Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 19 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
lin foto.
^ 7^\
»VÄFVARNE» PÅ SVENSKA TEATERN: FJÄRDE AKTENS SLUTSCEN.
klockan slår, reser den unga damen sig ha-
stigt och säger, att nu måste hon gå.
Men han låtsas ej höra, utan frågar, om hon
kommer i håg, vnär de träffades sist.
»Skulle jag ej det?» småler hon, »en sådan
dag glömmer man väl aldrig — det var ju på
mitt eget bröllop. Ni var min systers mar-
skalk och dansade hela kvällen som en förryckt,
fastän läkaren förbjudit er att dansa — mig
höll ni på att valsa ihjäl — ni ville ju aldrig
stanna, utan bara valsa och valsa ! »
Han smålog med en underlig glans i ögat.
»Ja, ni valsar ju så väl,» sade han och förde
violbuketten smekande mot ansiktet för att
inandas dess doft.
»Ni också,» nickade hon.
»Men nu är det slut med dans och ungdom
— slut med lifvet — slut med allt ! » afbröt
han häftigt, och blickarne irrade sökande, spör-
jande genom fönstret öfver den närbelägna sko-
gen, där våren nu strödde sin doft och grönska.
»Säg inte så ungdom och dans komma
åter, då ni blifvit frisk,» sade hon försagd med
en pinsam känsla af att säga hvad hon visste
var osant — en önskan att finna goda, trö-
stande ord, något att förlita sig på för honom,
som låg där och såg upp på henne med stora
fragande, bedjande ögon. Hon ville finna visa
ord — och så fann hon ej på annat än denna
usla platthet.
Ack, människohjärta, människoförstånd, hur
litet har du ej att dela med dig af i stunder
som denna!
»Frisk!» upprepade han, »frisk! Nåja, det
är bäst att säga så — —»
Och han försjönk i tankar med ögonen half-
slutna, liksom ville han hvila, men med blicken
fäst på det vänliga ansiktet framför sig.
Hon kände en lätt dimma fördunkla ögonen
och reste sig åter för att säga farväl.
»Hjärtlig tack för att ni kom — det var en
stor glädje för mig,» sade han sakta och tryc-
te hennes hand till afsked.
»Vill ni inte komma åter ännu en gång —
ack, gör det?»
»Gärna — och med nya vårblommor!»
»Vill ni! Hvad ni är god! Och eftersom ni
tänker skämma bort mig med nya blommor,
så låt det bli violer som nu. Jag vet ej huru,
men de påminna så mycket om er.»
»Ack, ni smickrare! — Nåja, ni skall få dem,
de vackraste jag kan finna.»
»Tack — och kom snart!»
»Ja, jag lofvar — så snart jag kan.»
Ännu en vänlig blick, ett soligt leende och
hon var borta.
Då hon ,nästa gång med händerna fulla af
violer steg in i Erik Varnes rum, stannade hon
bestört. Det hängde lakan för fönstret.
En egendomlig svag doft af vissnade violer
slog emot en, då man steg ditin, men hon
kände det ej — att den kom från en stackars
hoptorkad bukett, omsorgsfullt gömd under den
hvita hufvudkudden, visste ingen, och hon, som
nu stod där blek och tårögd med händerna
fulla af vårblommor, hon hade ej en aning
om den enkla lilla saga, som gömdes bland
Erik Varnes vissnade violer.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
ÄNNU EN HÄDAN-
GÅNGEN TEA-
TERCHEF. Den 10
dennes afied i Göteborg
öfverintendenten och
landssekreteraren i Gö-
teborgs och Bohus län
Henrik Westin vid 74
års ålder. Redan tidigt
började han göra sig
bekant som skriftstäl-
lare, framför allt så-
som öfversättare, bl.
a. af Paludan-Müllers
»Abels död», som ,ut-
gafs 1859. På 80-talet
utkommo hans öfver-
sättningar af Lamarti-
nes »Jocelyn», Victor
■I - iBij
KONUNG OSCAR I BIARRITZ: 49:E LINJEREGEMENTETS PARAD
"•’Ssv- ’
SS»1
iméem
(”»ar
t M- * [Sj*
,3T"v
• ■ . ■ k,
HENRIK WESTIN,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
