Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 22 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
återköpa för kolossala summor dessa cirkus-
tältens hjältinnor och furstinnor, återskänka
dem åt den sörjande familjen och -— natur-
ligtvis -— gifta sig med de skönheter de på
ett så underhart sätt befriat.
Behöfver man särskildt nämna, att dylika
sagor hade en stor succès hos ett fantasibe-
gåfvadt barn, att de skulle föda längtan till
ljuset och fria luften hos en liten varelse,
som dittills sett lifvet endast genom en entre-
solvånings låga fönster vid en parisisk bak-
gata.
En morgon var flickan försvunnen. Hon
var ute för att söka sin zigenare och sin prins.
Händelsen lagade så, att det var stor »foire»
på andra sidan Seinen. Hur hon hittade till
trakterna af Luxemburg, är henne ännu i dag
en gåta. Men där borta var vimlande marknads-
lif och ingen brist på cirkustält. Flickan sprang
från det ena till det andra. Ändtligen hittade
hon ett, som slog mycket an på hennes sago-
förvillade sinne. En gammal hygglig dam stod
alldeles bredvid henne och sålde blommor.
Till henne vände sig barnet.
— Kan ni säga mig någon zigenare, som
vill köpa ett barn?
Blomstergumman tog sin korg i ena och
flickan i den andra handen och hade nog
hjärta att ströfva igenom Paris’ gatulabyrinter,
ända till dess hon, ledd af barnets föga ut-
vecklade lokalsinne, lyckades finna hennes hem
och åt hennes moder antvarda prinsessan för
en dag.
Det var m:me Séverines första flykt ur sam-
hällsförhållanden, som syntes henne trånga.
Det andra frigörelseförsöket lyckades bättre.
Men vid den tid, då hon företog det, var hon
också i full besittning af en sällspord vilje-
kraft och relativ själfbestämmelserätt. Fadern
hade som motvikt mot moderns amsagor och
barnets allt starkare utvecklade fantasilif sökt
ett korrektiv i den undervisning han på aft-
narne, efter slutadt arbete, meddelade flickan
i latin, grekiska, matematik och — pianospel,
en rätt kuriös ragout af undervisningsämnen.
Kurmetoden verkade också, ty i stället för att
uppsöka zigenare, cirkustält och sagoprinses-
sornas äfventyr, hade hon i lydnad för famil-
jens önskan vid tidiga år hamnat på — äk-
tenskapets lugna redd. Ett ögonblick tänkte
hon visst på den himmelske brudgummen, ty
hon hade strax före sitt giftermål sökt och er-
hållit inträde i ett kloster, och systrarna för-
säkrade henne att, om hon ville stanna hos
dem, skulle hon inom kort blifva ordens heliga
Teresa. Hur det än var, tyckes helgonglorian
mindre ha frestat henne än möjligheten att
bygga ett eget bo.
Yar hon, den sedermera så avancerade fri-
tänkarekvinnan, på den tiden troende? Hon
har själf den uppfattningen. Kanske är hon
det än i dag, sig själf ovetande. Kanske
har hon endast öfverflyttat sin tro på Gud
till folket, hvilket för henne utgör inbegreppet
af det mänskligt sunda och sanna, det som
representerar släktets framtid.
Men återvändom till det andra befrielse-
försöket!
M:me Séverine var, som sagdt, gift, när hon
år 1880 befinner sig i Bruxelles med sin fa-
milj. Där vistades samtidigt en af kommu-
nens hjältar, Vallès, -som blott af en tillfällig-
het lyckats rädda sig från fusiliering, när
Versaillesarmén efter den långa belägringen i
början af 1871 inträngde i Paris och som le-
gitim herre tog den franska hufvudstaden i be-
sittning. Den forne kommunardhöfdingen hade
mycket förändrats, ej minst till sitt yttre. Han
företedde anblicken af en bruten man, en ål-
dring, men ur hans själ ljöd ett sällsamt för-
föriskt eko af den stora revolutionens ung-
EVLTMANSC
domstankar. Hans idéer voro den mogne
filosofens, hans drömmar siarens. Han kände
sitt sekels hjärta slå, han hörde dess tystaste
hviskning. Och utan att hon visste det, hade
den unga kvinnan hört hans hjärtas röst.
Och så medkänslan! Hade han ej lidit så
outsägligt, denne folkets höfding och vän?
Hade han ej, medan en half-monarkistisk re-
publik tog massornas intressen om hand, i sin
landsflykt utstått den faders smärtor, hvilken
ser sina barns öden anförtrodda åt samvets-
lösa förmyndare?
Slumpen eller kanske rättare amnestien förde
dessa två tillsammans i Paris få månader efter
detta sammanträffande i Bruxelles.
