Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
systrarna Holmlund, Amanda Jansson, Karin
Svanström och Signe Widell, samtliga numera
af publiken kända och uppburna artister, hvar
och en på sitt område.
Dessa konstnärsungdomar, alla fyllda af
ljust framtidshopp och alla troende sig ha
marskalkstafven i ränseln, som all ungdom
vid en viss period bör tro, ifall det är något
bevändt med deras hänförelse, utvecklade sins
emellan ett friskt och otvunget kamratlif, där
åsikter debatterades, kritik öfvades och dröm-
mar drömdes.
Under vackra vår- eller höstdagar satte sig
de unga adepterna ibland på Thespiskärran,
här representerad af spårvagnen, och foro utom
stadens hank och stör för’att spela teater i
gröngräset. Man apterade utan vidare om-
ständigheter scenen i en lagom sluttande skogs-
backe, där buskar och trädstammar tjänstgjorde
som de mest dekorativa kulisser, medan him-
lens seglande moln voro suffiterna och solen
åstadkom en impressionistisk belysning. Och
till förbifarande mjölkbuds eller annat okonst-
ladt landtfolks förvåning hördes nu från den
unga skaran en svartsjuk Othellos, en sinnes-
svag Ofelias eller en skrymtande Tartuffes
klassiska repliker, omväxlande med små kome-
dier, där hvar och en improviserade sin roll.
Och vid dessa originella föreställningar,
hvilka sedan kritiserades af de agerande själfva,
under det den medförda provianten af bak-
verk och körsbärsvin inmundigades, var Anders
de Wahl den ledande viljan.
Men -— »die schönen Tagen in Aranjuez
sind jetzt vorüber»; ungdomslekens och det
lyriska svärmeriets tid förflyktigas snabbt som
en nordisk vår.
Med sin eminenta begåfning hade Anders
de Wahl hastigt tillgodogjort sig elevskolans
undervisning, och efter en kort turné med
Aug. Lindbergs sällskap i maj 1892 fram-
trädde han hos direktör Ranft för första gån-
gen offentligt inför hufvudstadspubliken i juni
månad samma år och utförde därvid studenten
Hothars roll i Emma Gads lustspel »Ett silf-
verbröliop», med hvilket stycke det Ranftska
sällskapets första sommarsejour å Djurgårds-
teatern inleddes.
Fullkomligt nytt för vår publik, som detta
sällskap då var, och sammansatt af idel goda
och unga artister, blef dess framgång under
ANDERS DE WAHL SOM LILL-KLAS.
A. Blomberg loto.
ANDERS DE WAHL VID LUTAN.
den energiske och insiktsfulle direktörens led-
ning så fullständig som möjligt. Och den
som särskildt gjorde furore i roll efter roll var
Anders de Wahl.
Hans smidiga konstnärsnaturell tycktes äga
en förvånande spännvidd; i lustspelet rörde han
sig som fisken i vattnet, i komedien och skå-
despelet mötte han med en Romeos poesifyllda
temperament, medan han i operetten visade
en den mest pojkaktiga uppsluppenhet och ett
afsevärdt herravälde öfver de komiska uttrycks-
medlen.
Man erinre sig från denna tid, utom den
nyss omnämnda rollen i »Ett silfverbröllop»,
exempelvis hans varmt känsliga återgifvande
af fabriksarbetaren i skådespelet »Tofslärkan»,
hans Kramer i Sudermanns »Sodoms under-
gång» och hans dråpliga dragonlöjtnant i ope-
retten » Söndagsbarnet».
Samma sommar debuterade Anders de Wahl
med framgång äfven som dramatisk författare
medels ett spirituellt enaktproverb »Förtidigt»,
utfördt af honom själf och fru Eliasson.
»Sällan har jag torterats af en svårare ramp-
feber,» berättade de Wahl vid ett tillfälle, då
denna hans lyckade debut kom på tal, »och jag
kommer ännu lifligt ihåg, huru den darrande
skådespelaren på premiérekvällen, några minu-
ter före ridåns uppgång, stormgrälade på sin
intime vän författaren för dennes oförsiktighet
att låta »han» — stycket spelas nämligen en-
dast af »han» och »hon» — pinas i en lång
monolog, innan »hon» med sin entré räddar
situationen. »
Om hösten 1892 styrde det Ranftska säll-
skapet, hvilket ännu ej blifvit stationärt i huf-
vudstaden, tillbaka till Göteborg för att där
ha sin vintersäsong, och de Wahl följde med,
spelade därstädes Karudatta i »Yasantasena»
m. fl. andra roller, hvarvid han äfven eröfrade
västkustmetropolens sympatier för sin rika ta-
lang.
När dir. Ranft för några år sedan öfvertog
Vasateatern och där började framföra en konst-
närlig repertoar, inkorporerades de Wahl på
fullt allvar med hufvudstadens sceniska konst-
lif.
Sedan dess har han ständigt varit i elden,
och de mest maktpåliggande uppgifter hafva
lagts på hans skuldror.
Hufvudrollerna i Strindbergs skådespel »Mä-
ster Olof» och i samme diktares sagospel «Lycko-
Pers resa», Bengt Lagman i »Bröllopet på Ulf-
åsa», Kareno i »Vid rikets port», kusin Leo-
pold i »Fröken Falköga», Erik i »Midnattssol»,
Olof i »Per Olsson och hans käring», Hans i
»Ungdom» och nu senast Lill-Klas i det Geijer-
stamska sagospelet »Lill-Klas och Stor-Klas»
samt Bäcker i »Väfvarne» —- i allt detta, plus
åtskilliga lustspelsuppgifter, har hufvudstads-
publiken under de senaste säsongerna kunnat
följa de Wahls rastlösa arbete som skådespe-
lare.
Att den unge konstnären i så skiftande och
mycket fordrande roller ej alltid förmått pre-
stera ett fullödigt spel eller helt mäktat skänka
figurer som Mäster Olof och Bengt Lagman
den pondus, de i öfverensstämmelse med för-
fattarnes intentioner kräfva, är sant; men lika
sant är, att han som bohêmetypen i »Vid ri-
kets port», som sjömannen i »Per Olsson» och
framför allt som Lill-Klas gifvit prof på en
sådan individualiseringsförmåga och en sådan
fond af äkta humor, att dessa meriter i mångt
och mycket uppväga de nyss anmärkta bri-
sterna.
De Wahls naturell, hvilken i sig gömmer
både skådespelaren och poeten, besitter för
öfrigt ännu måDga utvecklingsmöjligheter, och
så djupt allvarligt som han är genomträngd
af sitt kall, torde den dagen ej ligga fjärran,
då han äfven ger oss en konstnärligt helgju-
ten Mäster Olof el-
ler någon annan af
den stora diktnin-
gens gestalter.
Jag nämnde nyss
poeten de Wahl.
Sedan han skref
den fina och stäm-
ningsfulla enaktaren
»För tidigt», har det
trägna teaterarbetet
hindrat honom från
fortsatt dramatisk
produktion, ehuru
lust och idéer mer än
»tofslärkan». en gång satt pennan
i hans hand. Planen
till ett drama, »Kain», ligger bland åtskilliga
andra utkast och väntar i hans skrifbordslåda.
Men en uppburen skådespelare som de Wahl
för städse så många
järn i elden, att dik-
tarfriden får sitta
emellan ; utom de
dagliga representatio-
nerna har han sin
rolläsning, sina re-
petitioner och sina
plikter mot sällskaps-
lifvet, när det finns
tid till de sistnämn-
das uppfyllande.
Som umgänges-
människa är nämli-
gen Anders de Wahl
salongens favorit i »fröken falköga».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
