Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 10 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
ISÉBSSP
*f*rwts|
«Ê#6i
iMcMapK»af/ar
.... ^tiV. . ‘
M«4
goui*!
»v iii j»
-tîfîHt’ ?ïîf’
O. Rinman foto.
K. F. U. Mrs NYINVIGDA PALATS I GÖTEBORG.
HOLT
TAR.
MIHI.
RYDE PÅ VALLÖ BERÄT-
SKISS FÖR IDUN AF MARI
FORTS. OCH SLUT.
kET AE INTE EIKTIGT, när alla sofva, ty då
gå de gamle afdöde lierrarne igen för att vakta
den skyddlösa gården. Då stiga deras bleka
hamnar en för en i långsam rad upp ur grafkoret vid
Tuna kyrka och vandra omkring, där de en gång lefde
på jorden,» brukade han hålla före, då morbror god-
modigt raljerade med den hvithufvade gamla ugglan
för hans evinnerliga väktaremani.
Vanligen fäste sig därför ingen af hemfolket vid
hans nattvandringar; hans märkliga åtbörder kom-
mo mig dock att lägga min hand på hans axel och
spörja, huruvida där stod något på.
»Hur är det fatt, gamle Linus, hvarför sjunger
du inte din julpsalm och tager dig ett ärligt julrus
med de andra nere i storstugan, utan sitter häruppe
ensam och kurar den kväll, då ju människor eljes
pläga sluta sig tillhopa i öflig gamman?»
Linus hörde inte just väl ; dessutom var han nu
inte af det slaget, som svarar på tal i brådrasket;
men han grep mig om armen och fick mig fram till
fönstret.
Det var barvinter det året. Hela marken låg
så kall och svart och död som mullen på en ny-
skottad graf. Inga glada bjällror pinglade, inga
hvita täcken värmde de sådda gärdena. Därtill var
himlen mulen och stjärnlös. Här och hvar knäckte
stormen några torra grenar, hvilka måhända hoppats
få sitta kvar och dölja sin ofruktsamhet bland nästa
sommars bladmassor. Det var icke en natt sådan
man älskar tänka sig den största och skönast och
rikast välsignade på året.
»Säg mig, ser herr Karl Arvid något?»
U. Kinman foto.
K. F. U. M. i goteborg: tidningsrummet.
»Inte ett dyft, käraste
Linus, aldrig ett dyft.
Det är ju svart därute
som i en kolryss. — Jo,
nu tycker jag mig verk-
ligen se några torra lind-
löf dansa dödsdansen på
gården. Men det måtte
nu väl i all fridens dar
icke innebära något. —
Eller hur?»
»Säg mig, hör herr
Karl Arvid något?»
»Ja, hvem hör inte,
att det blåser alldeles
blixt tunnor rasande. Hu-
ru många af de bofälliga
gamla popplarna tror du
skola stå natten öfver?»
»Ja, det stormar. —
Barmhärtige himmel,
hvad det stormar. Jesus
Kristus hålle sin allsmäk-
tige hand öfver allä dem,
som åka öfver sjön i
natt. Isen remnar oupp-
hörligt i långa underliga
sprickor, på milshåll hör
man braket. — O, Gud,
hörde herr Karl Arvid
huru det dånade till där-
nere just nu? — Det är
strömkarlen, det är strömkarlen, som ropar efter lik.»
Han höll mig fortfarande kvar med ena armen,
under det den andra
skälfvande omfattade
det ängsligt flämtande
ljuset, hvilket i draget
från fönstret oupphör-
ligt hotade att slockna.
Det suckade och hviska-
de, det tisslade och tass-
lade i alla råtthålen och
i de otäta tapeterna. De
gamla porträtten af län-
gesedan gömdaoch glöm-
da Yallöherrar, som se-
nare generationer hängt
undan däruppe, fingo ett
egendomligt lif i det
osäkra ljusskenet. Det
hade verkligen varit un-
derligt, om man inte
skulle blifvit en smula
konstig, när man gått
och vankat i en dylik
miljö så länge som gam-
le Linus.
Sömnig som jag var
efter den stadiga jul-
mumman, sökte jag
emellertid sakta lösgöra
min arm. Men med ens
blef hans grepp orubb-
ligt som ett skrufstäds,
och han hviskade ha-
stigt och tyst, liksom
rädd för sin egen stämma: »Vet herr Karl Arvid,
hvad det betyder, om det stormar den natt vår
herre frälsare föddes till världen?»
