Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 29 april 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
tror det, likasom du tror, att Amerika finnes och
en hel mängd andra saker, men denna din tro är
så beskaffad — den är så stark och väl befäst hos
dig, att du är alldeles viss om dess riktighet, äfven
om du inte kan för andra anföra några skäl för den.
Nåå, hvad svarar nu min lilla otroshjälte?»
»Asch, det måtte väl vara alldeles detsamma, om
jag sager, att jag tror eller att jag vet, att Amerika
finns till och att jorden och solen —»
»Nej, stopp, vänta, nu har jag dig fast. Nu säger
du, att det är detsamma att tro och att veta. Om
vi anta, att du har rätt i det, så tror du ju på
oerhördt mycket, fastän du nyss så energiskt för-
klarade, att du inte ville tro, ja, att det rent af var
fånigt att tro på sådant, som du aldrig i evighet
kunde få någon kännedom om.»
»Nåja, jag får väl sträcka gevär då som vanligt
och medge, att min lärde gubbe har rätt — jag vet
inte alls, att Amerika existerar och att jorden dan-
sar kring solen, utan jag bara tror det. Men, ser
du, kära Axel, när jag protesterat mot det där talet
om tro och tro, har jag inte menat tro på eller
kännedom om konkreta föremål, som jag händelse-
vis ej varit i tillfälle att uppfatta med mina sinnen,
utan tro på abstraktioner, och tro på sådana kon-
kreta tankeföremål, om du tillåter uttrj’cket, som
Gud, änglar och andar; det är om dessa jag sade,
att man aldrig i evighet kan få någon verklig kun-
skap om dem.»
»Nej, vännen min, äfven om vi begränsa frågan
så, som du nu gjort, har du ändå inte rätt. Du
tror inte bara på oändligt många konkreta föremål,
som du inte haft tillfälle att uppfatta med dina
sinnen, utan också på många, otaligt många egen-
skaper hos och förhållanden mellan konkreta före-
mål, alltså på abstraktioner. Låt oss ta ett exem-
pel: du tror ju, att jag älskar dig?»
»Tror? Nej, det vet jag så visst som att — att
jorden går rundt, rundt, rundt omkring solen så
här,» och hon förde sin lilla nästipp några hvarf
rundt omkring hans, i detsamma spetsande munnen
till en kyss. Han besvarade varmt hennes smek-
ning, men när han återtog sin bevisföring, var han
lika allvarsam som förut.
»Nej, Elin, du vet det icke, du bara tror det,
och din .tro grundar sig bara på min auktoritet. Jag
har tusen gånger och åter tusen gånger sagt dig,
att jag älskar dig, och du har tj’ckt, att mina hand-
lingar stått i harmoni med mina ord, och därför
tror du på min kärlek, och den är för dig någon-
ting så visst och verkligt och sant, att du själf tyc-
ker det vara för litet att säga, att du tror på den,
utan du menar dig veta, att jag älskar dig. Men
tänk nu, Elin, om det bara vore spel och förställ-
ning af mig, om jag —»
»Men Axel då, o, huru kan du säga någonting
så förfärligt! Nej, nej, nej, det är inte så — du får
inte säga så — det är orätt att ens tänka så! Men
tänk, om det vore sant — tänk om — o, jag minns
farbror Erik. — Tant Elna trodde på honom i hela
sitt lif, men när hon dog, fick man veta, att han
hela tiden hade haft en annan familj också.»
Och den orm, som finnes i hvarje.jordiskt para-
dis allt sedan lustgårdens i Eden dagar, stack henne
med sin gadd och göt tviflets gift i såret, och den
smärta hon kände var så pinsam, att tårarna bör-
jade sippra fram under hennes nedslagna, långfran-
sade ögonlock och snart hejdlöst störtade utför kin-
dernas mjuka rundning. Och mellan de våldsamma
snyftningarna, som kommo hela hennes gestalt att
skälfva, kom det fram i afbrutna meningar:
»Säg, Axel, det är ju sant — riktigt, riktigt sant
— att du älskar mig — och inte någon annan —
att du inte har — har någon sådan där annan —
som farbror Erik hade? — Min gosse får inte säga
så där mera — till — till sitt lilla hustrubarn —
inte nu — det kan vara farligt — och då kan stum-
pan dö — och gubben blir ensam.» *
Då om en stund tårarnas flöde hade stannat och
hon med ett lyckligt leende af frid och ro låg med
hufvudet lutadt mot hans bröst, böjde han sig ned
mot henne och såg in i hennes älskade, klara, strå-
lande ögon och sade:
»Lilla outsägligt älskade hustrubarnet mitt, tror
du nu, att jag älskar dig?»
