Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 19 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
v- /
MSM
— ’
’
OTELLAS UNDER-
^ GÅNG. Från den
förfärliga olyckshändel-
se i Engelska kanalen,
då ångaren Stella i dim-
man grundstötte på Ca-
sketklipporna, hvarvid
omkring 80 personer
omkommo i vågorna,
meddela vi några bil-
der efter en af Londons
förnämsta illustrerade
tidskrifter. Ej minst bör
porträttet intressera af
ångarens hjältemodige
kapten Reeks, hvilken
med storslagen själf-
uppoffring ledde rädd- kapten reeks.
ningsarbetet, men själf
som siste man stanna-
de på sin post och gick till bottnen med spillrorna
af sitt fartyg. Det sista man såg af honom var, att
han stod lugn som förut på ångarens kommando-
brygga med händerna sträckta mot himmelen.
FLYTTNINGSDAG. SKISS FÖR
IDUN AF SARA SCHWARTZ.
FORTS. FR. FÖRES. N:R.
» T^V ET ÄR BARA DUMHETER och konster med
1 den där sjukvården,» mumlade hon bittert,
»hvarför kunna de inte ha beskedliga gamla
gummor att passa de sjuka liksom förr i världen —
eller åtminstone nunnor, som katolikerna? Detta är
bara humbug.» Då gled ett af de gröna slipade
glasen ur hennes hand, och vid den hastiga rörelse,
hon gjorde att uppfånga det, stötte hon med arm-
bågen till en hög kristallskål på en smal fot. Den
föll omkull med ett skarpt klingande ljud, den dyr-
bara skålen låg i tvänne stycken på bordet. Mam-
mas favoritskål, som tillhört mormor!
Det var för mycket för stackars Märta! Trots
alla hjärtekval, trots löjtnant Hillberg och Dagmar
Kurt, lefde dock Märtas kvinnliga ambition, och
hon ville, att allting skulle vara bra ombestyrdt,
när mamma kom.
Det brukade vara hennes stolthet, när denna
lilla oroliga moder med en gillande blick sade:
»Jag är så lugn, när Märta tagit någonting om hand,
ty då vet jag, att det blir bra gjordt.»
Utledsen, trött och öfverretad, kastade Märta sig
i en länstol, som stod där, spöklikt omlindad med
hvita lakan för att skydda dess vackra broderi, och
brast i den vildaste gråt. All hennes tysta, under
den sista veckan samlade sorg, all den retlighet,
som dagens hopade småförtretligheter framkallat i
hennes annars så friska sinne, tog sig nu uttryck
i dessa våldsamma snyftningar, som skakade hennes
axlar, där hon låg med hufvudet nedlutadt öfver
stolkarmen.
Gossarne kommo instampande, men stannade
tvärt, stirrande på henne i tyst förvåning. Harald,
som plägade vara tämligen ohyfsad, utropade: »Men,
du milda tid, Märta, hvad bölar du för? Är det för
rutan, som jag slog ut? Det är väl inte hela värl-
den med den!» Hvarpå den milde, vänlige Rikard
inföll: »Kan du inte se, att mammas finaste glas-
skål också gått sönder, det är minsann inte roligt
för Märta det. Hvem slog sönder den?»
»Jag själf,» sade Märta med djupt tragisk stämma.
»Säg, Märta, ska’ jag inte springa till glasmästa-
ren och försöka få rutan isatt, innan mamma kom-
mer, säg?»
Han lade handen på systerns axel.
Märta reste sig upp och samlade sina tankar
tillräckligt för att säga: »Ja gör det, det var snällt
Rikard ! »
Och den ljushårige gossen, som tycktes ana, att
Märta helst ville vara ensam, tog sin mössa och
ropade: »Kom, Harald, så gå vi till Enelund!»
Märta torkade sina ögon ; hon hade inte ens litet
vatten att bada dem med.
Hon insatte varligt alla sina glasvaror — den
krossade glasskålen med en tung suck — i skåpet,
låste och tog nyckeln i fickan.
Ah, se där, ett nytt flyttlass, denna gång med
förmaksmöblerna. Hon ilade ned på gatan och stod
där i blåsten och kölden, öfvervakande afpackningen,
enligt mammas order.
En gång, då hon tittade upp mot huset, såg hon
mellan de välvårdade krukväxterna i andra vånin-
gens fönster ett behagligt kvinnoansikte blicka ned
på sig med ett visst intresse; men personen i fråga
tycktes en smula generad öfver sin nyfikenhet och
drog sig hastigt tillbaka.
Märta hade flere gånger under dagens lopp pas-
serat förbi tamburdörren till denna våning; bakom
glasrutorna voro så vackra gardiner i rosa och grönt,
FRÅN »STELLAS» UNDERGÅNG.
I. GRUNDSTÖTNINGEN PÅ ROCHE NOIRE. IJ. K0STVAKTËN 1 TARPEHËÜ UPPTÄCKER DE SKEPPSBRUTNE.
III. DE RÄDDADES LANDSTIGNING. IV. EN BLICK TILLBAKA.
aflidnamottagit så många upphöjda bevis på ädelmod
och nära nog gränslös välgörenhet. Förenad med en
exempellöst frikostig människovän, fick baronessan
Hirsch på rätta stället lära sig välgörenhetens stora
konst. Af hela sitt hjärta tog hon under sin makes lifs-
tid del i de otaliga humana företag, dem baron Hirsch
till lindring af mänskligt elände dels tog initiativet
till, dels fullständigt genomförde, och i den aflidne
makens anda fortsatte den högsinnade frun hans hu-
manitetsverk. Så skänkte hon 2 millioner francs till
Institut Pasteur. Kort därefter gaf hon en liknande
summa till ett filantropiskt sällskap för pauvres
honteux. Vidare har hon skänkt flere millioner till
ett sällskap i Österrike-Ungern, som tager sig af
nödlidande ämbetsmän, hvilka äro för stolta att själfva
begära hjälp. På hennes bekostnad uppföres för
närvarande en fattigskola i Paris. London har hon
riktat med ett sanatorium, hon har i Newyork upp-
rättat ett hem för kvinnor och unga flickor, som
komma från Europa till Amerika för att söka skaffa
sig en existens, i Bayern har hon upprättat en asyl
för fattiga hustrur. Ännu på sjukbädden afstod hon
icke från att personligen taga del i bestämmandet
af större gåfvor och från den allra senaste tiden
daterar sig en millionstiftelse till understöd åt fatti-
ga, som gjort sig förtjänta däraf. På sjukbädden
mottog baronessan Hirsch också från högsta ort
beviset på kungligt erkännande för det goda hon
verkat, nämligen den nyinstiftade österrikiska Eli-
sabethsorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
