Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 29 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
och slutet. Han var allt. Före honom hade
intet funnits, — och efter honom . . . nej, —
den tanken vågade hon ej tänka till slut. Så
grym kunde ej döden vara, att den sparade
henne till sist. Blef han en gång tagen ifrån
henne, — då skulle hon snart följa efter, ty
utan honom kunde hon icke lefva.
Men ofta, när människan säger — »jag kan
ej» — då svarar ödet — »du måste 1»
Han blef tagen ifrån henne, ej af döden —
men af lifvet, som är så oändligt mycket grym-
mare. Det jagar sällan Adam och Eva till-
sammans ut ur paradiset. . . det skiljer dem åt.
Ormen hviskar i Adams öra fagra löften om
ännu aldrig smakade frukter, och han lyssnar
ej mer till Evas klagan. Han stöter henne
bort, hårdt och omildt, som män pläga, när
de i den kvinna, som de upphört att älska,
blott se ett hinder mellan sig själfva och lyc-
kan ... en ny, okänd lycka. Så ilar Adam
bort på jakt efter njutningens irrbloss, och Eva
sitter ensam kvar i sitt öde, härjade paradis.
Tomt var det -ljusa, soliga huset vid Mälar-
stranden. Dess hvita murar hade mörknat;
de stora träden nästan dolde det under sin
mörka grönska. Ingen kärleksfull hand vår-
dade längre trädgårdens blommor. En isig
fläkt af förfall spred sig öfver det hus, som
upphört att vara ett hem.
En ensam kvinna bodde där, — en olycklig
kvinna, som ej lärt sig att förlåta.
Människorna voro henne vidriga . . . hur usla
måtte de ej alla vara, då han — den bäste —
kunnat handla så ! Ja, världen var full af hårda,
orättfärdiga våldsverkare och af upproriska,
knotande förtryckta. Hvad båtade det att
skria mot den tomma himmelen om skydd och
försvar: alla böner studsa dock ohörda tillbaka.
Det kan ej finnas någon hämnande Gud, efter-
som så stora brott kunna ske ostraffade.
Hon var villig att uthärda vedergällning för
sina egna dåliga gärningar, men hvarför skulle
hon lida för andras skulder? Det var obilligt!
Det var orättvist. Hon hade ej förtjänat sitt
öde. Hon tornade upp sin makes brott och
förseelser till ett skyhögt berg, som för henne
skymde bort all lifvets sol. Hon såg en mask
i hvar blomma, — smolk i hvar daggdroppe,
— en sky på den klaraste sommarhimmel.
Ty hennes sinne var bittert. Hans synd fyllde
himmel och jord.
Aren gledo förbi, — långa år af smärtfull
ensamhet och hopplös längtan. Den öfvergifna
förödde sitt lif i dådlöst grubbel öfver lidna
oförrätter. Hon skulle velat förlåta . . . men
han hade ej bedt om förlåtelse. Var det då
för mycket att begära ett ord till ersättning
för ett sköfladt lif? Ett ord af ånger från hans
läppar — det värdet enda, hon hoppades och
åtrådde. Hon lefde blott i afvaktan på detta
ord, — detta förlösande ord, som skulle gifva
henne kraft att dö i frid.
Men ordet kom ej, — det skulle aldrig
komma. En dag fick hon ett bref, men ej
från honom. Hon hade väntat så länge . . .
numera hade hon intet att vänta på. Han
var död.
Död ! Så var då allt slut ! Stelnade voro för
evigt de läppar, som skulle ha hviskat »för-
låt!» Han behöfde nu hvarken mänsklig rätt-
visa eller mänsklig nåd. Inför Gud ensam
skulle han svara för sina gärningar. Han hade
förlorat förmågan att godtgöra en enda. Lef-
vande ville han icke, — död kunde han icke
skänka henne den lilla skärf af tröst, hon
hoppats på. Han stod nu inför Guds tron i
afvaktan på domen . . . han stod där med sin
skuld . . . utan hennes förlåtelse.