»Ja, gossen min, jag tror det, jag tror det, och
du har rätt: jag tror på mycket annat också. Kan-
ske en dag — o, det ringer, och mina ögon äro så
förgråtna ! Stanna här du och tag emot — jag sprin-
ger in i sängkammaren och baddar ögonen.»
Det var auditor Allings svärmor, som kom, den
oaktadt sina femtio år ännu ståtliga kammarrådin-
nan Hege. När unga frun om en stund efter att
ha restaurerat sitt yttre var på väg tillbaka till sin
mans arbetsrum, hörde hon, just som hon passerade
genom förmaket, sin mor tala i den där tonen, som
Elin så väl kände till från barnaåren, den där tonen,
som så tydligt sade: »Det tjänar ingenting till, att
ni slingrar er, för ni vet ju, att jag vet och förstår
allt, att jag genomskådar alla edra finter och slinger-
bultar.» Hvad kunde väl nu vara på färde? Att
— .8 —
lyssna kunde ju icke komma i fråga, men att stanna
några ögonblick framför trymåen och ordna sitt hår,
som Axel efter sin vana så illa hade rufsat till,
det måtte väl inte vara något orätt. Om hon där-
vid skulle råka att höra ett eller annat, kunde hon
ju ej hjälpa det.. Nu mumlade Axel något, som
Elin icke kunde uppfatta, men så mycket tydligare
hörde hon moderns ord:
»Det förefaller mig högst besynnerligt, käre Axel,
att du kan neka till det, då du hör, att jag själf
såg det med mina egna ögon.»
»Men det händer ibland, att man kan låta be-
draga sig af sina egna ögon. När var det, sa’
mamma?»
»Vid ett-tiden i går. Bina och jag hade varit
uppe och druckit en kopp choklad hos ’Tysta Marie’,
och när vi kommo ned och gingo utför Regerings-
gatan, kom du ut ur en butik strax framför oss
och gick in med henne hos Lejas. Och jag var
under hela vägen er så nära, att jag kan, om du
vill, redogöra till punkt och pricka för hela hennes
toalett. Hon hade en klädning af ljusgrått siden
med en hvit spets i snedden så här på sidan, och
på armen bar hon en krage — en sådan där ele-
gant spetskrage, du vet, och hatten — men hvad
tjänar det till, att jag sitter och bes.krifver henne
för dig, då du såg alltihopa lika bra som jag och
ännu bättre. Hvem var det?»
»Det vet jag inte, snälla mamma, för den herre,
som damen i fråga hade med sig, var inte jag.
Vid ett-tiden i går satt jag som vanligt på mitt
ämbetsrum.»
»Så-å! Det var inte du! Jag skulle således inte
känna igen min egen svärson på tio stegs afstånd.
Jag vet inte, hvad du kan ha för skäl att förneka
din identitet, i synnerhet som ditt nekande inte
tjänar till något, för om du också inte drar i be-
tänkande att göra mig till lögnare, torde det bli
svårt för dig att behålla din position, då du får
höra, att din egen moster Bina Rindell såg dig och
kände igen dig lika bra som jag.»
»Men jag bedyrar på min heder, att det inte
var jag. Alla mina kamrater i ämbetsverket ska’
kunna intyga...»
»Ja visst, ja visst — det vet man nog, att herrar
kamrater — God afton, Elin! Hvad nu! Har du
gråtit? Och baddat ögonen, så att du stänkt ner
klädningen? Inte behöfver du dölja dina tårar för
mig, kära barn; jag vet nog, att en hustru kan ha
mer än ett godt skäl för dem.»
»Men kära lilla mamma, man kan gråta i glädje
också. Axel och jag hade just — vi sutto och
diskuterade ett så intressant ämne, när du kom,
och Axel talade så vackert, att...»
Elins både ton och min skvallrade tydligt om,
att hon nu icke höll sig vid sanningen, och när
hon tystnade, kastade hon en så hjälplös och olyck-
lig blick på sin man, att denne brast ut i skratt.
»Åh, besvära dig inte med att sätta ihop någon
historia för mig. Jag märker nog, att det är er
mening att tränga mig åt sidan, och jag skall visst
inte genera er. Behåll ni edra hemligheter för er
själfva, kära ni.»
