Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 17 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1899. — 2
Från Trelleborg afreste konungen till Malmö,
där järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten
på stadens rådhus gaf välkomstmiddag för
b. m:t, jämte ett stort antal inbjudna. Hjärt-
ligt hyllad af ofantliga människoskaror, fort-
satte konungen på onsdagsaftonen hemfärden
till hufvudstaden.
Några bilder från den minnesvärda invig-
ningshögtidligheten torde säkert intressera våra
läsare. Framsidans illustration återger Trelle-
borgs banhall det ögonblick konungen, omgif-
ven af de festklädda människoskarorna, håller
invigningstalet. Af de båda andra bilderna fram-
ställer den ena konungens ankomst till Malmö
— passerandet af Mälarbron — och den an-
dra en exteriör af Malmö rådhus, med torget
myllrande af människor, som stå väntande att
få bevittna konungens ankomst till den af
järnvägsaktiebolaget anordnade festmiddagen
i rådhussalen.
TRE VISOR. AF ALRERT ERIKS-
SON.
TIDT OCH TÄTT.
F
ÖRBI DITT FÖNSTER gick en stig,
och tidt och tätt den gick jag,
men ej en enda blick af dig
igenom rutan fick jag.
Jag såg den röras, din gardin —
min nacke vill jag våga:
du satt där med en solig min
och gladdes åt min plåga.
HEMLIG LYCKA.
Du tänker, att jag glömt
allt, hvad jag fått utaf dig,
vet icke, att jag gömt
hvart litet-ting du gaf mig:
somt har jag satt
uppå min hatt
min ljusa tanke nära,
och somt jag fäst
uti min väst
vid hjärtat mitt, du kära!
Och dig, som knappast bedt
om plats uti mitt minne,
jag drottningplatsen gett
i tankar och i sinne.
BLOM OCII BÄR.
Din andes rikedom
den liknar, vet du, lilla,
ett körsbärsträd i blom,
där muntra fåglar drilla.
Är doft och sus,
är ton cch ljus,
är sång och solskenshägring,
men skall ur glam
och glans nå fram
till ännu större fägring.
En tid skall komma, när
den skall så blodrödt glöda,
att körsbärsträdets -bär
mot den knappt synas röda.
KARDRORRAR. AF EVA WIGSTRÖM
(AVE).
(uR FRU NOB1L1I EFTERLÄMNADE MANUSKRIPT.)
N
ÄR JAG om våren ser de unga kard-
borrarne börja utveckla sina blad och
breda ut dem kring alla sidor, hindrande och
förkväfvande andra växter, som bättre äro än
de, slår mig likheten mellan kardborren och
ett ogräs, som slagit djupa, starka rötter i
vårt samfundslif och breder sina stora fräna
blad förödande ut öfver så mången ädel brodd,
så mången liten spirande lyckoblomma.
Danska språket — liksom skånska lands-
målet —- gifver kardborren ett namn, som ut-
visar, att ifrågavarande likhet är af gammalt
känd. Skräppe heter ogräset, skräppeblad, och
skräppe är tillika ett verb, liktydigt med dumt
groft skryt i ord och handling. Svenska språ-
ket har lånat åt den utsugande växten nam-
net kardborre från en af dess för väfnadsin-
dustrien nödvändiga fränder, men ingen väf-
vare eller stampare kan begagna skräppans
blomkrona att karda ylleväfven med; namnet
är blott ett förklädt skryt liksom den sed, för
hvilken »skräppan» utgör en sinnebild.
Vid landsvägen, som går förbi min som-
marbostads fönster, breda sig kardborrarne
skrytsamt; deras grå sammanflltade blomknop-
par sprida en frän lukt och deras tusentals
hakar häfta fast vid hvarje kvinnodräkt, som
kommer dem för nära. Framför mig på -mitt
sybord ligger ett nyss öppnadt bref; de två
tingen höra på sätt och vis tillsammans, den
andliga kardborren har åter igen, för tusende
sinom tusende gången hakat sig fast vid ett
kvinnohjärta och filtrat in sig i hennes finaste
känslofibrer.
»Kära tant» — o, hvad jag hatar den fåniga
titeln! — »kära tant, du vet ju, hvad jag och
föräldrarne ha hoppats för min framtid. — Nu
ligger detta hopp krossadt, eller har åtminstone
ryckt så långt bort i en aflägsen framtid, att
Johan skulle bli en gammal man och jag en
medelålders flicka, om vi skulle invänta möj-
ligheten af att se detta hopp förverkligadt.