Jag skakade på hufvudet. Vi, upplysningens
barn, veta aldrig sådant
där. — Då släppte gub-
ben sakta min hand och
stirrade blekt ut i den
svarta, heliga natten.
»Det betyder herre-
död, herr Karl Arvid ; det
betyder, att gamle patron
Erland innan nästa jul-
natt skall hafva lämnat
denna lekamliga skröplig-
heten.»
Och Linus sjönk åter
ned på stolen, vaggade
hufvudet långsamt fram
och tillbaka och suckade
så tungt, så tungt, som
bure han all världens ve.
Jag är egentligen in-
gen vidskeplig människa
och har med lugnt mod
sofvit i spökrummen på
dussintals af de gamla
gårdarne; men den nat-
ten lyckades det inte rik-
tigt väl.
Allt enfaldigt snack
om varsel och vettar,
alla dumma historier om
gastar och troll runno
mig i sinnet, tills jag om-
sider sjönk i en orolig halfslummer för att drömma,
huru Vivika Copperus i svart siden och pipkrage
skred genom långa korridorer in i mitt rum. Jag
såg henne tydligt, såsom den fridlösa frun till Vallö
hundradetals gånger utmålats för mig.
Kallsvetten pärlade ännu under det härliga
svarta håret, det undersköna anletet var förvridet
af namnlös ångest och namnlös sorg och från den
långa, skarpa, trekantiga navajan hon stelt höll lyf-
tad i sin högra hand föllo ännu tunga röda droppar
såsom folket påstår, att den skall blöda till domens
dag.
Hon stannade framför mig och läpparne började
långsamt röra sig, måhända till att skingra det täta
dunkel, hvari hennes saga ständigt varit svept, då
det barmhärtiga väckarurets surrande jagade henne
tillbaka till skuggornas värld oeh förde mig åter till
medvetande.
Med en ofrivillig rysning tände jag hastigt ljuset
och stirrade på klockan. Mycket riktigt. Hon fatta-
des en kvart i fem, det var tid att stiga upp.
Barfota tassade jag fram till fönstret och lyfte
upp gardinen. — Stormen hade fullständigt bedarrat,
stjärnorna tindrade och den gamla månen, skalder-
nas vän, skred sakta öfver den dunkelblå decem-
berhimmelen. Gårdagens tunga moln hade sänkt
sig ned som ett varmt hvitt täcke öfver allt nordan-
land. Den synen gjorde mig riktigt glad, ty nu be-
höfde vi ju inte åka till ottan i vagn, utan kunde
färdas på det gamla vanliga sättet med bjällrande
slädar och flammande bloss.
Knappt hade jag hunnit komma i kläderna, förr-
än Bibbi, mosters vippiga kammarpiga, efter en di-
skret knackning kokett trippade in med sin blind-
O. Rinman foto.
K. F. U. M I GÜTEBORG: VESTIBÜL OCH EXPEDITIONSRUM.
ord-
lykta och anmälde, att herrskapet redan var i
ning samt att kyrkslädarna stodo förspända.
Då vi kommo ut i korridoren, föll det runda
skenet af lyktan på gamle Linus, som satt och sof
borta vid hörnfönstret med sin psalmbok och sitt
nedbrunna ljus.
»Gubbtosingen brukar för jämnan slumra in ett
tag mot morgonsidan,» hviskade Bibbi, då vi hastigt
smögo oss ned på tå för att ej väcka tomten på
Vallö.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
TT F. U. M. I GÖTEBOEG. Det stora världsför-
hund, som bär namnet »Kristliga föreningen
af unge män», har, som bekant, äfven i vårt land
sett en kraftig gren utveckla sig. I hufvudstaden
har föreningen redan sedan något år en egen vac-
ker föreningsbyggnad, men denna torde nu dock
ställas i skuggan af det ståtliga föreningshus, som
den lifaktiga Göteborgsfilialen i dessa dagar haft
glädjen inviga, och hvilket utgör ett talande bevis
på det varma intresse, hvarmed många af Göte-
borgs främste ledande personligheter omfatta före-
ningen. Den monumentala byggnaden som är upp-
förd vid Parkgatan, kostar omkring 545,000 kr. och
har till stor del åstadkommits genom frivilliga gåf-
vor. Största summan, 35,000 kr., har skänkts af
hr James Carnegie; 185,000 kr. utgör slutsumman
af de skänkta medlen. Vi meddela i dag trenne
bilder från detta i dubbel bemärkelse vackra »yng-
lingahem».
Prins Bernadotte, som är ordförande för för-
bundsstyrelsen för Sveriges K. F. U. M., höll själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
