Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 19 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 I DUN 1899.
— här vände tant sig hastigt till mig— »det förstå
de inte, och detta är just det löjliga. Visst hade
Ysabel rätt, när hon gaf uttryck ät sina tankar öf-
ver de där väntanstiderna; den där lilla historien
var ju helt oskyldig. Men när den läses af hr A.
och fröken B. och tant C. och moster D., sä tänka
de sig själfva i situationen, och det är ju mycket
möjligt, att den i så fall inte skulle vara så oskyldig.»
»Men tant, nog ligger det ju nära till hands
att tänka på, hvad man själf skulle göra, om man
vore förlofvad och inte finge ha några små stunder
på tumanhand.»
»Ja visst, kära barn, men anse det då inte som
fel hos andra, att de kunna företaga sig något, som
ditt samvete förbjuder dig. Och kom ihåg, att la-
garna för »det passande» och »det anständiga» äro
diktade af människor, hvaremot sedligheten är oss
föreskrifven af Gud. Den, som genom uppfostran
och natur är sant sedlig, kan tryggt lita på sitt
eget samvete och gå sin egen väg.»
»Ja, men tant, vi kunna ju icke alltid känna oss
själfva så säkert.»
»Nej, gunås, men så mycket större skäl ha vi
då att ej sitta till doms öfver andra, för hvilket vi
alltid äro benägna. Vi upptäcka så lätt bristerna
hos andra och förtjänsterna hos oss själfva, men
vi böra sträfva efter att lära känna våra egna fel
och nästans goda sidor; det är betydligt svårare, och
därför vill just ingen ägna någon möda däråt. I
fall vi mera befiitade oss om detta, så skulle ett
handlingssätt, sådant som Ysabel beskrifver, undgå
mycket af det om fullkomligt oförstående vittnande
klander, i hvilket grundtonen är det bekanta : »Jag
tackar dig, Herre, att jag icke är som denne man-
nen.» •— Människorna stå alltid färdiga att gripa
in vid hvarje förnärmelse mot »det passande», men
osedligheten tolereras i många fall, om den blott
förstår att svepa in sig i den yttre anständighetens
vackert draperade mantel. Hade Ysabel i stället
skrifvit en af de moderna kärlekshistorierna utan
både förlofning och äktenskap, skulle hon kanske
icke i hast blifvit så uppmärksammad. Men nu
var det bara en helt vanlig flicka, som besöker sin
fästman i hans ungkarlsrum! Ack, Ysabel, om du
åtminstone hade gifvit rummet en luxuös inredning
med magisk belysning och låtit en finare supé med
utsökta läckerheter stå dukad förde älskande 1 Nej,
kallt och trist var det, blott deras kärlek gaf ljus
och värme — det kan ju inte förnekas, att det hela
är »opassande»! — Men vi få hoppas, att Ysabel
nu dragit lärdom ur alla de anmärkningar, som
riktats mot hennes uppfattning af väntans tider,
så att hon nästa gång skrifver en historia, som åt-
minstone inte sårar »anständigheten» ! En sådan
skiss som »Väntanstider» vågar en mor ju icke
sätta i händerna på sin förlofvade dotter utan risk
att förstöra hennes begrepp om det passande.»
»Vet tant, det där borde tant skrifva i Idun.»
»Jagi Prata inte dumheter, kära barn. Det där
förstår ju hvem som helst, bara han tänker sig in
i förhållandet. Jag klandrar hvarken Ysabel eller
någon annan, således har jag ingen mening om sa-
ken, åtminstone ingen mening, som är värd att stå
bla»d de djupsinniga, satiriska och ironiska inlägg,
som redan gjorts i Idun.»
»Ja,men ändåPFår inte jag skrifva i tants ställe?»
»Gärna för mig, så slipper man åtminstone den
stunden se dig sitta med händerna i kors och göra
ingenting. Men skrif då hellre hvad du själf tänker.»
»Ack, tants åsikter stämma ju så precis öfver-
ens med mina egna.»
»Gå då din väg och gör mig till ett åtlöje för
andia. Jag har inte förtjänat bättre, då jag suttit
och pratat med en barnunge om saker, som ingen
af oss behöfver bekymra sig om. Ja, när skola vi
lära oss, att låta andra ha sitt för sig?»
Och härmed — med »allas vår tants» för-
ståndiga och sammanfattande inlägg — nöd-
gas vi förklara diskussionen afslutad. En hel
del insändare, vittnande om det lifliga intresse
frågan väckt, hvila visserligen ännu på vårt
bord, men som de i hufvudsak upprepa det
redan sagda och vårt för så många olika in-
tressen anlitade utrymme ej tillåter, att diskus-
sionen i denna sak längre utspinnes, måste
vi nu sätta punkt. Vi våga hoppas, att
den medfört sin nytta, såsom hvarje öppet
och ärligt meningsutbyte är ägnadt att skingra
fördomar och utjämna stridigheter. Om så
är, har också Ysabels lilla skiss — man må
nu gilla dess tendens eller förkasta den —
ingalunda varit skrifven förgäfves.
KKDAKTIONEN.
EN KVINNORNAS PRÄST.
G. Florman foto.
H
OFPREDIKANTEN GUSTAF EMANUEL
BESKOW, den i vida kretsar uppburne
prästmannen, afled härstädes tisdagen den 11
dennes, efter en tids sjukdom, 65 år gammal.