Vi ha därför upplöst vår förlofning. Johan
är mer förtviflad, än jag trott, han skulle blifva,
då han alltid förefallit mig så lugn och be-
tänksam. Jag skall ej för tant söka skildra
mina känslor, ty jag mer än anar, att tant
långt ifrån godkänner de skäl, som förmått
Johan och mig att skiljas. Men vi måste ju,
i fall vi nu ville gifta oss, först och främst
skaffa oss en bosättning, som någorlunda mot-
svarar hans och min samhällsställuing, och
tant vet nog, att jag, utom en fin brudutstyr-
sel, icke erhåller någon nämnvärd hemgift.
Johan har nu visserligen blifvit befordrad, som
tant ju vet, men lönen är ej tillräckligt stor
föra att därmed skulle kunna bestridas hela
vår bosättning, hyra, tjänstefolksaflöning och
öfriga omkostnader, som skulle bli nödvändiga
för att häfda vår ställning i sällskapslifvet.
Johan är en fiende till vidare skuldsättning,
har dessutom någon skuld från sin studietid,
och den vill han först och främst gälda––––
Hvad ändå de lägre samhällsklasserna kunna
skatta sig lyckliga framför oss, som måste lefva
på samma sätt som våra förfinade likar! Hos
torparen och dagakarlen äro kojan och hjärtat
nog. Där känner man ej till ordet represen-
tera; där nödgas ej ungdomens kärlek skatta
åt »kulturens offerväsen». Kära tant, skrif
åtminstone ett par ord till stackars Johan, om
du ej också unnar ett par tröstande rader åt
din beklagansvärda niece Angela.»
Hvilken frän doft från skräpporna! Eller
kommer den måhända från ung Angelas skrif-
velse? Skall jag besvara densamma? Skall jag
skrifva till »stackars Johan»? Nej, ingen af
delarna. Hvad skulle det gagna till att er-
inra Angela eller hennes föräldrar om fånig-
heten för mindre bemedlade familjer att lägga
ett helt kapital i en förlofvad dotters utstyr-
sel med gångkläder och dito linnepersedlar,
då den unga damen skall med sin man bo-
sätta sig i ett samhälle, hvarest allt kan få
köpas allt efter som det behöfves? Kardborren
måste följa sin drift och utbreda sig.
Undrar mig, hvad Angela egentligen tän-
ker på, då hon beklagar Johan! Månne det
är på den unge mannens djupa ve öfver att
se hägringen af ett eget hem upplösas i dimma?
Tänker hon på den förfärliga kamp, som den
hemlöse, ogifte mannen måste bestå? Å,, be-
vars, därtill är Angela allt för anständig! Det
är endast den hänsynslöse naturvännen, som
lyfter undan skräppebladen för att se, hur
mycken härlig brodd de ha förkväft och hvilka
giftiga svampar och fula kryp som frodas un-
der de breda, sträfva bladen. Tänker den unga
flickan —- förlåt damen! — på, hur mycket
lyckligare hon och han kunde ha varit, om
det allra mesta af hennes »trousseau» blifvit
indraget och penningarne använda till de allra
nödvändigaste bohagsartiklar för ett litet enkelt
hem, som med tiden och klok hushållning
kunde bli större och mera dyrbart, ifall ma-
karne kände lust därtill? Bort det! Hvarken
Angela eller Johan ’ hafva ens den svagaste
föreställning om, att kardborrar kunna och böra
utrotas, gräfvas upp med rötterna; de anse
dem tvärtom som oumbärliga dekorationsväx-
ter och odla dem med förkärlek; de se ej, att
de grofva stänglarne skj utit så högt, att unga
blickar ej nå öfver knopparnes tusende hakar ;
se ej den enkla sanningen, att ingen själ i
Sveriges land tvingas att bygga och bo, lefva,
»representera» öfver sina tillgångar, tvingas cj
af någon annan makt än den, som utgår från
— skräppebladen, hvilka gro frodigt i deras
egna små själar. Nej, Angela tänker blott på
sig själf — liksom Johan — och hon bekla-
gar honom blott, för det han ej har passande
jordmån för odlande af en sådan praktblomma,
som hon är.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
