Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 29 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. _ 2 __
Mycket smakfullt var ett arbete på crême-
färgadt etamine i empirestil, afsedt till store
eller paradtäcke.
Att uppräkna allt vore omöjligt, och jag
inskränker mig därför att konstatera, att öfver
hela utställningen låg en prägel af verklig
konstnärlig anda, något utsökt, vare sig det
nu gällde sidenets och silkets förnäma prakt
eller linnearbetenas smakfulla enkelhet.
Ja, som sagdt, fru Grafström har all heder
af sin utställning, och böra vi vara henne
särskildt tacksamma för hennes sträfvanden
att ständigt hålla våra konstnärliga intressen
vakna, att gifva oss nya impulser samt att
med nya uppslag och idéer alltjämt rikta vår
konstindustri. A. v. D.
VALBORGSMÄSSA.
S
OLEN SJUNKER vid västanbryn,
kastar lågor mot aftonskyn,
flammar på bergens hjässa.
Sakta skymningen sveper om
gulgrå slöja kring vårnejd, som
trånar till Valborgsmässa.
Mörkret faller så ängsligt tätt, •
fångar skog, fångar berg och slätt
i sin mantel den vida.
Nu skall firas Valpurgisnatt.
Valborgsmässa med dans och skratt
mörkrets åbor förbida.
Troll och vättar ur bergens djup,
dolska dvärgar från klippans stup,
skogsrån, spöken och gastar —
alla skola till nattens fest,
dit hin onde som hedersgäst
ur sin underjord hastar.
Allt hvad ondt är och lytt och hvasst
får till fåle en insmord kvast
att till orgien rida.
Ty hin onde har mönstringsdag;
allt det vrånga till hans behag
skall sin vördnad betyga.
Men när mörkret som tätast står,
högt ett rop genom nejden går,
att all trolldom förtaga.
Det är människors barn, som så
under jubel kring nejden gå
att hin onde förjaga.
Vårens budskap de ropa ut.
Vinterns, mörkrets allmakt är slut.
Ondskans väsen förskräckas.
Hat och hämnd till sin afgrund lly,
men det ljusa, de onda sky,
skall med våreldar väckas.
Och på kullarnes högsta topp
Valborgseldar de tända opp,
ljus och värme att vinna.
Allt det fula, som vintern gömt,
allt det onda, som mänskan drömt,
skall nu flamma och brinna.
Bruten ligger det ondas makt.
Eldar glimma från trakt till trakt,
glimma på bergens hjässa.
Jubelsången för lifvets vår,
för det sköna, som ej förgår,
dallrar i Valborgsmässa.
Ragnar Kock.
VILJESVAGHET.
S
VAGHET I VILJAN är en bland de allra
olyckligaste egenskaper en människa kan
hafva, emedan den, utan att i och för sig
vara ett moraliskt fel, dock verkar likadant
som ett sådant, i det den gör den mest be-
gåfvade människa ur stånd att uträtta något
betydande eller vinna seger i kampen mot sig
själf. Bristen på handlingskraft är ofta med-
född och sammanhänger tvifvelsutan ej sällan
med kroppsliga förhållanden. Det är en upp-
fostrares plikt och uppgift att med all kraft
motarbeta denna farliga brist och icke, såsom
det olyckligtvis så ofta är fallet vid flickors
uppfostran, försöka uttyda viljesvagheten så-
som »kvinnlighet».
Se här ett exempel ur det dagliga lifvet:
Klockan slår half åtta. Det är tid att stiga
upp, men vår lilla, ljuslockiga flicka sträcker
sig ännu en gång gäspande på sina kuddar.
Också är det ju så varmt och skönt i den
mjuka bädden. Först efter upprepade tillsä-
gelser af sin moder besluter hon sig för att
stiga upp. Lill-Ellen är redan så gammal,
att hon kan kläda på sig själf, men det är
så sent och flickan behöfver så lång tid för
att ensam kunna fullborda hela sin klädsel.
Därför stannar modern själf kvar inne hos
sin flicka samt hjälper henne vid det mödo-
samma arbetet med alla knappar och hakar
för att slutligen med svampen fara ett par
tag kraftigt öfver det lilla rosiga ansiktet,
under det att Ellen själf alltid helt ängsligt
och sakta går till tvagningen. Efter ett litet
dagligen återkommande tåreflöde öfver den
oundvikliga dragningen i håret vid kamningen
kommer vår lilla tioåring ändtligen ut till
frukostbordet, skänkande föga uppmärksamhet
åt faderns bannor och att bröderna göra narr
af henne, för att hon kommer för sent. Den
sista mjölk-klunken blir naturligtvis kvar i
koppen, icke därför, att mjölken bränns eller
Ellen har så brådtom att komma iväg till sko-
lan, nej då, det har hon aldrig, utan det beror
endast och allenast på en gammal kär vana.
