Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Förlåt!» Så har han gjort upp med männi-
skorna, men med Gud? Har han icke någon
synd han måste hafva förlåten, någon skuld,
som skall betalas, innan han träder inför den
evige? Yet du, hvad den gamle mannen hvi-
skade så tyst, så tyst, just då dödsängeln kysste
hans bleka panna? Det var: »Välsignelse öfver
henne!»
—x.
N
ågra ord om fotvandring i
ALLMÄNHET OCH I NORGE I
SYNNERHET. NÅGRA VINKAR AF
MYRAN.
V
ÅREN FÖDER LÄNGTAN, heter det,
längtan efter skog och sjö, efter blom-
mor och fågelsång. Och det är visst, att har
man en gång i fulla drag lefvat naturens oför-
falskade lif, så känner man vid den annal-
kande våren en längtan efter att ånyo få
skudda gatstenarnes dam af sina fötter och
sträcka ut långt, långt bort till okända trak-
ter. Denna längtan har i år med fördubblad
styrka trängt sig på mig, emedan jag i fjol
under nära en månads tid smakade naturlif-
vets mångfald af njutningar under den mest
lyckade af fotvandringar. Det är för att sprida
kunskap om, hur lätt en fotvandring i själfva
verket kan företagas, som jag nu vill lämna
en del råd och upplysningar.
Först vill jag rikta en uppmaning till eder,
I alla flickor mellan 17 och 35 år, hvilka
möjligen till tid, hälsa och kassa äro oförhin-
drade att företaga en sådan färd, skaffen eder
Yngvar Nielsens resehandbok, och jag vill se
den, som oberörd skall kunna genomse alla
de router, hvilka där föreslås!
Vi voro tre flickor, som i fjol vandrade genom
Valdres, 0stre och Vestre Slidre samt från
Valdres till Gudbrandsdalen. Mången menade,
att det nog kunde vara riskabelt för tre så
unga (hm!) flickor att utan manligt skydd
bege sig ut på en sådan färd, andra ansågo,
att det ej skulle bli roligt utan herrar. Men
med fara att falla i onåd hos våra naturliga
försvarare vill jag bekänna, att vi ej en se-
kund saknade dem —■ som släkte betraktade
naturligtvis, ty om någon af oss saknade någon
Adams son, är ju en fråga, som ej alls hör
hit.
Hvad därför sällskapet beträffar, är det intet
hinder, snarare bättre och mer ogeneradt, om
det blott består af damer. Hvilket antal, som
skall anses mest förmånligt, växlar ju med
omständigheterna, men jag tror, att i allmän-
het tre är ett mycket lämpligt tal. Å ena
sidan är det ej bra, om för många viljor göra
sig gällande, och å andra sidan ledsna lätt
två personer på att ständigt blott prata med
hvarandra. I de flesta fall kan man få ett
rum med tre sängar på gästgifvargårdarne,
och vill man någon gång taga in på en bond-
gård eller i en säter, bör man ju ej betunga
invånarne med för många gäster. Blir en af
sällskapet trött eller illamående, så kan hon
ju åka en bit, de äro ändå två i sällskap att
gå; och vilja alla åka, blir det billigast att
taga en karriol och en kärra, hvarvid man
kan tura om att åka i karriolen, hvilket ju
är roligast.
Sedan kommer frågan om utrustningen, som
hvarken behöfver vara stor eller kostsam. »Man
tager, hvad man hafver», hufvudsaken är, att
det är lätt, varmt och ej ömtåligt. Två af
oss hade tjocka impregnerade kjolar och ljusa
ylleblusar, den tredje sydde sig för ändamålet
en grå ylleklädning. Alla kjolar måste vara
10-eentimeters, ocb underkjolarna — helst »di-
vided» — mörka och utan spetsgarnering.
Fotbeklädnaden utgöres af tjocka yllestrumpor
och skor eller kängor, allt efter hvars och ens
egen smak, endast att sulorna till tjockleken
äro särskildt lämpade för vandring. En af
oss måste få sina skor halfsulade redan efter
en vecka, och det var förenadt med ganska stor
svårighet att få det gjordt. Till ytterplagg i
händelse af regn, köld o. d. kan man välja
en s. k. cape,-en lång regnkappa eller en tunn,
impregnerad regnkappa och en kofta. Vi fingo
tillfälle att jämföra alla dessa slag och kommo
underfund med, att den af oss, som hade den
tjocka sommarkappan, gjort det sämsta valet,
mest därför, att den var så tung och varm
att bära på. Regnkappan och koftan voro
nog bra att ha, och dess bärarinna var mycket
nöjd med dem. En olägenhet var det ju förstås
att bära på två plagg, och likaså blef kappan
mycket skrynklig och ful efter att hafva an-
vändts att ligga på i fuktiga backar, på våta
lakan etc. Så att på det hela tror jag, att
jag hade det bäst med min stora »kragkappa»,
fastän jag medger, att den nog var varm att
gå uti under ett stilla sommarregn. Därtill
kommer ju ock, att den ej skyddar nedre de-
len af kjolen. En halmhatt med stort brätte
och ett mörkt band omkring är lämplig till
hufvudbonad, och en paraply med bra krycka
används äfven som staf och parasoll. Vid
speciell fjällvandring fordras dock en hög staf.
Ja, detta är våra erfarenheter om dräkten,
kanske någon praktisk tös själf finner på nå-
got mer lämpligt. Men en sak, flickor! Hvad
ni göra, tagen läderskärp, ty det bör hålla.
Jag hade ett af tjockt sidenband, och det fick
jag kläda om fyra gånger på mindre än fyra
veckor, och ändå var det trasigt, när jag kom
hem. Det var ofta mycket svårt att få tag
i band många mil från järnväg eller stad.