Nej — ej utan! — Hon, som offrat så myc-
ket, kunde ej nu förvägra honom kärlekens
sista allmosa — oombedd förlåtelse.
Nu ljusnade himmel och jord. Hennes själ
fylldes af frid. Hans synd fanns ej längre
till, nu sedan hon förlåtit den.
Döden, den store försonaren, hade lärt henne
lifvets bittraste läxa: undergifvenhet.
Genom tårarnes slöja började hon nu skönja
Guds afsikt mecl tingen.
Förmätna! Hon hade föreskrifvit villkor åt
den allsmäktige. Ett ord af ånger var det
pris, hon satt på sin förlåtelse. Detta ord
hade hon nu fått lära sig att kunna undvara.
Han, som sagt: »Duskall inga andra gudar
hafva för mig», visste, hvad han gjorde, när
han tog från henne den, som var henne kä-
rast af allt.
Hon hade blifvit skapad för att gifva —
ej för att kräfva. — Hur hade hon uppfyllt
sin kallelse? Hon hade offrkt mycket — det
var sant — men hon hade funnit njutning
däri. Med hvad rätt hade hon begärt lön för
sitt offer? Hon hade uppställt anspråk- på
tacksamhet och vredgats, då den förvägrats
henne. Hon hade begärt något litet tillbaka
för det myckna hon gaf. Det var hennes synd.
Ty hvad är kärlek, — om ej ett oändligt
gifvande?
Hon såg sig ikring och förnam en ny värld.
Hvar voro de alla — de usla, lastbara män-
niskorna, som blott förtjäna vrede och förakt?
Bortblåsta voro de: det fanns blott olyckliga
kvar, — värda medömkan och förbarmande.
Blommorna doftade åter — ren som kristall
gnistrade daggen i deras kalkar. Hög och
klar hvälfde sig sommarhimmelen och solen
strålade ner som en smekning från ofvan på
en gammal kvinna, som satt ensam och log.
Den hon älskat och förlorat var henne åter-
skänkt, eftersom hon kunde tänka på honom
i kärlek.
april 1899.
E
n sjuksköterskas minnen.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF
GERDA WIGSTRÖM. VII.
AUGUSTA-HOSPITAL I BERLIN.
ET VAR ÅR 1881, jag en dag i slutet
af september lämnade fäderneslandet i
den afsikten att vid det stora mönstersjukhu-
set Augusta-Hospital i Berlin vidare utbilda
mig i sjukvård för att sedan vid hemkomsten
kunna hjälpa till vid det stora arbetet: om-
organiserandet af vår sjukvård.
På den tiden var intresset för sjukvårds-
saken och den bildade kvinnans deltagan-
de däri ej just synnerligen stort. En del af
hufvudstadens läkare insåg fullt bristerna i
det då bestående systemet, men det kraftiga
ingripandet fattades ännu. Några bildade kvin-
nor hade visserligen förut i flere år med stor
uppoffring och kärlek verkat på sjukhusen,
men de hade stått isolerade samt i det hela
rönt ganska ringa uppmuntran i sina sträf-
vanden.
På W-torp hade jag kommit i beröring med
flere inflytelserika personer, som tyckte, att
hufvudstaden borde vara mitt verksamhetsfält.
En dag fick jag ett stipendium att användas
till ytterligare studier i utlandet, och efter en
del öfverläggningar blef det bestämdt, att fär-
den skulle ställas till Berlin.
Efter en lycklig resa hamnade jag en efter-
middag utanför det stora sjukhusets port. Det
låg omgifvet af vackra planteringar, midt emot
den stora invalidkyrkogården — närmaste
granne var ett militärsjukhus. Det var en
underlig känsla att stå så där ensam i ett
främmande land samt åter börja arbeta på
ett sjukhus. Jag ringde på, dörren öppnades,
och en syster med ett vänligt ansikte och goda
ögon hälsade främlingen välkommen. De hade
väntat mig, och det var elevernas förestån-
darinna, syster Helene, som genast tog hand
om mig, förde mig till mitt rum och därefter
till »Frau Oberin v. Arnim», Augusta-Hospita-
lets högt vördade och älskade föreståndarinna.
