Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 26 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
FRÅN »MÖNSTERRUMMET» I ARBETARINSTITUTET.
, i } >
mmm
■■ »
HM
»Och du må inte tro,» fortsatte han, »att
skänken var så här, inte. Jag lät ta bort
spegelglasen och göra om ornamenten, så de
blefvo skapliga. Det var några klumpiga ’kru-
siflxer’ på den. Enkelt och stilfullt, hva?»
»Vådligt! Ack Lars, ja, hade du sagt, att du
köpt en pinnsoffa, skulle jag ha gråtit. Nu
är jag alldeles kär i den. Men så är det inte
heller en vanlig pinnsoffa; en vacker dyna
ska vi ha på den.»
»Nå hyrån då, med sina svartgrå järnbeslag
och sin bokhylla.»
»Utmärkt, Lars! På öfversta hyllan skall
Ellen Keys ’Skönhet för alla’ stå. Gud, så söt
den där spegeln är, bara för att den är blå !
Och med sin borstkorg inunder, också blå med
grön schablon-målning. Jaha, det här är allt
just hvad man kallar stil — inte stiligt, som
Lotten Petterson säger om allting. Men Lars,
jag har glömt hämta lamporna, du måste
springa ner till Odhner efter dem.»
» Men ...»
»Inga men! Marsch pannkaka! Kom snart
igen, kära vän!» Hon får ut honom.
Och nu är hennes stund för öfverraskningar
kommen. De billiga, vackra lerkärlen från
Höganäsboden vid Blasieholmen och från ka-
kelfabrikanten Lundgren vid Torkel Knutssons-
gatan skola fram. Det skall sälg, tallkvistar
och vårblommor i sedan. Och så dukarne,
hennes aftnars och nätters arbete. Där på
bordet vid fönstret skall den hvita lärftsduken
med de rödgula blommorna ligga. Det tar
sig förtjusande ut. Det är svenska landsbyg-
dens hela ljusa tycke öfver den. Och så bord-
löparen med de stora, kraftigt tilltagna påsk-
liljorna. Det enkla klaffbordet midt i rummet
blir riktigt vackert med den. Och så de små
mattorna och korg- och brickdukarne. Och så
är det att plocka in allt i skänken från Kosta,
Rörstrand och Gustafsberg. Seså, nu knackar
redan Lars.
Han tvärstannar på tröskeln.
»Men Greta — ja, si di kvinnorna, di ska
göra t! Hvar sjutton har du fått allt det här
från ? »
»Köpt och sytt och klistrat med, må du
tro. Se på bordlöparen här, långa rader äro
klistrade på lärftet, fast jag sytt kring blad-
kanterna. Och du kan inte tro, så billigt det
blir. De här mattorna och smådukarne tjugu
öre, trettio öre, sextio öre, skänkduken en
krona, bordlöparen två och nittio. Det är hos
Giöbels, Svensk konstslöjd, du vet.»
»Famöst. Och så bra färgen passar mot
det blå. Det är som bara solstrålar.»
»Jaha, ditt dumhufvud, som inte sade mig
färgen. Det var väl,
jag hade så mycket
sol i själen.»
»Nå, den passar för
alla färger. Hm . . .
tapeterna här ä’ just
inte vackra. Men —
åhoj ! Vi ska sätta
upp min van typogra-
fens present, Carl
Larssons ’St. Göran
och draken’.»
»Ja, snälla Lars, gå
och låna en stege, jag
måste sätta upp gar-
dinerna på den där
söta blå gardinstån-
gen. Åh, så trefliga
lamporna ä’!»
Något senare.
»Tänk, så bra gar-
dinerna ta sig ut.
Jag som sörjde öfver,
att jag inte hade sytt
något på dem, bara satt de här små tof-
sarne.»
»Inte behöfs det några andra ’krusifixer’.
Det här hvita musslinet mot det blå kan inte
vara bättre.»
»Lars, så vackert vi ha.»
»Greta, så vackert vi ha.» — —
Det hör till historien, att jag åt middag
hos dem ett och ett halft år efter. En blå
gungstol stod i ett hörn med en stilfull dyna
uti, billig och från Giöbel med mönster af Alf
Wallander. Litografier, gravyrer och fotogra-
fier efter Klinger, Thomas och andra prydde
väggarne, ty Lars och Greta stå ofta och titta
i Hallins konsthandelsfönster och försaka ute-
lif och »muntrationsaftnar» för att köpa böc-
ker och prydnader. Greta har sytt en treflig
bonad att sätta öfver soffan. »Allmogestil och
prima,» säger Lars, stolt öfver Gretas verk.
En liten linhåring kraflar på golfvet, en af
de prydligaste små ungar jag sett. Ett sådant
hem sölas ej ner. Lars har varit frisk och
lycklig. Det har gått bra för honom. Till
hösten skall han ha ett rum till »i högre stil»,
säger han. Han tänker taga råd af herr Alf
Wallander.
Vill man se vårt fantasipars rum, bör man
alltså gå till Arbetarinstitutet. Öppet hvar
dag mellan kl. 12—8, söndag mellan 10—4.
Tillträdet är fritt, men kunna intresserade, om
de så önska, lägga en skärf i den utställda
sparbössan till bestridandet af utställnings-
omkostnader.
I höst får man å samma plats se rummet
»i högre stil», men med samma syfte.
Amalia Fahlstedt.
K
vinnoporträtt från det
MODERNA FRANKRIKE AF
THEODOR LINDRLOM: MADAME
SEVERINE.
(forts, och slut.)
T
Y DEN EPOK i hennes utveckling var
kommen, då hon funnit sin plats, och då
hon sökte sin lärare. Hennes plats var inom
journalistiken, och hennes lärare var Vallès.
Kommunarden-journalisten hade i juli 1880
uppsökt familjen, som han lärt känna i Bruxel-
les, och erbjudit den unga kvinna, för hvilken
han redan var hjärtats kung, sin erfarna led-
ning i journalistyrket. Han utgaf en socia-
listisk tidning —- om jag ej alltför mycket
misstar mig — »Le Réveil», och den unga
damen kunde få anställning som hans sekre-
terare.
»Hvilken skandal!» ropade familjen. En
väl situerad dam går till en socialisttidning
nästan som springpojke! Nej! Och ett kate-
goriskt veto reste sig mot hennes brinnande
begär att deltaga i utvecklingsarbetet i den
mån hennes krafter det tilläto.
Det var då hon företog sitt sista befrielse-
försök, som denna gång lyckades. Hon gick
in på sitt rum och skref några ord till Vallès.
»Jag dör», skref hon, »därför att jag en-
dast är en kvinna, under det i min själ brin-
ner en manlig sträfvan.»
Och när dessa ord voro skrifna, sköt hon
en revolverkula genom bröstet.
Ett halft års rekonvalescenstid jämte hen-
nes familjs eftergift kräfdes för att bereda
henne tillträde till den bana, dit hennes in-
nersta kallelse för längesedan dragit henne.
Hon bief Vallès lärjunge ej blott som journa-
list, utan äfven som samhällsfilosof, hennes
hjärta öppnade sig småningom för allt mer
och mer betydelsefulla lifsfrågor, hennes stil
vann fasthet, mognad och individualitet, och
när hon en kulen februaridag år 1885 lyckt
mästarens i döden slocknande ögon, såg hon
sig stå där ensam som hans testamentstagarin-
na, som direktris för hans tidning »Le Cri du
Peuple», hans sista och kanske äfven hans
bästa tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
