Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — IDUN 1899
samma grad som han
är publikens gunst-
ling på scenen sär-
skildt har han ge-
nom friskheten i sitt
konstnärsskap och
sitt väsens urbanitet
vunnit damernas ode-
lade sympatier, och
Idun uppfyller nu
sin kvinnliga publiks,
såväl skriftligt som
muntligt uttalade ön-
skan, då våra spal-
ter i dag framställa
bilden af Anders de
Wahl.
Förutom hans karaktärsfulla civilporträtt på
första sidan, kunna våra läsarinnor här igen-
känna honom som fabriksarbetaren i »Tofs-
lärkan», kusin Leopold i »Fröken Falköga»
och vidare som Mäster Olof och Lill-Klas, och
viljen I slutligen se honom i hans hem, när
han är sysselsatt med rollinstudering eller
drömmer vid sin luta, går äfven det för sig,
utan att han behöfver störas.
Vid den fashionabla Strandvägen, midt för
Djurgårdsbron, är hans trefna konstnärsbo
beläget, med en förtjusande utsikt öfver stad,
skog och vatten. Och där, hland sitt smak-
fullt ordnade bohag af möbler, böcker, taflor
och pretiosa, för Anders de Wahl från hösten
till våren den sceniske konstnärens arbets-
samma lif. Under sommaren gör han resor,
långresor nedåt Medelhafvet och Afrikas kuster,
eller besöker kontinenten, studerande männi-
skor, natur och konst.
Men de främmande intryck, han sålunda
hämtar under sina studiefärder, assimilerar
han städse med sitt eget svenska temperament,
ty svensk framför allt är de Wahl i sin konst;
och växer här en dag upp en sant nationell
dramatik, hvartill lofvande tecken redan synas,
skall de Wahl tvifvelsutan bli en af denna
diktnings främste och sannaste tolkare.
Ernst Högman.
GAMLA ANNA. ETT BARNDOMS-
MINNE FÖR IDUN AF SNORRE.
J
AG SER henne för mig så smal och så lång,
Med ryggen i kut och med vaggande gång;
Hon var inte fager,
Så knotig och mager,
Men kan nog ändå vara värdig en sång.
Hon var väl så där bortåt sextio år,
Och gråsprängdt och tunt hennes stripiga hår.
Men ögonen lyste,
Och munnen den myste,
Jag minns henne klart som det varit i går.
När jungfrun fått lof att gå bort på besök,
Då kom gamla Anna som hjälp i vårt kök.
Då var det en längtan,
En ifver och trängtan
På barnen, att snart hon fått sluta sitt stök.
Och kom hon i barnkammarn in se’n som gäst,
Ja, då var där glädje och då var där fest,
Vi ungar, vi hängde
Kring henne och klängde,
Och var det då skymning, så var det som bäst.
Vid eldbrasans sken jag så tydligt oss ser, —
När glöden så småningom falnade ner,
Berättade Anna,
Och ville hon stanna,
Vi ropte: »berätta, berätta oss mer!»
Ilon kunde förtälja om spöken och troll,
Som många hon själf hade skådat — »på håll»
Om vättar i skogen,
Om tomtar på logen,
Om skogsfrun i silke med pärlsömmad fåll.
Om jungfrun, som narrats i bergkungens slott,
Om skatten af silfver och guld, som hon fått,
Som blefvo till blånor
Och stickor och spånor,
När åter hon fram uti dagsljuset nått.
Hon visste, hvar trollena vädra sin skatt,
Hon sett, hur den blänkte i skogen en natt,
Hon hört, huru näcken
Har spelat i bäcken,
Och sett, hur i månljuset sorgsen han satt.
Så kunde hon sjunga så konstig en trall,
Hon hört utaf trollen från fäbodens vall,
En underlig polska,
Med toner så trolska,
Som ljudit i skogen bland granar och tall.
För längese’n brasan var falnad och grå,
Oss tycks, att det tassar i vinkel och vrå,
En ljuflig beklämning,
En underlig stämning
Vid sagan och sången sig smyger uppå.
Vi lyssna till näcken i skogsbäckens brus,
Till trolldansens låt ibland furornas sus,
Tills dörren omsider
På gångjärnen glider,
Och mor träder in med ett brinnande ljus.