Född 1834 på Örby i Brännkyrka socken,
bestämde han sig till en början för den mili-
tära banan; därefter studerade han under ett
par år medicin i afsikt att bli läkare, men
fann slutligen, att hans lifsverksamhet hörde
hemma på det religiösa området, hvadan han,
efter att med allvar ha bedrifvit teologiska
studier, år 1857 i Upsala aflade de för prästens
kall nödiga kunskapsprofven.
Efter sin prästvigning år 1859 företog han
en resa till de bibliska länderna, hvilken färd
han sedermera skildrade i en mycket läst
resebeskrifning.
Beskow tog aldrig någon fast anställning i
kyrkans tjänst, utan talade som uppbyggelse-
predikant till alltjämt växande åhörareskaror,
hvilkas hjärtan han värmde med sina öfver-
tygelsestarka föredrag. I främsta rummet var
Beskow en kvinnornas präst ; i deras mera
subtilt danade religiösa känslolif förstod han
som ingen annan att med sina varmt hållna
och formfulländade predikningar väcka ögon-
blicklig resonnans och förståelse.
Det var också med pekuniärt understöd af
åtskilliga anhängarinnor inom de högre klas-
serna, som han under åren 1864—1868 lät
bygga den efter honom uppkallade Beskowska
kyrkan, inom hvars murar han hållit sina
flesta föredrag.
Likaså var han stiftare af den s. k. Beskow-
ska skolan, som han ledde från dess begyn-
nelse 1867 intill 1882, och hvilket berömda
läroverk äfven kunnat räkna vår nuvarande
konungs söner bland sina lärjungar.
För hofpredikantens ämbete, hvilket han
efter hand erhöll, lämpade han sig förträffligt
med sitt fina väsen och sin eleganta andliga
vältalighet.
Brorson till den framstående skalden, min-
nestecknaren och hofmannen Bernhard von
Beskow, sörjes han närmast af maka, född
Emanuelsson, en son, lektorn vid Norra latin-
läroverket och rektorn vid Wallinska skolan,
Bernhard Beskow, och två döttrar.
VIOLER. SKISS AF AMY PALM.
U
TE VAR SOL OCH VÅR, blå himmel,
ljumma vindar, svällande knoppar och
spirande grönt. Blåsippor lyste som leende
barnaögon i backsluttningar och snår, hvit-
sippor stodo i klunga på ängen och tussilago
stack upp sitt guldgula hufvud vid vägkanten,
där små rännilar sipprade och porlade fram.
Hvita dufvor kuttrade och flaxade kring grann-
gårdens röda tak och från skogen ljöd trastens
lockande toner. Men till den stora byggna-
dens rum, dit solen också sken in, trängde
intet af naturens vårjubel och fröjd därute.
En stämning af resignation, något dämpadt,
hvilade inom det stora husets många korrido-
rer och höga rum.
Ofverallt hvita bäddar — insjunkna kinder
—- bleka ansikten —■ lidandet i en eller annan
form, hvart blicken än såg.
Man talar med halfhög röst, då man träder
in, det kommer vemod i ögat, hur gladt det
än strålat bland den vaknande naturen därute.
Man vet, att man är i dödens närhet och den
tanken dämpar.
En ung dam med violer i handen stannar
framför en sköterska för att fråga efter någon.
»Var så god och följ, jag skall visa, hvar
det är,» svarar den tillfrågade vänligt och går
före den unga damen genom korridor, trappa
och åter korridor.
»Här är det — var så god och stig på!»
Hon öppnar dörren och stänger den åter efter
den besökande.
Den unga damen stannar tvekande därinnan-
för, vet knappast, om hon gått rätt, ty den
magra gestalt, hon här ser, kan väl omöjligt
vara Erik Varne.–––- Den sjuke hade vändt
på hufvudet, då hon trädde in. Hans stora
blå ögon stirra först förvånade, tviflande,
undrande — men så lyser det till i dem en
blixt af glädje och igenkännande — han gör
en häftig rörelse, som kommer röda fläckar
att brinna på hans kinder, och en skarp hosta
skakar hans kropp. — Men hostan är snart
öfver och han räcker gladt båda händerna
mot henne, som deltagande skyndat fram.
»Ni! Själfva våren,» sade han hjärtligt,
»själfva våren, som kommer till mig, stackars
sjukling.»
»Åtminstone vårblommor,» svarade hon le-
ende och försöker se ut, som om hon ej känt
sig gripen af hans förändrade utseende, »och
en god vän, som kommer för att prata bort
en stund, om ni har lust,» tilläde hon gladt.
»Ni vet inte, hur godt det gör mig, att ni
kom —■ så innerligt glad jag blef — jag trodde,
att jag aldrig skulle få se er mer i denna
världen––––––»
»Jag skulle kommit förr, om jag vetat, att
ni varit sjuk,» svarade hon sakta, och så tyst-
nade hon och tänker, att om några veckor
hade hon kanske kommit för sent.
Men hon har ej kommit hit för att låta ho-
nom ana de dystra tankar, som hvälfva sig i
hennes hufvud. Hon vill finna upp något att
tala om, som hon vet kan glädja honom, trö-
sta honom och fängsla hans intresse.
Hon rätar upp sig och börjar tala — först
sakta och osäkert, liksom sökte hon efter ord,
men så småningom har hon blifvit sig själf
igen och samtalet flyter lätt och naturligt med
en underström af sympati, ty de två förstå
hvarandra väl. Gemensamma barndomsvänner
passera revy, gamla minnen genomlefvas på
nytt, små förgätna episoder dragas åter i dags-
ljuset, och det är förunderligt, hur färgrik och
harmonisk deras dräkt ter sig ur minnenas
kamrar.
Tiden flyr hastigt undan, och då stora gårds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
