Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 32. 22 april 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
icke kunna medhinna, och att de kunna göra rätt
mycket godt och sprida rätt mycken trefnad om-
kring sig, om de vilja.»
»Ni gör det säkert!» utbrast Märta ifrigt. »Men
vet ni» — och hon flyttade sig förtroligt närmare
sin nya väninna, ty som sådan började hon redan
räkna henne — »vet ni, att jag har så många ogifta
tanter, och de äro så obehagliga, de sprida alldeles
säkert ingen glädje omkring sig alls, och jag har
alltid trott, att de äro ogifta därför, att de äro till
den grad otrefliga, att ingen enda människa velat
hafva dem!»
»Det finns kanske några sådana också,» sade
fröken Anna skrattande. Därpå teg hon en liten
stund och blickade tankfullt ned i sitt knä. Det var,
som om hon anade, att Märtas hjärta var med i
alla dessa frågor, som ljödo så allvarligt från de
rosiga läpparne.
»Ser ni, kära lilla fröken,» sade hon långsamt,
»att bland de gifta kvinnorna finnas några få lyck-
liga — o, så få lyckliga, som blifvit gifta med just
den man de älskade, men ett långt större antal,
som varit fast beslutna att gifta sig, och, om de
icke fått den de höllo af, ha de gjort våld på sina
känslor och hållit till godo med en annan — och
de ha gjort rätt däruti, Man skall inte förbli ogift,
utan om man känner sig stark nog att bära lifvet
ensam. — Och bland de ogifta kvinnorna finns det
möjligen några, hvilka, som ni säger, aldrig kunnat
bli gifta — ehuru,» sade fröken Anna skälmaktigt,
»jag tror, att det är ganska få af oss, som inte
någon gång kunnat få sig en man, om hon nöd-
vändigt velat! Men där finnas också de djupare
och finare naturer, som endast kunna älska en gång
af hela sin själ och aldrig mer och som, om de
icke äro älskade tillbaka, eller om olyckliga om-
ständigheter skilja dem från denne ende, då helst
förblifva ogifta för att få vara sina ungdomsdröm-
mar trogna.»
»O, det tycker jag är vackert,» sade Märta med
djup känsla, men hon bief afbruten af en häftig
ringning på tamburklockan. Det var hennes jungfru,
som sade, att glasmästaren satt in rutan och ford-
rade sin betalning.
Märta flög upp och tackade »tusen gånger», fick
en varm omfamning och en kyss och blef ombedd
att snart komma tillbaka. Så sprang hon upp med
återställd jämnvikt i sinnet och började ifrigt stöka
för att återtaga den förlorade tiden.
Visst var det lilla hjärtat lika oroligt och tanken
på Dagmar Kurt lika olidlig, men nu det var liksom
hon kunde bära tanken på att bli ogift. Det var
ett skimmer af heroism i att bli det för den mans
skull man älskade. Ty gifta sig med någon annan,
det skulle hon aldrig, aldrig, aldrig! Hon tyckte
sig ha fått en försäkran, att hon inte därför be-
höfde bli en ledsam, osympatisk människa. Hon
skulle i hvarje fall bli en älskvärd kvinna och göra
lifvet lättare för dem, som stodo henne nära.
Mycket öfverraskad skulle hon ha blifvit, kanske
störd i sin nya tankegång, om hon just nu kunnat
se in till den, som ingifvit henne alla dessa hjälte-
modiga tankar. Nere hos fröken Torstenson var
kaffet utburet och brasan nedbrunnen, endast ett
matt sken föll ännu på den röda bordduken med
dess blekgröna bård. Fröken Anna satt tillbaka-
lutad med nacken mot den höga stolskarmen och
stirrade under halfslutna ögonlock in i de fallande
glöden. Plötsligt, när det blifvit nästan mörkt i
rummet, böjde hon sig häftigt framåt, borrade an-
siktet ned i händerna ochhviskade: »Ack, ungdom,
ungdom, huru kan din blotta åsyn bringa alla gamla
somnade känslor i storm och störa det mödosamt
tillkämpade lugnet i hjärtan, hvilkas saga är förbi?