Med ljuset det trolska i stämningen brast,
Och Anna var glad, att hon fick sig en rast,
Oss skakade af sig
Och hastigt begaf sig
I köket att slamra i spiseln med hast.
%
För längese’n hvilar hon glömd i sin vrå,
Slikt prat våra barn icke lyssna uppå,
Så mycket de fatta,
Åt amsagor skratta . . .
Månntro vi ej hade det bättre ändå!
miLL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihägkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
DAMSKRIFBORDET.
S
KRIFBORDET är vår mest personliga mö-
bel. Dess ägare står i det allra intima-
ste förhållande, i ett slags andligt vänskaps-
förhållande till det. Och låt oss nu en gång
med en skarp och uppmärksam blick se oss
om i damboudoirerna och betrakta skrifborden
där. Den lilla eleganta möbeln saknas icke i
någon boudoir, men huru öfverlastad är den
icke af småsaker och fotografier. Hur karak-
täristiskt! Hvem kommer ej därvid att tänka
på dessa ytliga och flyktigt nedrafsade frun-
timmersbref med felaktig dato och en half
sida postskriptum ? Det sirliga, snirklade, öfver-
lastade skrifhordet har fullständigt förfelat sin
bestämmelse. Det utgör ett slags museum,
ett bildergalleri för de besökande — en källa
till ständig förargelse för jungfrun, som hvarje
morgon måste använda en hel timme på att
torka dammet af det, samt kan på grund af
brist på plats knappast användas till något
slags arbete och minst af allt till att skrifva
bref på. Om man verkligen fick det infallet
att vilja sätta sig ned vid ett sådant bord för
att skrifva bref, måste man först formligen
röja sig plats, och i hemlig rädsla för denna
»omflyttning» förlorar man vanligen all lust
till brefskrifning. När man med fara för att
rifva ned både det ena och det andra har ma-
kat tillsammans brefpressar, hlomstervaser, por-
slinsfigurer etc., så kan man väl möjligen
krafsa ihop en liten biljett — men affatta ett
verkligt bref med någon mening uti och logiskt
genomtänkt, en del af vårt eget jag, det är
en omöjlighet på ett dylikt bord. Den lilla
privatbasaren af prydnadsföremål verkar distra-
herande och oroande på sinnet samt hindrar
en lugn klar eftertanke. Den befordrar dessa
innehållslösa, ytliga bref, som göra afsändaren
lika litet glädje som emottagaren, därför att
det »icke står något i dem». Ett dylikt ele-
gant skrifbord kan pryda rummet, men gifver
icke ägarinnans individualitet något fördelak-
tigt vittnesbörd.
Det verkar sannerligen välgörande att någon
gång få se ett verkligt godt, ändamålsenligt
och solidt damskrifbord, på hvilket det är till-
räckligt med plats både för brefpapperet och
den skrifvandes bägge armar, ett bord, vid
hvilket man kan »breda ut sig», som man sä-
ger, på hvilket inga småsaker i brokig mång-
fald, de må vara än så värdefulla, hindra
den allvarliga eftertanken, och som äfven be-
gagnas till brefskrifning. Och hvartill alla
dessa öfverflödiga, fullständigt onyttiga före-
mål? Skrifbordet är alldeles tillräckligt prydt
med några få, kära familjeporträtt och några
nyttiga saker, såsom ljusstakar, signet, pappers-
knif, en liten portfölj med papper och kuvert,
pennställ, lack m. m., samt så, last but not
least, det stora bläckhornet med godt bläck,
icke dessa petigt små och opraktiska bläckhorn,
i hvilka vätskan genast torkar in. Kort sagdt:
ett praktiskt utstyrdt, solidt skrifbord.
Ett sådant allvarligt damskrifbord ingifver
tillit och väcker sympati och aktning för dess
ägarinna.
rpiLL OFFICIER D’ACADÉMIE har förestånda-
-*- rinnnan för Franska skolan härstädes, fröken
J. Müller, utnämnts på grund af det nit och den
goda skötsel hon lagt i dagen vid skolan. Heders-
betygelsen meddelades fröken Müller här om dagen
af franske ministern Marcel och med anledning där-
af gratulerades den omtyckta lärarinnan af samt-
liga sina elever.
»MÄSTER OLOF»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
