Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 3 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
o —
r|wg
mMwä
Wim
KOMMENDOR HJULHAMMAR. OFVERSTE BRANDSTROM.
TRO. SKISS FÖR IDUN AF TIRO.
FORTS. OCH SLUT.
N
ÅGRA DAGAR SENARE fick Elin besök af
sin forna guvernant, fröken Marianne Sparr-
gren, som nu för första gången hade tillfälle
att »riktigt ordentligt» inventera sin kära Elins hem.
Sedan de gått igenom hela våningen, och fröken
Sparrgren beundrat det charmanta möblemanget,
de många smakfulla prydnadsföremålen och den i
allo bekväma inredningen med alla garderober och
hyllor och skåp, slogo sig de båda damerna ned
vid en kopp choklad i Elins rum.
»Ja, om du nu inte är belåten, Elin, är det ditt
eget fel,» började Marianne Sparrgren nästan i den
gamla lärarinnetonen. »Tänk så nytt och propert
allting är — och allt det rara linnet med så vackra
spetsar och monogram — jo-o, jag såg min lilla
hög; det var snällt af dig att lägga örngåtten sär-
skildt — och glas och porslin och silfver ■— ja,
allting är ju first class. Ah, vous êtes vraiment à
envier, ma chère! Et le mari toujours aimable?»
» Oui chère tante! Pensez-y bien — nous ne nous
sommes querellés qu’une fois, et alors il était question
d’une robe qu’il voulait me présenter mais dont je
pensais me pouvoir passer.»
» Vous commettiez une faute là, ma chère ! Il faut
dire: dont je pensais pouvoir me passer.»
Efter att samtalet sålunda fortsatts en stund på
franska — »för att Elin icke skulle ligga af sig» —
yttrade fröken Sparrgren :
»Ja, vet du, Elin, genast jag började ana, hvilka
afsikter han hade vis-à-vis dig, kände jag mig en
smula gramse på honom, ty för det första skulle
jag ju mista ett godt hem, då du blefve gift, och
sedan tyckte jag, att han var för sträf och allvar-
sam för min lilla glada, finkänsliga Elin. Men jag
måste medge, att han steg betydligt i mina tankar
genom att han skaffade mig den charmanta platsen
hos sin bror brukspatronen och genom det utsökt
präktiga siden han skänkte mig till ditt bröllop och
framför allt genom det tal han höll för mig på din
ungmorsdag. O, jag glömmer det aldrig! ’Näst min
hustrus föräldrar’, sade han, ’har jag fröken Mari-
anne Sparrgren att tacka för, att den ros jag ny-
ligen haft den outsägliga sällheten att få fästa vid
min barm, ej blott tjusar ögat genom sin fägring,
utan ock med själens varaktigare och värdefullare
egenskaper så nära närmar sig till’» — här måste
pincenezen i en hast bort, och bakom näsdukens
ridå hördes det i ett tårbemängdt sotto voce —
»’till mänsk-mänsklighetens af Gud i evighet tänkta
ur-idé. Därför en yörd-vördnadens’ — ja, han sa’
verkligen vördnadens! — ’och tacksamhetens i
botten tö-tömda skål för fröken Marianne Sparrgren!’»
Äfven Elin blef så rörd vid tanken på alla sin
älskade Axels många oförlikneliga egenskaper, att
hon med största nöje och njutning offrade sin liba-
tion af tårar på kärlekens altare. Då det slutligen
med hjälp af en bit rar sandtårta blifvit uppehålls-
väder och solsken igen, sade Marianne:
»Men Elin du, hvad han har blifvit närsynt.
Inte var han det förut. Och så måtte han vara
mycket mera glad och uppsluppen nu än förr.»
»Närsynt! Uppsluppen! Hvad menar tant?»
»Jo, jag gick förbi honom i går — nej, ge mig
si, i förgår var det — ja, det var det — det var
när jag kom från Bina Rindell — jag gick förbi
honom i Humlegården,
och fastän han var mig
så nära, att han snud-
dade vid mig och såg
mig rakt in i ansiktet,
kände han icke igen
mig.»
»Det var besynner-
ligt. Inte har jag märkt
någon närsynthet hos
honom. Men tant sa’,
att han var uppsluppen
— var det på samma
gång, tant gjorde den
upptäckten?»
»Ja, det var det. Jag
hörde på långt håll,
huru han skrattade och
glammade med den dam,
han var i sällskap med,
och strax innan de gingo
förbi mig, måtte han ha
sagt någonting mycket
roligt, för hon sa’ i det-
samma: ’Du är då en
riktig galenpanna!’ —•
och så brusto de ut i
skratt båda två.»
»Kände tant henne?»
»Nej, jag vet mig al-
drig ha sett henne förr.
