Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
sker middagstiden å Sturegatan, är det med
den lifligaste förnöjelse jag iakttar, hur väl
vår tids frudräkt passar henne. Den styfva,
af dyrbart tyg gjorda kragkappan vidgar sig
allt mer nedåt till ett nobelt reserveiadt ut-
tryck af: »håll distans!» Kapotthatten, som
ej döljer den ärevördigas gråstrimmiga hår,
har en enda fjäder, hvilken med älsklig sym-
bolik pekar mot skyn. Hennes anletsdrag äro
fasta och regelbundna, och en fysionomist af-
läser till sin uppbyggelse redan på långt håll
i detta ståtliga matronaansikte : »jag har mina
principer ! »
Den respektabla talar högsvenska på ett
obeskrifligt förnämt sätt, hvilket mest består
i en egendomlig förändring af vokalerna. I
blir e, e—ä, o—å, u och ö få ett öppet ut-
tal, närmande sig till å. Lägger man härtill
en känslofull oratorisk tonvikt på hvart tredje
eller fjärde ord och ett uppodladt delikat sje-
ljud, har man en antydan om denna patri-
ciska dialekt, som är något alldeles motsatt
provinsialismens akuta bräkande. För att
bättre förstås vill jag hänvisa till, hur äldre
stockholmsdamer af rang, hvilka känna sitt
eget värde, tala. Jag har äfven hört en hel
del löjtnanter ha samma nobla uttal, men med
förstärkt nasalljud och utan känslofull tonvikt.
Efter att ha nämnt dessa fru Hööghs yttre
företräden, hvilka så väl lämpa sig för hennes
ädla fruvärdighet, öfvergår jag nu till en skil-
dring af hennes mer odödliga egenskaper.
Jag väntar mig här ett inpass: »Men hen-
nes verksamhet, hennes lifsgärning?» Ack, det
blir ett långt kapitel, hvilket jag öfverlämnar
åt en värdigare och mer fackmässig penna
än min, och som jag ej vill bestrida kvinno-
sakstidskrifterna företrädesrätten till, när det
ej gäller något mindre än fru Hööghs outtrött-
liga deltagande i kommittéer för fromma stif-
telser, försvarsväsendet, utvidgandet af det
kvinnliga yrkesområdet med mycket mera så-
dant. Jag nöjer mig med att påpeka, hur väl
fru Höögh på sig kunde tillämpa mr Pickwicks
vackra ord: »Philantropy is my insurance
office».
Det intressantaste med fru Hööghs andliga
företräden är harmonien, som råder mellan
dem. Det omtyckta, specifikt svenska ordet
»lagom» är nyckeln till hennes karaktär. Fru
Höögh äger alla dygder i så anmärknings-
värdt jämnstrukna mått, att om man kunde
fotografera hennes själ, skulle den förete en
finpolerad mosaik. Lagom religiös känsla i
förening med lagom etik mot ett öfverens-
stämmande mått estetiska intressen. Hon äger
denna upphöjda riktning, hvilken till gästa-
budsbordet, teatern, konsertsalongen och littera-
turmarknaden bär med sig andaktens suck
och moralens fastställda kraf. Denna moderna
religiöst-etiskt-estetiska anläggning, hvilken,
när konsten uppträder i alltför obesvärade
former och intelligensen tenderar till obegrän-
sad frigjordhet, öfverskridande ett principielt
»lagom», enskildt och offentligt, till samhällets
välfärd och till högsta betydelse för vår kul-
tur, protesterar.
Ehuru den lutherska trosformen är fru
Hööghs fasta grundval, saknas ej lagom vidd
’i hennes tolerans. Spiritisters och teosofers
skilda meningar om den rena andevärldens
faktiska förhållanden ha ofta brutit sig mot
hvarandra i hennes salong, och den katolska
propagandan har sjungit vackra visor om själa-
mässor och den romerska kyrkans ensamt
saliggörande tro i hennes öron. Hon har dock
blifvit sin ståndpunkt trogen, ehuru hon med
ett välvilligt leende lyssnat till dessa toner,
som ju dock bekräftat fundamentalsatsen i
hennes religiösa bekännelse: den troende skall
blifva salig.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af
Det är blott den icke troende, som fru
Höögh vänder sin intolerans emot med den
lugna värdighet, som karaktäriserar henne.