Då kammarrådinnan en stund senare aflägsnat
sig, något blidkad genom underrättelsen, att »bar-
nen» veckan därpå skulle ha en större fest, och
genom Elins enträgna begäran, att mamma med sin
större erfarenhet måtte hjälpa henne ett par dagar
i förväg med anordningarna till festen, sade Elin:
»Axel du! jag stod i förmaket och hörde hvad
mamma sade om damen med gråa sidenklädningen.
Yar det du?»
»Nej, vännen, det var det inte.»
»Men både mamma och moster Bina ...»
»Jag ger både mamma och moster Bina ...»
^ I^
»Ja, du måtte väl medge, att jag kan ha skäl
att bli arg. Jag skulle inte bry mig det allra ringa-
ste om alltihop, om inte jag’ vore rädd för, att hen-
nes ord möjligen gjort intryck på dig — lämnat
kvar i ditt sinne ett litet ogräsfrö, som längre fram
i en olycksstund kan spira upp.»
»Se mig in i ögonen, Axel. Sådär! Var det du?»
»Nej, Elin! Så sant mig ...»
»Du behöfver inte bedyra det — jag tror det
ändå.»
»Hur var det du sa’?>
■»Tror det, sa’ jag. Är du nöjd nu, din tyrann?»
Ja, han var nöjd.
(Forts.)
Till VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idün med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.*
STOCKHOLMS NATIONS TVÅHUN-
DRAFEMTIOÅRSJUBILEUM.
V
ALBORGSMÄSSOAFTONEN i morgon blir en
märkesdag i Stockholms i Upsala studerande
nationsförenings historia. Den firar då näm-
ligen 250-årsdagen af sin tillvaro med en större fest,
vid hvilken en hel del både före detta och nuva-
rande landsmän komma att infinna sig för att upp-
lifva minnet från flydda dagar.
För en hel del af Iduns läsarinnor torde Stock-
holms nation icke vara obekant från de årligen
återkommande vårfesterna och balerna, hvilka de
först besökt i egenskap af dansande och sedan som
STOCKHOLMS NATIONSHUS I UPSALA.
de dansandes mammor eller »förkläden». — På goda
grunder anses nationens lokal vara en af de be-
kvämaste och hemtrefligaste af detta slag i Upsala.
Här hafva stridens vågor gått höga på landskaps-
mötena, då skilda partiers banérförare drabbat sam-
man med en hetta, hvartill man väl knappast ägt
motstycke i huset på Riddarholmen, här har man,
■sedan stormen omsider lagt sig, knackat i bålen
och äskat ljud och hållit tal för allt, hvarför man
öfver hufvud taget kan hålla tal. Här hafva Strauss
och Waldteufels melodier i gnistrande kaskader
brusat fram när
»utmed väggarna satt tant vid tant
i gult och gredelint och annat grannt,
och tyllomsluten, brokigt skiftande
satt flicknoblessen, makligt viftande
med fläktorna kring sina unga drag
i flickförnämt och nådigt själfbehag.» —
Angående framstående medlemmar, hvilka i flyd-
da tider tillhört nationen, må anföras följande ur
L. Heap Åbergs »Anteckningar öfver Stockholms
nations förening»: »Inom fosterlandets uråldriga huf-
vudstad, moderorten för vår nations medlemmar,
har Nicodemus Tessin rest sig en varaktig minnes-
vård i Sveriges främsta kungaborg, flere andra spår
af hans verksamhet att förtiga. Hans namn lyser
oss till mötes från det första femtiotalets dunkla
natt. Under det följande halfseklet förvärfvade
Johan Tobias Geijsler, på sin tid en af nationens
aktade medlemmar och en tid dess kurator, Samuel
Triwald och Jakob Henrik Mörk en plats i den
svenska skönlitteraturens häfder. Men —
Gif plats, gif plats, se nordens vingud nalkas
och sången svärmar kring hans vigda mund!
Karl Mikael Bellman inskrefs den 3 november
1758 i Stockholms nation. Hans vän och medbro-
der, Karl Israel Hallman, har äfven tillhört natio-
nen, och i nyare tider har August Blanche för-
värfvat sig ett af hedersrummen inom den svenska
novell-litteraturens häfder.
STORA SALEN I STOCKHOLMS NATIONS HUS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