Det var en mycket vac-
ker ung dam af ungefär din längd, men bra mycket
fylligare, och hon var klädd i en charmant grå si-
denklädning med spetsbesättning och en utmärkt
elegant spetskappa — men, herre gud, Elin, hvad
är det åt dig? Du är ju alldeles blekl»
»Ja, kanske jag har ätit för mycket af tårtan
— det är nog inte bra för mig det nu.»
»Nej, kära du, var försiktig — man kan aldrig
vara nog försiktig, det vet jag, fastän jag förstås
inte kan vara hemmastadd i så’nt. Men dieten är
rysligt viktig, och så bör du ha motion och sofva
mycket och alltid vara glad. Och laga för Guds
skull, att du inte blir skrämd, Elin, för det lär vara
alldeles förfärligt farligt.»
»Men huru ska’ jag kunna undvika det, kära
tant?» frågade Elin med ett matt småleende.
»Ja, det är nog inte
så godt förstås, men gör
ändå hvad du kan. Det
är otroligt hvad man
kan mycket, om man
bara vill. TJbi voluntas
ibi potestas ■— minns du,
hvad det betyder?»
»Ja, jag minns. Var
hon vacker?»
»Hvilken? Jaså, hon
som var i sällskap med
din man — ja, hon var
förtjusande vacker —
rikt, blondt hår, som i
stora bucklor välldefram
under den stora, på ena
sidan kokett uppvikna
hatten, och så röda läp-
par och hvita, riktigt
bländhvita tänder, att
jag kom att tänka på
patriarken Jakobs väl-
signelse till Juda: ’Hans
läppar’ — eller kanske
det var ’ögon’, jag minns
inte säkert, men här
passar det bättre att
säga: ’läppar’ — ’hans
läppar äro röda af vin,
och hans tänder äro
hvita af mjölk’. — Men
nu måste jag gå, lilla
du — jag har ett par
visiter till att göra. Au
revoir, ma petite. Mes
compliments à votre
marih
Då Marianne Sparr-
gren gått, kröp Elin
bättre upp i soffhörnet,
och trots hvad hon nyss
sagt om orsaken till sin
blekhet, tog hon en ny
bit sandtårta och bör-
jade knapra på den. Men
tårtbiten blef mycket
dryg, ty snart föll han-
den, som höll den, ned
på hennes knä, hon satt
orörlig och stirrade rakt
framför sig, och då och
då häfdes hennes barm
af en djup suck. Och
tankarna gingo af och an och väfde sin väf, och
inslaget bestod af tro och otro om hvartannat i så
brokig växling, att hon omöjligt kunde afgöra, hvad
som var »botten» och hvad som var »mönster».
»Han sade, att jag skulle tro på honom,» mum-
lade hon halfhögt, »att jag hade min lycka i min
egen hand — så länge jag trodde på hans trohet
och kärlek, skulle jag känna mig lycklig och viss
om att äga den, äfven om min tro vore falsk -—
äfven om den voro falskI Tänk om den är falsk!
Tänk, om han är en farbror Erik och jag en tant
Elna! — Tre ha nu sett honom — tre, som alla
känna honom och som inte vilja narras för mig i
en sådan sak — sett honom alla tre tillsammans
med henne i gråa sidenklädningen ! O, så förfärligt
gräsligt, om det vore sant! — Men mamma såg
honom bara på ryggen, och hon har lätt att för-
hasta sig, och moster Bina håller ju alltid med
mamma i både likt och olikt, och tant Marianne
är närsynt — jag glömde fråga henne, om hon hade
pincenezen på sig. Nej, det kan inte vara sant,
det får inte vara sant — jag måste få tro på dig,
min egen Axel, mitt allt!»
Och när Axel kom hem, vaggades åter all oro
och otro hos henne till sömns i hans armar, sedan
hon biktat för honom och åter fått hans försäkran,
att hon ensam var och varit hans hjärtas här-
skarinna.
Några dagar efter den stora bjudningen, som
enligt alla gästernas samstämmiga utsago varit sär-
deles lyckad och angenäm, var det première på ope-
ran – »Tirfing» skulle ges — och auditör Alling
hade bjudit sin hustru och svärmor samt sin moster,
fru Bina Rindell och fröken Sparrgren på den säll-
synta njutningen att få höra en större inhemsk ton-
skapelse. De hade sina platser på sjunde bänken
på parkett; längst in satt fru Rindell och därpå
i ordning kammarrådinnan Hege, Elin, Alling och
fröken Sparrgren. Under första mellanakten gick
Alling ut i korridoren för att växla några ord med
en bekant, som hade gifvit honom en vink, att han
önskade träffa honom, men han kom snart tillbaka
igen, och då fröken Sparrgren flyttat sig på hans
plats bredvid hans hustru, slog han sig ned på
hennes plats och började med kikaren mönstra pu-
bliken på raderna. Under tiden hade hans damer
FREDRIKAGRUFVAN I MALMBERGET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