Trots alla sorger, all oro, trots förgråtna ögon och
genomvakade nätter, har ungdomen dock alltid hop-
pets rosengårdar kvar — en ny dag kan fylla dem
med nya knoppar och blommor, medan för oss
gamla intet annat återstår än »resignationens fasta
pyramid», och vi få tacka Gud, om vi åtminstone
ha den.»
*
Märta visste ingenting om detta ögonblick af
svaghet hos sin nya vän; hon kunde därför ostörd
väfva vidare på den tankegång, hon kommit i, gå-
ende sin väg fram i resigneradt vemod, till dess
hon, 8 dagar senare, på en bjudning för första
gången råkade en äldre syster till löjtnant Hillberg.
Denna dam betraktade henne med en min af så
mycken vänlighet, att Märta blef både förvånad och
fundersam, äfvensom en liten smula brydd. Men
under aftonens lopp trodde hon sig ha samlat nog
mod för att våga äfventyra försöket att i en, som
hon antog, mycket nonchalant och helt »naturlig»
ton fråga, huru fröken Plillbergs bror befann sig?
»Åh, efter omständigheterna mycket bra,» blef
svaret. »Han har bara hållit på att ställa till skan-
dal däruppe vid sjukhuset.»
»Hvad, huru — —»
»Jo, han var så utledsen vid sin vårdarinna, att
han bad öfversköterskan skaffa honom en annan,
helst så gammal som möjligt, men åtminstone en,
som inte hade ’så fördömdt mycket konster för
sig’. Det blef ett fasligt spektakel,» sade fröken
Hillberg full af skratt.
Behöfver det sägas, att framtidsdrömmarna åter
antogo sin mest strålande rosenfärg i Märtas fan-
tasi?
Återstår nu blott att se, om den kommande som-
marens sol skall belysa deras förverkligande.
E
tt tioårsminne, den för-
sta PRINSESSAN AF HUSET
RERNADOTTE.
PRINSESSAN EUGENIE OCH DROTTNING JOSEFINA.
fî**;
EFTER EN AKVARELL AF MARIA RÖHL.
J
ÄMNT TIO ÅR äro nu, den 23 dennes,
förflutna, sedan prinsessan Eugenie läm-
nade oss, och med anledning däraf vill Idun
i dag frammana några spridda drag ur den
ädla furstinnans lif, viss om, att de skola häl-
sas med intresse, särskildt som de illustreras
af aldrig förr återgifna porträtt och teckningar,
förskrifvande sig från prinsessans egen hand.
De ord, som om hennes dop och död stå
att läsa i kongl. hoäörsamlingens kyrkobok,
lyda sålunda:
»Onsdagen den,, Nittonde Maji År efter Christi
börd Ett tusende Åtta hundrade och på det Tretti-
onde befordrades till det Heliga Dopet H. K. H.
kronprinsen Joseph Frans Oscars Dotter, Sveriges
och Norges Borna Prinsessa H. K. H. Charlotta
Eugenia Augusta Amalia Albertina, som hit till verl-
den föddes på kongl. Slottet uti Residencestaden
Stockholm den tjugufjerde April samma År kl. sju
om morgonen af H. K. H. kronprinsessan Josephina
Maxmiliana Eugenia.»
Liksom alla kronprinsparets barn döptes hon
af ärkebiskop C. v. Rosenstein, och skedde
dopet i Slottskapellet på dagen tolf år efter,
sedan hennes farfader såsom de förenade rike-
nas konung hyllats å Lejonbacken.
Om hennes faddrar heter det i samma
kyrkobok:
»H. M. Drottning Eugenia Bernhardina Desideria
frambar Högbemälte Prinsessa till Funten och det
Heliga Dopet. Faddrar voro: H. M. Konung Carl
XIV Johan, H. M. Drottning Eugenia Bernhardina
Desideria, H. M. Kejsaren i Brasilien Petter Anton
Joseph och Kejsarinnan Amalia Augusta Eugenia.»
»1889 H. K. H. Prinsessan. Charlotta Eugenia
Augusta Amalia Albertina 58 år 11 m. 29 dg. Åfled
å kongl. slottet den 23 April kl. 12,45 f. m. be-
grafning S0/4 kl. 11 f. m.»
