Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 26 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899 — 2
FRIHERRE OLOF HERMELIN.
tioåringen med ynglingalynnet och ynglinga-
hjärtat.
Alla konstnärer äro patrioter, oafsedt hvilka
konstideal de bekänna, och de färgsymfonier,
som utgå från deras paletter, sammansmälta
förr eller senare i en hymn till fädernetorfvan.
För friherre Hermelins äktsvenska sinnelag
har emellertid penseln ej varit nog att uttrycka
allt, hvad han haft att säga, när han under
sina artistströftåg genom svenska bygder känt
sitt hjärta slå fortare vid åsynen af minnes-
märkena öfver våra förfäders strider och sträf-
vanden.
Då hafva hans tankar tagit form i kärn-
fulla föredrag till den svenska ungdomen, hvil-
ken han uppmanat att, med förfädernas exem-
pel för ögonen, utbilda sig till tappra och hän-
gifna försvarare, i fall Senden en dag skulle
bulta på våra fjällportar.
Af sådant skäl anse vi det vara anledning
att, i sammanhang med omnämnandet i Idnn
af den åldrige konstnärens och fosterlands-
vännens nu pågående utställning, medels ett
porträtt äfven låta dragen af hans älskvärda
person komma till synes i tidningens spalter.
De exponerade alstren af frih. Hermelins
senaste produktion bekräfta fortfarande spän-
stigheten i hans artistiska vigor.
Där ses hafvet gå med muntra småvågor
i det öppna gattet vid Sandhamn, eller stå
som rök öfver några rostbruna västkustklippor,
och där glittrar sol mellan vårljusa boklöf —
alltsammans vackert kändt och friskt återgifvet.
Friherre Hermelin är den enkla svenska
naturidyllens diktare i färger; till den passar
hans måttfulla färgskala, och den idyllens
grundton klingar fortfarande ren och äkta i
hans inre.
UR LEKEN,
ÖDKINDAD, öppen blick och käcka later,
I sund lekamen viljans friska lust,
Han var den präktigaste bland kamrater
Och främst i leken som i stridens dust.
Var luften stämningsgrå i gossekretsen,
Han lättade den klar med spratt och skratt,
Och var del fråga om att gå i spetsen
Mot våld och väld, han genast gick och gladt.
Men att det fara innebär att stiga
Som liten redan fram som populär,
Det lärde honom afundsmännens liga,
Som brann af grämelse och hämndbegär.
Kom så en dag i leken eller striden
Det svarta bandet honom tätt inpå —
Ett klackjärns skarpa kanter syntes i den
förföljdes bröstkorg djupa märken slå.
Nedblodad, sanslös bars han hem och lades
På krymplingbäddens bittra lägerstad,
Men hämnden ljuftigt smakade, det sades,
De sammansvurnes oupptäckta rad.
I leken kom han aldrig mer, ty bruten
I förtid var hans lemmars unga kraft,
Men så var glädjen också utesluten
Från lekarna, där han befälet haft.
Till fönsterkarmen, vettande mot gården,
Han buren blef, när såren vuxit hop —
Han ser på leken, ack, hur vinglös går den,
Hur liflöst tung vid sträft kommandorop!
Den lilles tårar sparde honom synen
Utaf en grupp, som skamset undanvek
Med skadeglädjen under ögonbrynen
Att stå som segrare i brottslig lek.
Han sträckte sina armar mot sin moder
Och återbars i krymplingbäddens hamn.
Sin tysta sorg och kväfda tårefloder
Han utan ord göt ut i hennes famn.
Carl Strandberg.
ETT MÖNSTERRUM FÖR RILLIG-
HET OCH SMAK.
I
ARBETARINSTITUTETS LOKAL, Klara
Norra Kyrkogata 8, pågår för närvarande
sedan den 18 dennes till omkring den 18 maj
en utställning, hvilken, trots sitt anspråkslösa
framträdande, måste betecknas som fulländadt
lyckad och högst betydelsefull. Ofvanstående
rubrik anger hvad frågan gäller, närstående
små bilder förtydliga ytterligare saken, och
våra kommentarier afse att i sin mån locka
besökande till stället, där man först, förnäm-
ligast genom en all-
deles präktig färgver-
kan, kan få den rätta
uppfattningen om den-
na vackra produkt af
en ädelt riktad tids-
tendens — den goda
smakens tillämpning
i fråga om inredning
och utsmyckning af ett
hem under de blyg-
sammaste lefnadsför-
hållanden.
En krets konstnär-
ligt intresserade per-
soner har anordnat ex-
positionen. Som de
föredraga att vara
onämnda, kunna vi
ju begagna oss af ett
fingeradt par och låta
dem sätta detta lilla
bo, hvars behagfulla
hemtrefnad är väl äg-
nad att höja lefnadsmodet hos dem, hvilka
sida vid sida gå att med knappa yttre medel
kämpa om en samfäld lycklig tillvaro.
Låtom oss föreställa oss, att Tian är en klockar-
son från landsorten, hvilken alltid i de rum,
han efter sin uppflyttning till hufvudstaden
hyrt, saknat de gamla landthemmens på en
gång enkla och färgglada inredning. Män,
som ej äro konstnärer, orda sällan om sådant.
Men när nu vår klockarson står färdig att
sätta bo, har han tänkt mer än någonsin på
detta, ehuru han vist behållit det för sig själf,
blott förbehållit sig att ensam få bestyra om
möblerna och fått löfte af sin älskade, att hon
ej skall se dem, förr än han helt fått dem in
i deras hyrda lägenhet, ett rum med kök.
Efter någon tvekan har hon gått in på det.
När nu bröllopsdagen närmat sig, har han
under förebärande af trägen tjänstgöring flere
dagar nndlåtit att möta henne, något som hon
tagit med förvånande jämnmod, ehuru hon
sett blek och öfveransträngd ut. Detta har
han å sin sida ej tagit allt för djupt, då han
mött hennes lyckliga leende och betänkt, att
snart skulle de ju sitta trygga och glada i sitt
lilla bo, förenade för alltid.
Ändtligen skall man då en eftermiddag gå
upp till rummet och se på möbeln. Han
hämtar henne och får bära med en del saker.
En väska, som hon har på armen, håller hon
hemlighetsfullt sluten. Så står man då vid
tröskeln, dörren går upp, eftermiddagssolen
strömmar emot dem med ett blått skimmer,
de stiga in. Hon slår ihop händerna och vän-
der sig tyst omkring några sekunder, som före-
falla honom mycket långa.
»Blått 1» utropar hon! »Alldeles blått! Hvar,
i all världens dagar har du fått de här mö-
blerna från, Lars?»
»Hos Lagerbergs, Oxtorgsgatan 7,» svarar
han i . en kärf ton, som döljer hans ängslan.
»Och järnsängen också blå?»
»Ja, hvarför skulle inte den också vara blå?»
svarar han i samma ton.
Så ger Greta till ett litet förtjust skratt.
»Herre Gud, hvad det är trefligt, Lars!»
Då lyser hans ansikte som solen, hvilken
faller öfver dem. Och nu börjar han lifligt
förklara: Inte må hon tro, att möblerna voro
så där; han har förstås målat dem, strukit
öfver den otäcka, svartbruna färgen.
Han ! ? Hennes min och ton uttrycka omiss-
kännligt en liflig beundran. Men de där gröna
kransornamenten? Har han målat dem på fri
hand? Nej, det är måladt med »schablon»,
efter en verklig artists mönster. Det går som
en dans.
FRÅN »MÖNSTERRUMMET» I ARBETARINSTITUTET.
taa—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
