha de mest olikartade förströelser
stått vår monark till buds.
En dag paraderade det 49:de franska linie-
regementet utanför Grand Hôtel, hvilken vackra
militärscen framställes å vår bild på 4:e sidan.
En annan dag åsåg konungen en släpjakt,
anordnad af medlemmar af Biarritz’ societet,
och illustrationen här invid visar oss just mo-
narken redo att afresa till jakten. Bakom ho-
• ’v
■
nom i vagnen sitta hans lifmedikus d:r Flens-
burg samt hofjägmästare Ankarcrona. På sidan
om vagnen synes konungens norske hofmar-
skalk F. Rustad.
Vidare äro att anteckna intressanta sporttäf-
lingar mellan unga engelska och amerikanska
misser, soaréer hos andra furstliga badgäster,
där konungen närvarit och där hans ovanliga
vigör, hans älskvärdhet och spirituella konver-
sation tagit alla med storm.
Dessutom har gjorts en mängd utflykter i
Biarritz’ omgifningar, bland annat till den hi-
storiskt märkliga staden Bayonne och till den
på spanskt område, alldeles invid franska
gränsen liggande lilla staden Fuenterrabia,
hvarest monarken hälsades af alcalden med ett
tal och till dennes och befolkningens stora
häpnad besvarade talet på flytande spanska.
Allt som allt torde den nu tilländalupna bad-
sejouren hafva, förutom en stärkt hälsa, hos
konung Oscar efterlämnat idel angenäma er-
inringar, liksom hans höga personliga egen-
skaper som furste och människa torde beva-
ras i ett kärt minne hos Biarritz’ befolkning.
Som afslutning på vår bildserie meddela vi
tre gatuvyer från den berömda badorten, alla
med konungen som hufvudfigur mot fonden
af de af äkta sydländsk karaktär präglade
husfasaderna.
SOM SYRSAN.
fJtt stampa i »Grottekvarnen»
är tungt nog för jordebarnen.
Men om de som syrsan blott spela,
de öde med henne få dela !
Att hunna i »kvarnen» arbeta
och dock, liksom syrsan, framleta
ur solljust och viljestarkt sinne
de toner, som ljuda därinne,
är lycka och lifvets mening,
är himmel och jord i förening.
LAURA FITINGHOFF.
JasgaSk
KONUNG OSCAR I BIARRITZ.
»VÄNTANSTIDER».
DB SISTA INLÄGGEN OCH REDAKTIONENS SLUTORD.
XII.
T3LAND skatterna i mitt rum finnes en reproduktion
af en förtjusande tafla uppifrån fjällbygden:
skuggande ögonen med ena handen står den unga,
väna säterjäntan i dörröppningen. Hon ser ner
emot skogsstigen, glad bidan ligger öfver de öppna
dragen, ljus längtan talar ur ögats blick. Skimrande
solskensdager falla öfver hela den fagra uppen-
barelsen. Det hvilar som en stämning af helg öfver
det alltsammans. Hvad konstnären gifvit för namn
åt denna dikt i färger, vet jag ej, men jag skulle
vilja skrifva dit två ord : i väntanstider ...
Ju mer jag ser på denna tafla, dess mer klarnar
det för mig, allt det, som slutes inne i detta: Vän-
tanstider. Jag anar de leende drömmarne, jag för-
står glädjen och fägringen, jag känner solen och
doften. Dessa tider af bidan och längtan äro för
hjärtat som den blommiga våren, hvilken ju måste
gå före rosig sommar. Våren med allt sitt vemod,
med hvita anemoner, med fagra björkar, med skif-
tande dagrar och ljusa nätter, det vackraste, det
renaste, det finaste af allt1 Denna tid af jublande
hopp, af skimrande blomsnö, af glada löften, af
solvarm kärlek, af tro och sånger. Denna tid, då
allt det bästa inom oss blir väckt till lifs, då vi
begynna ana något af lifvets stora hemlighet, då
ögat 1er och kinden står i brand, då hjärtat klappar
i namnlös fröjd.