Hon förordar hvarken fängelse eller bål för
dem, men hon undviker dem principielt och
anser sig kunna tro dem om hvilken låghet
som helst, då de ej äga någon salighetsdogm
att stöda sin dygd på.
Fru Höögh är en fullödig patriot. Hennes
äro de odödliga orden: »Låt oss först grund-
ligt befästa Karlsborg och sedan prata om fre-
den.» Se här ännu ett citat efter henne:
»Jag tackar Gud, att jag föddes på rätt sida
om Kölen, och resignerar under att ej ha fått
lefva under storhetstidehvarfvet. »
Vi ha påpekat fru Hööghs moraliska mod,
då vi nämnde om, hur hon kunde räknas till
dem, som vaka öfver, att våra intellektuella
krafter ej urspåra i otillbörlig frihet. I dessa
dagar, då skolreformationen rönt allmänt bi-
fall, har fru Höögh i societeten gjort front
emot den med följande yttrande: »Gud ske
lof, att jag åtminstone ej behöfver begråta
studentexamens död och se allmänbildningens
fasta stöd vara undanryckt mina efterkom-
mande ! »
Trots bestämda åsikter och känslan af eget
värde saknar fru Höögh ej hjärtats ödmjukhet.
Det är omöjligt att beskrifva den utomordent-
liga nedlåtenhet, hvarmed hon behandlar alla
underordnade, från sina barns lärare och lä-
rarinnor till det enklaste objekt för hennes
välgörenhet. »Människor äro ju dock, när allt
kommer omkring, alltid människor, » säger hon
ofta djupt.
Som husmor äger hon naturligtvis en obe-
stridd öfverlägsenliet. På en vink lyda henne
husföreståndarinna och tjänarinnor, hållande
huset i det prydligaste skick under hennes
outtröttliga vaksamhet. Hennes döttrar hafva
upplärts till att veta, hur ett hus styres, på
samma gång de äga alla talanger och med
säkerhet yttra sig i alla ämnen. Hennes två
söner ha goda platser i verken, och en man
af rang har yttrat de berömmande orden om
dem: »Fru Hööghs söner äro födda till att
avancera.»
Att få ett inbjudningskort till hennes mid-
dagar, hvilkas matsedlar äro celebra, är att få
ökadt själfförtroende.
En mycket framstående artist har förevigat
fru Höögh i en stor duk, hvilken skall stråla
för eftervärlden med en kvinnobild, som utgör
ett exempel på vårt lyckliga kulturtillstånd.
Jag föreslår som devis under den:
»Gloriosæ memoriæ!»
VÅRBLOMMOR.
J
AG Äß en gammal man, min rygg är kro-
kig och mina ögon skumma, all min läng-
tan har somnat, all min saknad dött, jag kän-
ner bara lugn och frid.
När vårens glada solstrålar dansa in ge-
nom rummet, leka på mitt bord och gömma
sig i gardinvecken, när jag kan slå upp mina
fönster och känna den varma vårluften ström-
ma in, då klappar mitt gamla hjärta fortare
än vanligt; jag sätter mig vid det öppna fön-
stret, lyssnar till fåglarnas sång, njuter af att
se himlen så blå och att se människoström-
men nere på gatan färdas förbi mitt fönster.
Men då solen går i väster och skuggorna sänka
sig öfver gatan, då syrénhäcken nere i min
trädgård doftar så mildt och luften blir sva-
lare, då ser jag par efter par vandra därnere.
De gå långsamt, se blott hvarandra, höra blott
hvarandra; och ibland tränger ett jublande,
glädtigt skratt upp till gubben, som sitter tyst
i fönstret. Då lutar jag mitt hufvud mot
handen och minnes med tacksamhet min ung-
dom.