Frau Oberin var en dam, omkring 50 år
gammal, af medelstorlek och kraftigt bygd.
Ansiktet bar prägel af klokhet, energi och
godhet. Ögonen hvilade så forskande på den
nykomna, och fastän man kände den djupaste
respekt inför denna helgjutna personlighet, var
hon på samma gång så god och vänlig. Men
klart fick man för sig, att hon kom att for-
dra mycket samt öfvervaka allt själf, och att
hon aldrig skulle se igenom fingrarne med
någon försumlighet. Jag fick veta, att nästa
morgon kl. 6 skulle jag börja mitt arbete på
barnafdelningen under syster Elsas ledning,
samt att jag senare på aftonen åter skulle
infinna mig hos Frau Oberin.
De timmar jag denna kväll fick tillbringa
tillsammans med denna begåfvade, ovanliga
kvinna, gå aldrig ur mitt minne. Hennes rum
voro så smakfulla — vackra taflor, blommor
och böcker — ett litet trefligt tebord var
framdukadt, men det bästa af allt var att höra
och se henne tala. Hon talade om de krig,
hon varit med om. Ögonen strålade och voro
fuktiga om hvartannat vid minnet af de faror,
umbäranden och den stora tillfredsställelse
denna verksamhet hade skänkt henne och
andra.
Flere af de invigda systrarna hade ju varit
med i krig. Så talade hon om sitt kära Au-
gusta-hospital och dess uppkomst. Det bygg-
des omedelbart efter fransk-tyska kriget, på
initiativ af kejsarinnan Augusta. Vid krigets
utbrott skyndade en massa bildade kvinnor
till ambulanserna och sjukhusen för att vårda
de sårade, men fastän en hel del af dem voro
skolade, voro de otillräckliga, och behofvet af
utbildade sköterskor gjorde sig mycket känn-
bart. Därför upprättade också kejsarinnan
Augusta sitt mönstersjukhus, som skulle tjäna
till att utbilda sjuksköterskor, och där mottogos
sedan under årens lopp elever från hela Tysk-
land och därjämte från utlandet. Augusta-
hospitals sjuksköterskor bestodo af de invigda
systrarna, hvilka endast arbetade inom sjuk-
husets murar, och skulle dessa alla tillhöra
goda adliga familjer. Kejsarinnan ville för-
modligen ha en fast stamtrupp, som endast
af intresse och kärlek för idéen lämnade den
högre sociala ställning de innehade i samhället
med alla dess yttre förmåner och glans för
att offra sig för det stora målet och åtaga
sig ej allenast en sköterskas, utan också en
lärarinnas maktpåliggande arbete. Det var
nämligen under dessa systrars ledning, som
eleverna utbildades. Den teoretiska undervis-
ningen meddelades af läkarne, hvilka sistnämn-
de också lärde oss anlägga förband m. m.
Utom »systrarna» fanns där en trupp af an-
dra sköterskor »Pflegerinnen». Dessa skulle
tillhöra goda borgerliga familjer samt äga grund-
lig skolbildning. De antogos på tre år efter
elevtidens slut och gingo i den privata sjuk-
vården och, då de ej voro ute i tjänstgöring,
voro de sysselsatta på sjukhuset. Eleverna
bodde i en särskild byggnad jämte sin före-
ståndarinna samt intogo sina måltider tillsam-
mans med »die Pflegerinnen». Systrarna bod-
de och åto jämte »Frau Oberin» i en annan
byggnad.
Öfver sjukhusets stora ingång stod skrifvet
med guldbokstäfver: »Varer glade i hoppet;
tålige i bedröfvelse; håller på att bedja.» I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