Vallès kunde ändtligen se detta Paris i ögo-
nen, hvilket en gång proklamerat honom som
en fosterlandsförrädare, och hans unga adept
från den belgiska hufvudstaden generade sig
icke att i honom erkänna en lärofader.
(Forts )
FLYTTNINGSDAG. SKISS FÖR
IDUN AF SARA SCHWARTZ.
FORTS. OCH SLUT.
D
Å HON PASSERADE den ofvannämnda dörren,
öppnades den hastigt, och en liten prydlig
tjänstflicka, med runda röda kinder, neg artigt
för henne och sade: »Fröken Torstenson frågar, om
inte fröken Renström skulle vilja komma in och
värma sig med en kopp kaffe?»
Varmt kaffe, åh, hvad det lät ljufligt! Märta
tvekade dock en smula, generad att inträda hos obe-
kanta i sin flyttningskostym. Men i samma ögon-
blick visade sig på dörrtröskeln en liten dam, som
den tilltagande skymningen dock inte tillät Märta
fullt urskilja. »Förlåt mig,» sade en klar och be-
haglig stämma, »om jag är påflugen: mitt namnar
Torstenson 1 Jag har så länge sett fröken Renström
stå i kölden därnere, att jag trodde mig kunna våga
att bedja fröken komma in till min skymningsbrasa
en liten stund; jag vet så väl, hur ruskigt man har
det på flyttdagar. Det är inte länge sedan jag ge-
nomgick hela eländet.»
»O, tusen tack!» sade Märta tveksamt, »det är
då rysligt vänligt; men jag ser så förfärlig ut och
är verkligen så smutsig om händerna, att jag all-
deles omöjligt kan komma in.»
»Ack,» sade fröken Torstenson leende, »för det
finns väl bot i tvättskålen, och en sådan skall
bli det första jag bjuder på. Kom nu, snälla frö-
ken, det skulle vara så roligt få sällskap vid mitt
ensamma kaffebord.»
Märta var redan inne; hon kunde inte motstå
den varma, mjuka hand, som fattade hennes kalla
och drog henne in.
Inom en minut stod hon framför en skål varmt
vatten, värdinnan lade en liten doftande tvål i hennes
hand, en damasthandduk och en silfverkam bredvid
henne och försvann för att säga till om kaffet.
Då Märta stod på tröskeln i det största rummet,
utropade hon ovillkorligen: »O, så förtjusande!» Den
flammande brasan var dess enda upplysning, och
då hela rummet var hållet i en djup, mörkröd färg-
ton, formligen lyste det mot henne som ett varmt
välkommen.
På den stora, brokiga flossamattan stod ett litet
lågt bord med broderad duk i hvitt och blått. Eld-
skenet spelade på de blåhvita kopparna och fram-
kallade röda reflexer på den blanka silfverkannan.
Det hembakade brödet doftade. Märta sjönk belå-
tet ned i den länstol, som bjöds henne, och medan
en ljuflig värme genomströmmade hela hennes va-
relse, började färgen återvända till hennes kinder,
och trots alla kärlekens sorger och svartsjukans
kval kunde hon inte hjälpa, att kaffet, smörkring-
lorna och den engelska kakan smakade härligt, och
att en stor våg af välbefinnande strömmade öfver
henne.
Märtas värdinna var en dam d’une certaine âge
— det fina ansiktet borde hafva varit mycket vac-
kert, då det ännu hade ungdomens mjuka linjer och
rosiga färg. De blågrå ögonen hade ett visst skim-
mer af svärmeri — det var sådana ögon, som i po-
etiskt språk pläga liknas vid stjärnor; icke strålan-
de, briljanta, icke djupa, outgrundliga, utan tind-
rande med ett mildt skimmer. Hennes händer voro
fulländadt vackra. Märta beundrade dem och var
ledsen, att hennes egna »just i dag» sågo litet röda
och fula ut.
Fröken Torstenson gaf dock icke akt därpå ; hon
JS Tå grund af råvarans
"SSfL. „OL »Uri i IÖS vikt nu höjdt till fyra
betraktade det ungdomsfriska ansiktet midt emot
sig med inre välbehag och tyckte icke ens, att
de tydliga spåren af nyligen utgjutna tårar miss-
klädde. Hon pratade muntert för att förströ sin
unga gäst, och naturligtvis kom samtalet att röra
sig kring flyttningar — alla kvinnors fasa.
»Jag tycker då,» sade Märta, som snart återfick
sin vanliga liflighet, »att herrarna ha det alldeles
för bekvämt på flyttdagar. De bara gå sin väg från
alltsammans, äta sin goda middag på Kramer och
komma inte hem, förrän det värsta är öfver, gräla
litet, om inte tändstickor och stöfvelknekt äro till-
reds, och sluta med att undra öfver, att damerna
anse flyttning för någonting besvärligt.»