Jag tänker då på er, I solstrålar och blom-
mor i min lefnadsvår, I sjungande -fåglar och
skimrande fjärilar, och jag längtar då att få
tacka eder alla. Det är eder, som kommit
mitt hjärta att klappa, mina ögon att stråla,
mina läppar att le, jag tackar. Jag skänkte
eder icke kärlek, jag ville endast leka med
eder en enda dag af min soliga vår, jag ville
endast känna mig glad, jublande glad, och jag
ville, att äfven I skullen känna glädjen, ung-
domens klara sol; vi skulle i fröjd följa hvar-
andra några steg på lifvets långa väg.
Jag ser eder allai Som i en ram af sip-
por, guldvifvor och förgätmigej med stora kla-
sar af hvita syrener ser jag eder träda för
min syn en och en, unga och glada, friska
som vårens blommor. Ah, hvad jag minns dig
väl, lång och smärt, med kalla ögon och rosig
mun! Och du, lilla guldlockiga fjäril, med
grop i kinden och den lockande, lekande rö-
sten! Men hvem var du? Du med de blixt-
rande svarta ögonen? Ja, namn minns jag ej,
du var blott en fager blomma bland de andra.
Och lilla rosenkind, med din långa lingula
fläta och dina blida, ljusblå ögon! Jag har
en lock af ditt hår i en bok på hyllan. Hvad
är då detta? Stora tårfyllda ögon! En enda
sorgsen bland denna glädje! Är det du, liten
Elin, du, den enda, hvars namn jag minnes?
Kunde då jag hjälpa, att du tog leken på all-
var, kunde jag hjälpa, att dina vingar voro
så späda och spröda, att den svaga, fladdrande
ljuslågan svedde dem! Jag visste ju ej, att
du var ett drömbarn. Hade jag vetat det,
hade jag kanske aldrig svärmat kring dig som
fjärilen kring vårens blomma.
Jag tackar eder alla! Den gamle tackar
sin ungdoms blommor och solstrålar för den
glädje de beredt honom. Jag vet, att I många
gånger i ert hjärta tackat mig, och nu äro vi
kvitt.
En enda af eder alla är mig dock mer
tack skyldig än de andra. Det är du, liten
Elin. Jag ser, hur de glada ansiktena för-
vånade betrakta dina tårfyllda ögon, och hör
de leende munnarna fråga: »Hvad har hon
att tacka dig för?» Hvad du har att tacka
mig för? Att din ungdomsvår bief en enda
skön kärleksdröm, att din sommar bief en ljuf
saknad och din höst rik på fagra minnen, att
du, då du lade ned ditt hvita, vackra hufvud,
ännu i döden hviskade mitt namn.
Jag skall lägga en krans af sippor, guld-
vifvor och förgätmigej med stora klasar af
hvita syrener på din graf, det blir mitt tack
till dig. Vet du, hvad jag har att tacka
dig för?
Bland de minnen, en man bär i sitt hjärta,
finnes alltid bilden af en vacker, blek kvinna
med sorgsna, milda ögon. Det kan vara bil-
den af hustru, mor eller syster, men också
bilden af en kvinna, som föga ingripit i vårt
lif. Det är bilden af den kvinna, som älskat
oss mest. Under medgång och lycka glömma
vi ofta bilden, men då olyckan kommer, är
den oss nära, och då längta’ vi att få gråta
ut hos den sorgsna kvinnan. Då mannen blir
äldre, komma dessa drag allt tydligare fram,
och han känner, som om bilden hade lif.
En dag lägger sig den gamle ned för att
dö. Kring honom stå de sörjande, han läm-
nar, men han ser dem icke. Han tycker, att
han hvilar hufvudet i den sorgsna kvinnans
knä. Nu skall han göra upp räkningen med
Gud och människor, innan han vågar träda
in i evigheten.
De sörjandes klagan väcker honom till med-
vetande, han öppnar ögonen och hviskar: »Tack!
GrtilcimecLalj
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
HULTMANS CACAO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
