Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 10 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 — iDUN 1899
Det kan tyckas, som skulle allt detta en-
faldiga frågande och svarande vara utan bety-
delse eller på sin höjd förtjänt af en axelryck-
ning, men litet eftertanke säger oss, att så ej är.
All denna kvinnliga obeslutsamhet och håll-
ningslöshet och allt detta beskäftiga kvinnliga
kommenderande är icke något, som endast slår
oss till mötes från Iduns fråge- och svarafdel-
ning, vi träffa också på dem ute i lefvande
lifvet.
Hur många kvinnor äro väl sig själfva och hur
många kvinnor tillåta andra att vara det?
Det är icke brukligt, att mödrar, då de upp-
fostra sina döttrar, lära dem, att de skola lita
på sitt eget omdöme och förstånd, själfva be-
stämma öfver sina handlingar och modigt följa
sin öfvertygelse om det rätta, äfven om denna
icke sammanfaller med den allmänna menin-
gen. Men dess vanligare är, att de förlama
deras vilja och förflacka deras individualitet
genom att vid hvarje skymt af själfständigt
och andras åsikter motstridigt tänkande skräm-
ma dem till feg underkastelse med det allbe-
kanta: »Hvad skall folk säga?»
Tack vare den — onekligen litet kuriösa —
uppfostran, som i här berörda fall bestås den
kvinnliga ungdomen, är det så ytterst sällan
man träffar på kvinnor med egna tankar och
med mod att kännas vid dem. Men i stället
är det så svåra vanligt, att man föres till-
samman med kvinnor, som känna och tänka
och handla som — alla andra. D. v. s. så-
dana, som inga särmärken ha, vare sig i ka-
raktär eller åsikter, utan som synas stöpta i
samma mått, ett mått så fruktansvärdt väl
justeradt.
Men vidare.
Lika litet som kvinnorna i allmänhet pre-
tendera att vara sig själfva, lika litet tillåta
de andra att vara det.
Hvilken förskräckligt noggrann uppsikt hålla
icke vi kvinnor öfver hvarandra 1 Och hur
obarmhärtigt 1 Om en fästmö i all ärbarhet till-
bringar en halftimme i sin fästmans rum —
hvilken skadeglad glimt kommer det inte i
våra ögon, och med hvilken rörande enighet
äro vi icke genast på det klara med, hvad den
damen går för! Och om någon af våra kvinn-
liga bekanta i sin klädsel afviker från hvad
modet bjuder, genast finna vi henne »öfver-
måttan löjlig». Om en annan, trots det att
hon närmar sig den mognare åldern och är
ogift, älskar och använder ljusa färger, så dra
vi samt och synnerligen på mun åt hennes
narraktiga försök att göra sig ung. Om åter
en annan uttalar tankar, som icke äro alldag-
liga och därför icke stå i kurs, så anse vi
henne »rysligt besynnerlig», och det är oss ett
särskildt nöje att förmå henne tala om sina
idéer bara för att få knuffa hvarandra i sidan
och ha roligt på hennes bekostnad–––– —
Och allt detta af den grund, att vi aldrig
lärt oss att tänka själfva, aldrig lärt oss att
skatta som det högsta goda och okränkbaraste
de åsikter, vi med eget tankearbete förvärfvat,
och äfven af den grund att andra aldrig re-
spekterat, utan tvärtom motarbetat de små för-
sök vi gjort till »själfhäfdelse». Liksom vi
själfva icke tillåtits att »lefva», så medgifva
vi ej heller andra rätten att lefva.
Det är ju ett ganska trist sakernas till-
stånd detta, men att ändra det — nej, det
går icke för sig! De lyten, som vålla det
onda, sitta för djupt i det kvinnliga kynnet
för att utan vidare kunna skaffas bort.
Men något kan man göra. Man kan låta
bli att blotta sig offentligt. Om man t. ex.
funderar på att för den goda utkomstens skull
sälja sig till en innerligt afskydd gammal
gubbe, så kan man låta bli att lägga fram
sina små funderingar i ett tidningsbihang, där
de kunna beskådas af all världen, och i stället
söka råd privatim hos närstående. —
Och man kan, om man i en tidning skall
lämna svar på en framställd förfrågan, tänka
på, att svaret läses och dömes af tusenden,
och af den grund, om bättre saknas, ej för-
nedra sig genom att föra egennyttans, trång-
sinthetens och enfaldens talan.
I. Stade.
N
ågra ord om fotvandring i
ALLMÄNHET OCH I NORGE I
SYNNERHET. NÅGRA VINKAR AF
MYRAN.
FORTS. OCH SLUT.
I
DET ENA af ränselns båda fack stoppas
galoscherna, i det andra ett par låga skor.
Dessa sistnämda äro af ovärderlig nytta, och
man bör vid rastställena aldrig underlåta att
utbyta vandringsskorna mot dessa mjuka, lätta
fotbeklädnader. Tofflor äro ej så bra, ty dels
blifva fotterna för bortskämda af dem, dels
kan man ju ej uppträda i tofflor i hotellens
samlingsrum.
Eör öfrigt får ränseln endast innehålla nöd-
vändighetsartiklar i toalettväg, några sysaker,
läkemedel, födoämnen — allt af minsta möj-
liga storlek och vikt. Af den första katego-
rien kan såsom nödvändigt anses: en natt-
dräkt, ett par reservstrumpor, kam, tandborste
och -pulver samt en handduk. Denna sista
kommer ofta till pass, t. ex. om man vill bada
fotterna i svala forsar o. d. Af sysaker be-
höfver man blott litet svart och hvit tråd,
knappar, hakar, nålar och stoppgarn. Af lä-
kemedel fordras dels något lenande (t. ex. bor-
lanolin) för skoskaf, hudlöshet etc., någon lik-
tornssalva och litet koncentreradt antisepti-
cum, dels ock bomull, fint linne och gasrem-
sor för den händelse, man skulle skada sig.