Fröken Anna skrattade.
»Men den förtreten har nu inte jag,» sade hon
med en half suck. »Jag har bara mig själf att göra
till lags.»
Märta såg upp med ett underligt uttryck i ögo-
nen och kunde inte behärska en darrning i rösten,
då hon sade:
»O — men är det inte förfärligt att vara en-
sam!»
»Det är sällan ens egen vilja, utan omständig-
heternas makt, som gör, att man åldras ensam.»
Fröken Anna reste sig för att expediera ett bud,
som ringt på tamburdörren. Märta lutade sig tillbaka
i stolen för att taga i betraktande det rum, hvaruti
hon befann sig.
»Åldras ensam,» ljöd det åter för hennes öron,
men i detta vackra lilla hem med denna älskvärda
kvinna för ögonen hade det inte samma afskräc-
kande klang, som det haft på morgonen.
Hvad det var för ett förtjusande rum, detta!
Märta förälskade sig alldeles i det. Icke därför, att
det var mera luxuöst än hvad hon var van vid —
snarare tvärtom, men det låg öfver detta hem en
prägel af utsökt komfort, som hon saknade i sitt
eget och sina umgängesvänners, och som anslog
hennes artistiskt och intellektuellt anlagda natur.
I bortersta fönstret bakom flygeln var det präk-
tiga gröna växter och stora klungor af blommande
hvita chrysantemum. Öfverst på nothyllan var en
krets af små fina byster af modärna tonsättare och
ur en mörk bronsram på den röda väggen blickade
Beethovens mäktiga hufvud ned.
Det fanns ingen enda oljetafla i rummet, men
väggarna voro nästan täckta af stora fotografier i
enkla, mörka ramar, fotografier, som talade om re-
sor i främmande land. Där funnos medeltidslik-
nande gator: Nürnberg och Rothenburg och Viterbo;
där funnos kathedralerna i Lincoln, Reims och Pa-
ris, kanalpartier från Brügge och Venedig, ruiner
från romerska campagnan. Milda, svartögda ma-
donnor och glada änglabarn af Murillo och mystiskt
leende jungfrur af Lusini, ståtliga gubbhufvuden af
Rembrandt och förnäma fursteanleten af van Dyck.
Märta var belåten, att fröken hade en så lång un-
derhandling med budet i tamburen, det var så roligt
att se sig om. Hon tittade på det stora bordet —
mera ett arbets- än ett salongsbord — och öfversåg
med längtande blickar den mängd af franska och
engelska tidskrifter, som voro hopade där bland
portföljer med fotografier efter Burne Jones och
Puvis de Chavannes.
»Det är annat,» tänkte hon, »än de där tre
evinnerliga tyska planschverken, som ligga på
salongsbordet hemma och ha legat där så länge jag
kan minnas.» Och då hon på de två enkla konsol-
hyllorna beundrade de odödligt sköna linjerna af
Venus Milo och Skraparen, fick hon riktig leda till
den lille fete amorinen hon nyss burit hit.
Då fröken Anna återkom, vände Märta sig lifligt
mot henne och utropade:
»O, hvad här är förtjusande, hvad här är myc-
ket vackert att se på —»
»Ja, jag har verkligen många vackra minnen
från den tid min far lefde och jag reste så mycket
med honom. Och sedan jag blifvit ensam, är jag
glad åt att kunna göra mitt hem behagligt och ha
många intressen, som kunna fylla lifvet.»
»Kan någonting det, när man är ensam?» sade
Märta, med en blick så djupt allvarlig och frågande,
som ville hon se rakt igenom den andra.
»Nåja,» sade fröken Anna dröjande, »det beror
kanske på olika temperament. Men säkert gör det
stor skillnad, om man kan intressera sig lifligt för
något af det bästa och vackraste, som finnes i denna
världen — om man följer med de mäktigaste rörel-
serna i mänsklighetens lif — eller om man endast
sitter och grubblar öfver sitt eget lilla jag och dess
mer eller mindre lyckliga öden.»
Märta knäppte hårdt samman händerna och såg
med tankfulla ögon framför sig. —•
»Men är det inte ändå underligt, att så många,
många kvinnor skola lefva och dö ogifta? Det är
inte bra,» sade hon med ett så löjligt, snusförnuf-
tigt tonfall, att fröken Anna brast i skratt.
»Harriett Beecher Stowe påstår, att de ogifta
kvinnorna äro alldeles nödvändiga, och det är ju
bäst vi trösta oss därmed. — — Säkert är, att de
kunna räcka till för en hel hop saker, som de gifta
högst betydliga prisstegring är minutpriset å vår Cacao
(4) kronor pr kilo. — Malmö den 6 Mars 1899.
■GULDMEDAL J. Hultmans Chokolad och Konfektfabriks Aktie-Bolag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