Vi sträcka oss i dessa väntanstider mot ett ljus-
nande fjärran med vår själs hela längtan, men icke
otåligt, icke fordrande. Nej, det är oss nästan, som
ville vi något litet, om möjligt, fördröja den dag,
som vi se rodna i öster. Vi tycka oss icke ännu
värdiga den lycka, som vinkar. Och vi glädjas åt, att
ännu några stunder äro oss gifna att drömma och
längta.
Ja, det är en tid! Vi bygga gyllene luftslott,
vi dikta vår sommarsaga vi se upp mot den blå
himlen öfver oss i tack och jubel. Vi äro lyckliga
— som man blott är det några få, välsignade ögon-
blick i sitt lif.
Ack, nog vet jag, att frosten kan komma och
härja skönhetsvärlden, nog vet jag, att det kanske
ej blir, som vi drömde och trodde. — Men om än
sommarens rosor icke få blomma för oss, så ha vi
ju ändå smakat vårens lycka, sett vårens leende
fägring. Och det är sällsamt härligt, sällsamt stort...
WåW
kWiV
,vj> *. WÄV
réVéVi
u i
vAVi
Jag tror, att det är vår lyckligaste tid, dessa stun-
der af bidan och hopp. Då tänka vi renast, då
drömma vi vackrast, då äro vi kanske närmast Guds
himmel.
Mycken härlighet, rik välsignelse, ja, mer än vi
kanhända fullt förstå, ligger det gömdt i dessa hjär-
tats vårliga, solfagra, leende väntanstider.
HVAD >ALLAS VÅR TANT» SADE OM SAKEN.
T vår familj ha vi en gammal tant, som alltid strängt
hållit på sina fri- och rättigheter, och som be-
gagnar sig af hvarje tillfälle att för oss yngre tala
sanningens osminkade språk. För resten är hon
en sällsynt varmhjärtad och rättänkande tant med
ett sinne, betydligt yngre än hennes kroppshydda,
Häromdagen, då jag såg den rysligt blodiga satir,
som Sara Videbeck ägnade den stackars Ysabel,
kom det för mig, att allas vår tant borde säga, hvad
hon tänkte om »Väntanstiderna». Följaktligen pas-
sade jag på, när hon satte sig ned med sin stick-
ning, då hon vanligtvis är upplagd för att dela
med sig af sina lifserfarenheter. Jag stack Ysabels
skiss i hennes händer och sade: »Se här, tant, hvad
säger tant om det här?»
Hon läste betänksamt, och när hon var färdig,
gaf hon sitt utlåtande med ett: >Hm! Bättre har
jag läst och sämre också.»
»Vänta bara, tant, det är inte slut än,» sade jag
och drog fram alla inlägg i frågan.
»Hvad, är det fortsättning i nästa nummer? —
Aha!» — Och tant fördjupade sig med synbart in-
tresse i historierna.
Under tiden betraktade jag henne noga för att
af uttrycket i hennes ansikte sluta mig till, hvad
hon tänkte. Men hon satt med sin vanliga litet
stränga min; endast en gång"veknade dragen något;
jag antog, att hon då borde vara vid den unge
blyge teknologen, och vid tanken på den historien
kände jag mig själf bli rörd. Slutligen lade tant
ifrån sig tidningarna och såg ut genom fönstret,
medan hon log stilla för sig själf; ett leende, som
sade mera än alla satiriska inlägg tillsammans om
»Väntanstider».
Därpå sade hon lugnt: »Det är ju löjligt allti-
hop. Människorna äro sig lika i alla tider. Där
gå de omkring och döma andra och mäta deras
handlingar hvar och en efter sin egen måttstock,
och så skria de högt af harm öfver det, som inte
passar in med deras begrepp.»
»Men bästa tant, hvem har rätt i det här fallet?»
»Rätt?» Tant såg fortfarande ut genom fönstret.
»Rätt! Det ha’ de naturligtvis allesammans, men»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