Födoämnen kan man naturligtvis ej i rikligare
mängd föra med sig, men något kan ofta vara
af nöden. Har man t. ex. en burk cacao,
kan man lätt i en stuga få kokt vatten och
socker. Malt- eller Mellins food-biscuits inne-
hålla ganska koncentrerad näring och äro väl-
smakande såväl enbart som till mjölk eller
cacao. Några sockrade chocoladekakor taga
ej mycket plats, men smaka utmärkt, som
nog alla veta, och en strut sura karameller
förkortar vägen mången solig dag.
Det faller af sig själft, att man delar på de
saker, som kunna brukas gemensamt, så att
en tar sysakerna, en annan cacaoburken o. s.
v. En apoteksvara, som vi verkligen ämnat
medtaga, men glömde och sedan ej saknade,
är insektspulver. Stundom kanske det dock
kan vara bra att ha det, i synnerhet i sätrar.
Resehandbok och karta förvaras naturligen ock
i ränseln.
Utom ränslarna hade vi ock en liten natt-
säck, som vi sände före oss till stationer, där
vi voro beslutna att stanna. Detta medför
stor lindring, ty man behöfver då ej bära stora
förråd af något i ränseln, utan kan fylla på,
så fort man träffar samman med nattsäcken.
Strumpor bör man hafva flere par i nattsäc-
ken, men i öfrigt gör man klokt i att blott
medföra en omgång underkläder. Man måste
ändå alltid stanna öfver en dag och hvila här
och hvar, och då får man lätt både tvättadt
och struket. En del lappar, lika med resp.
klädningar, är det lugnast att hafva med häri,
ty man vet ju aldrig, hvad som kan inträffa.
Om man, som vi, har en handcamera med
sig, är det skönt att slippa bära på alla plå-
tar och att kunna byta vid hållpunkterna.
HYLIN’8
EKONOMI-TVÅL!
FÖR DEN FINARE TVÄTTEN.—............
NEUTRAL OCH DOCK KRAFTIGT
RENANDE-. ..........
Nattsäckan bör ej vara större, än att man själf
kan bära den från ett tåg till en båt eller ett
hotell, ty annars blir den ofta dyrbar nog.
Ar den liten; möter det ingen svårighet att
få den sänd med hvilken skjuts som helst,
och när den ej vållar skjutspojken något be-
svär, är han glad att få en 25-öring för den.
Nu återstår väl endast att säga något om
ekonomien. Som regel kan man beräkna 4
kr. per dygn utom biljetten, som går till 30
à 50 kr., beroende på hvilken väg man far.
I denna beräkning ingår då en och annan
körtur eller mindre ångbåtsresa, så att, om man
vill afstå från allt sådant samt färdas i en
billig trakt, ofta taga in på sätrar o. s. v.,
så kan man göra det billigare. I allmänhet
är det dålig uträkning att taga in på enklare
gästgifverier, ty då taxan är den samma, får
man betala lika mycket, ja, stundom mer än
på de finare och blir endast sämre betjänad.
I medeltal får man beräkna 1 kr. à 1: 25
för natt och 1 kr. för middag. På de flesta
större gästgifverier finns en turisttaxa, enligt
hvilken man får »kaffe, thé eller mjölk och
smörrebröd» för 60 öre. På sätrar måste man
alltid betala mer än som begäres. En gång
begärde en gumma 20 öre af oss hvar för
nattlogis och frukost! Naturligtvis gåfvo vi
henne 50 öre -—■ det bief ju i alla fall ofant-
ligt billigt. Drickspengar måste man ge efter
en bestämd maxim, så att de ej göra för
djupt hål i kassan, t. ex. 25 öre för natt och
för öfrigt UDgefär 10 öre pr krona. Endast
dagskassan bör man hafva i portmonnän, öfriga
sedlar i en sämskskinnspåse om halsen. Man
gör bäst i att medtaga norska sedlar, ty på
landet taga de ej gärna emot andra.
Och sist! Hvilken tid bör man välja till
en dylik färd? Ja, är man oberoende, så är
sista hälften af juni och början af juli nog
bäst, ty längre fram i juli börjar ofta en regn-
period i Norge. Vill man till fjälls, får man
dock ej fara för tidigt, emedan snön länge
ligger kvar och folket ej »tar upp till säters»
förrän fram emot S:t Hans. I fjol var det
särskildt mycket snö, så att vi ej kunde kom-
ma in i Jotunheim, utan måste vända vid den
isbelagda Tyin två da’r före midsommar.
Man bör ej på förhand fullständigt bestäm-
ma routen, ty det händer, att man blir loc-
kad till afstickare på vägen, och så vet man
ju ej, hur mycket man orkar gå. Till led-
ning kan jag nämna, att vi gingo 3 mil om
dagen i medeltal, ehuru en af oss var en myc-
ket klen och späd flicka. Man förmår myc-
ket i fjälluft. Dock måste man, som nämndt,
stundom hvila öfver någon dag.
Och nu farväl och lycklig resa! Och väl-
komna åter med stärkta krafter och glada
lynnen och med en glimt af fjällets sol i edra
hjärtan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