Alla klasskamraterna äro för längesedan för-
samlade, då flickan ändtligen träder in i skol-
salen. » Ellen — naturligtvis som vanligt för-
sent», säger lärarinnan missnöjd och fortsätter
därefter undervisningen. Huru sömnigt de blå
ögonen blicka omkring, och till hvilken miss-
modig min barnets lilla röda mun formar sig!
Under det att de andra barnen med den stör-
sta ifver besvara frågorna, reser sig Ellen med
en slapp, långsam rörelse från sin plats, och
själfva hennes tal har i sig något otydligt och
slappt. Hon är icke dum, den lilla. Hon
har ett godt minne och lär sig lätt utantill,
men ändock intager hon sedan månader till-
baka den sista platsen i klassen. »Hon an-
stränger sig icke det minsta,» säger hennes
lärarinna.
Detta är ett af de talrika exemplen på, att
bristen på handlingskraft redan yppar sig och
utvecklas i barnkammaren. — Hvad skall det
väl blifva af detta barn? Kanske en kvinna,
som människorna kalla kokett, emedan hon
icke ärligt kan besluta sig för att följa sitt
hjärtas maning och gifva sina många andra
tillbedjare afsked, kanske en i förtid åldrad,
till lynnet bitter gammal fröken, älskad af
ingen, nyttig till intet, emedan hon icke hade
nog handlingskraft att ställa sig i det allmän-
nas tjänst och göra sitt lif nyttigt. Hennes
föräldrar skulle i tid hafva kommit sitt vilje-
svaga barn till hjälp, väckt dess handlings-
kraft och stärkt denna genom vanans makt.
Redan på det fyraåriga barnet bör man lägga
små plikter, små, men icke många. Ringa
handlingskraft förlamas lätt helt och hållet,
om man på densamma lägger alltför stora
uppgifter. Man bör t. ex. alltid strängt efter-
hålla ett barn, att det ordentligt lägger in sina
leksaker och böcker på deras platser för hvar
gång de varit framtagna för att begagnas.
Därvid är vanan vid ordning endast i andra
rummet den viktigaste; af mycket större be-
tydelse är öfningen att lära sig såsom en plikt
samvetsgrant utföra påbjudna befallningar.
Eller ock må man skänka barnet t. ex. en
hund eller en blomma och noga vaka öfver deras
vård, utan att dock med egen hand hjälpa
till med deras omsorgsfulla skötsel. Stor be-
stämdhet är här, liksom vid all uppfostran,
alldeles nödvändig. .Intet undantag må göras,
och ingen trötthet eller olust hos barnet får
vara ett medel att komma ifrån pliktens upp-
fyllelse. Och just emedan fullgörandet af
dessa små plikter fordrar ett litet offer af bar-
nen, så blir deras handlingskraft därigenom
dubbelt uppöfvad. Efter några veckor tänker
barnet själft icke på möjligheten af att komma
undan saken, och den vuxnas tack skall en
gång rikligen löna uppfostraren för hans möda
och för det mulna barnansikte, han till en bör-
jan fått se.
EN SAGA. FÖR IDUN AF PRIN-
SESSAN KARADJA.
V
ID EN UNDANGÖMD vik af Mälaren låg
fordom en liten anspråkslös villa, hvars
hvita murar speglade sig i det klara vattnet.
Höga, lummiga träd skuggade den lilla byggna-
den, som såg täck och inbjudande ut i sin
enkelhet. Allt var tyst och fridfullt i denna
bortglömda vrå af världen: här måste säkert
lyckliga människor bo. Detta ljusa, soliga hem
lämpade sig till att vara den leende ramen
kring en tafla af harmonisk fägring. Denna
enslighet måste vara ljuf för människor, som
funnit lyckan i sig själfva och i hvarandra.
Så var det ock. Här bodde en gång de
två, han och hon. Deras namn? Hvem min-
nes det numeral Hvad betyder ett namn? Det
sopas bort, och nya generationer njuta och
lida samma fröjder och kval, som en gång
genombäfvat de namnlösa döda.
Här bodde de två... de hade bott här
länge. Ack, nej ! Ej länge ! Helt kort var det.
Snabba år hade glidit förbi som en enda sol-
belyst dag, — en dag, hvars kväll helt säkert
var långt borta ännu — långt, långt borta .. .
Hon ville ej tro, att hösten någonsin skulle
komma och härja deras paradis. Fast våren
var förbi, skulle deras lyckas högsommar räcka
lifvet ut. Hennes kärlek skulle aldrig vissna
. . . och hans? Den skulle alltid förblifva ung
och stark. Hans kärlek tillhörde henne. Det
var hennes fasta egendom, hennes dyrt för-
värfvade skatt, ty för honom hade hon offrat
allt annat på jorden. Hon hade äktat honom
trots föräldrars förbud, — för hans skull sku-
rit af hvarje band, som fastade henne vid
barndomshemmet, -— vid hans sida börjat ett
nytt lif, där själfva minnet af en tillvaro ho-
nom förutan var bortsopadt. Han var början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