Den stora nötningen åstadkoms af ränseln —
och härmed komma vi in på ett nytt kapitel.
Det finns många slag af ränslar, olika till
storlek och form. Vi hafva äfven häruti haft
tillfälle att pröfva olika modeller och kunna
odeladt rekommendera en s. k. tyrolersäck.
Jag antar, att de finnas på flere ställen; vi
köpte i alla fall våra i Nilssons ekiperings-
affär, Regeringsgatan 28 och 31. Förutom att
den är den billigaste, jag sett (kr. 3: 50), är
den nätt, rymlig och behaglig att bära. Ingen
behöfver frukta att bära ränsel, ty om den
ej är mycket tung — hvilket den under inga
omständigheter får vara! — så är den både
nyttig och behaglig, därigenom att den spän-
ner ut bröstkorgen.
(Forts.)
PÅ KONSTNÄRSFÖRBUNDETS UT-
STÄLLNING.
U
TANFÖR konstnärshuset hejdades jag
häromdagen plötsligt af en kvinnlig röst,
som sade:
»Jaså, man brukar inte hälsa på sina vän-
ner.»
Min hatt kom mycket snabbt från hufvudet
och jag bad den unga, intagande blondin,
hvilken stod framför mig, om ursäkt för att
jag ej genast lagt märke till henne.
»Hvart ska ni gå?» frågade hon.
»Jag ämnar mig upp på Konstnärsförbun-
dets utställning.»
»Då följer jag med, om ni tillåter.»
»Tillåter . . . åh, jag är förtjust!»
»Nu ska ni inte bli fadd. Hvarför kan
aldrig en herre tala till ett fruntimmer, utan
att strax begagna sig af smickerjargonen.»
»Nej, jag smickrar alldeles inte, för jag är
verkligen glad åt, att ni gör mig sällskap . . .
Ni förstår er så bra på konst. . . parole d’hon-
neur, det gör ni . . . då jag däremot. . .»
Troligtvis skulle vi råkat i tvist, om vi ej
i samma minut trädt in i utställningssalen,
där min ledsagarinna strax fick sikte på Carl
Larssons »Kräftfiske», som väckte hennes för-
tjusning.
»Det är ju konstnären själf, hans oförbränne-
liga glada humör och hans kärlek till allt,
hvad lif och anda har i svensk natur,» ut-
brast hon.
Så upptäckte hon Hanna Paulis båda por-
trätt af generalkonsul J. W. Smitt och Ellen
Key. Framför det sistnämnda satte hon sig
på en stol och försjönk i begrundan.
»Nå, hvad tycker ni?»
»Jag tycker det är bra. Hvartill tjäna en
mängd fraser inför ett gediget konstverk. Det
här är att bli andäktig af helt enkelt, ej minst
emedan porträttet återger dragen af en kvinna,
som jag skulle vilja kalla Viktor Rydbergs
andliga arftagerska. »
Under ronden stötte vi vidare på Anna Vir-
gins förträffliga porträtt af d:r H., Eva Bonniers
originella små arbeten i silfver och brons,
Ester Almqvists färglagda teckningar »Vårflod»
och »Den sista snön», båda rätt beaktansvärda,
samt Eva Aströms, visst ej uppseendeväckande,
men redbart målade blomsterstycken.
»Nej, men se på Bruno Lüjefor’s ’Tjädrar
i topp’,» hviskade hon, ty vi hade fullt med
folk omkring. »Märker ni, hur man känner
skogens tystnad under vinterhimlen. En af
fåglarna väcks af något buller i djupet och
skådar dit ned; kanske brast en gren under
snöns tyngd ...»
»Nå, än H. Norrmans landskap ’Vid åkan-
ten’ . . . nej stå här, ser ni det bättre.»
»Ja, det är förtjusande med sin varma sol-
dager . . . och Karl Nordströms dukar äro präk-
tiga, och Anders Zorns porträtt sedan . . . det
är bravur, det där! . . . Artur BiancMnis ’Som-
marsol’ förefaller mig däremot ganska torr och
hård. . . Men Nils Kreugers hästar, Eugène
Janssons ’Riddarfjärden’ och W. von Gegerfelts
’Höstafton’ äro duktiga personliga konstverk
allesammans . . . Dock, det bästa ha både ni
och jag gömt till sist: Richard Berghs por-
trätt af Olga Fàhræus. Det är också ett
konstverk, inför hvilket man dröjer i stum
beundran . .. Man tycker nästan, att den di-
stinguerade gestalten får lif och tror sig
höra henne tala med sin fulländade diktion,
som hon, vår främsta tragedienne, förr lät oss
höra från scenen, hvilken hon tyvärr numera
aldrig beträder . . . Hvad jag gärna skulle vilja
äga det där porträttet!»
»Det är jag öfvertygad om, men det har
redan sin ägare, som ni ser af katalogen.
Emellertid får ni, tack vare konstnärens be-
nägna medgifvande, en reproduktion af det i
Idun.»
»Vet ni, det anade jag nästan. Idun är nu
alltid själfva uppmärksamheten mot damerna.»
»Den här gången smickrar »i, min nådiga.»
»Nej, parole d’honneur, för att nyttja edra
ord . . . Men hvad i all världen har ni skrifvit
där för slag?»
Hon bläddrade i min katalog, hvars blad
voro fullklottrade med hieroglyfer.
»Jag har tecknat mig till minnes, hvad ni
sagt, och tänker nu begagna det i ett kåseri
för Idun.»
»Jo, det fattades bara ...»
»Och signera det med ert namn.»
»Ni skulle understå er. . .»
Jag understöd mig och skref
Majken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