Orden äro icke många till antalet, hvilka
stå att läsa i den ofvannämnda kyrkoboken,
men så äro de så mycket innehållsrikare. Det
är den första prinsessans af huset Bernadotte
dagars tal de tälja. De säga, att den lilla
furstinnan kom som en vårens skära budbärer-
ska till konungaborgen, och att hon lämnat
samma borg, hvars blida ängel hon varit
under femtionio år. Men de omtala ej, dessa
korta rader, all den rikedom af trofast kärlek,
som hon strött omkring sig, vare sig att det
gällt dem, hvilka hon genom blodets band
varit fästad vid, eller de små och värnlösa här
i lifvet. För alla, alla var den kärlekens källa,
hvarur hon öste, lika outtömlig, därför förgätes
prinsessan Eugenie aldrig i det land, där en
gång hennes vagga stod, och som hon till-
hörde under hela sin lefnad.
. Vid sin moders, drottning Josephinas sida
synes här prinsessan Eugenie. Porträttet, efter
hvilket det är taget, är af Maria Röhl i gouache
(vattenmålning) särdeles fint utfördt och väl
bibehållet samt signeradt 1847. Det är i sin
ungdoms fulla fägring, den adertonåriga fur-
stinnan här visar sig för våra blickar, till sitt
yttre så olik den af sjukdom brutna kvinna,
vi under de senare åren af hennes lefnad voro
vana se.
Vid sin födelse hade hon i familjekretsen
hälsats med stor glädje, och för »bröderna»
blef den lilla »Nitsa» med åren en mycket
kär vän och lekkamrat. Och med lif och lust
deltog hon också i deras lekar, hvilka i all-
mänhet mest bestodo uti att bygga fästningar
och vara krigare.
Ömsom måste »Nitsa» vara simpel soldat
och ömsom general, allt som det var mera
eller mindre tillgång på menige man eller
befäl. Alla sina bröder älskade prinsessan
Eugenie innerligt, men för den äldste, seder-
mera konung Carl XV, hyste hon på samma
gång stor respekt, och det föll henne under
barndomen aldrig in att i minsta mån motsätta
sig hans vilja: »För en flicka skall ej hafva
något eget tycke.»
En lek, som prinsarne ofta roade sig med
under vintrarne, var skidåkning ute vid Bellevue,
men i denna fick prinsessan ej deltaga, endast
vara åskådare i sin moders och hoffröknars
sällskap.
Att denna mjuka kvinnliga natur, som i
så hög grad fanns hos prinsessan Eugenie, i
sin barndom »aldrig någonsin ägt någon docka»,
så säger hon själf, förefaller helt ofattligt;
man kan knappast tänka sig en liten flicka
utan en docka. Och säkert tänkte mera än
en af alla de små flickor här i landet, hvilka
voro jämnåriga med henne, att den lilla prin-
sessan hade »skåpet» fullt med de skönaste
dockor i världen, — men så kan man be-
draga sig!
Kronprinsessan Josephina var en både öm
och allvarlig moder, som med hela sin själ
hängaf sig åt sina barns uppfostran, biträdd,
så mycket som hans tid det medgaf, af sin
make, kronprinsen. För barnen i det kongl.
slottet liksom andra den tidens uppväxande
ungdom gällde den regeln, att de ej fingo
»äta vid bordet», d. v. s. med föräldrarne och
på samma tider som dessa, förrän de blifvit
konfirmerade.
Ingen plats älskade de unga furstebarnen
högre än Tullgarn och Ninaön. Om denna skref
kronprins Carl 1847 bland annat:
»Men vill du hvila dig från hårda öden
Af vågors skum med spridda gråa skär,
Så gå till Ninaön och där vid eken
På mossbetäckta bänken sätt dig där
Och dröm, att Eden finns på jorden
Och trifves väl här uppe uti Norden.»
På Tullgarn fingo de fritt ströfva omkring
i skog och mark och botanisera, hvilket i
synnerhet mycket roade prins Gustaf och prin-
sessan Eugenie. Ett stort herbarium hade de
själfva insamlat, men som gick förlöradt under
en eldsvåda på Tullgarn i början af 50-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0255.html
