Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 17 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899
»Min gamla vän! Jag kallar dig så, dels
emedan jag känner det så, dels därför att jag
vet, hur du afskyr titeln tant (som på danska
och skånska är liktydigt med flärd och lappri),
men däremot älskar vårt gamla tilltalsord du,
äfven då vi unga så benämna dig. Jag har
dessutom i dag något att säga dig, som en-
dast kan sägas åt en vän. Sigrid och jag ha
nu beslutat att göra slut på vår förlofning
med — bröllop. Mitt gamla namn och min
filosofie doktorsgrad skola ej hindra oss att
rätta utgifter efter tillgångar och att lefva så,
som oss lyster, utan afseende på det s. k.
sällskapslifvets fordringar. Den anställning,
jag nu fått, är visserligen allt utom lysande
i ekonomiskt afseende, men lönen är dock ej
mindre, än att vi två kunna lefva däraf och
dessutom göra ’någon afbetalning på mina stu-
dieskulder, och jag har utsikt till befordran —•
med tiden. Sigrid har fått sin hemgift utbe-
tald i en kontant summa, som nu skall an-
vändas till nödiga möbler och husgeråd; hon
fruktar ej för, att jag skall låta min hustru
lida brist på anständiga gångkläder, förstår
du. Själf har jag i min lilla ungkarlsbostad
några få möbler, och vi tänka helt enkelt be-
hålla de två små rummen samt till denna
»våning» hyra ett med dem sammanhängande
större rum. Gud ske lof, att jag utan blyg-
sel kan införa min unga brud i detta hem!
Där finnas inga stygga minnesskuggor, som
kunna oskära vår kärlek; detta vet Sigrid ock-
så. Hon vet äfven, att hennes lif blir —
åtminstone under de första åren — en sträf-
sam hustrus lif; hon omkläder dock ej detta
faktum med något falskt skimmer af oäkta
romantik, utan vet, hvad det gäller, och är
icke helt och hållet okunnig om lifvets fre-
stelser, äfven om dessa ej kommit henne själf
nära. Det var också hon, som först fattade
beslutet, att vi två ej skulle hemfalla åt »kul-
turens offerväsen». Kanske jag dock, för hen-
nes skull, ej vågat detta steg, då jag vet,
med hvilka hakar säl-lskapslifvet o. d. fasthål-
ler och drager till sig sina forna kunder.
Lyckönska din tillgifne Axel S—na.t
En missräkningens suck och läsningen af-
bröts för en stund af bittra tankar. Men så
prasslar det starkt i kardborrarne utanför mitt
öppna fönster, unga hurtiga röster ropa upp-
muntrande till hvarandra. Flere par ha kom-
mit till; spadar glimma i sommarsolen, sänkas
djupt och träffa med kraft mångåriga rötter.
Röjning pågår längs hela linjen.
Den gamla vid sin stickning nickar gladt
mot den sträfvande ungdomen. Man skall få
se, äfven här skola unga hem med lyckliga
människor komma att intaga de undanröjda
skräppebladens plats, unga äkta män och hu-
strur, som räddat sig undan »kulturens offer-
väsen». Ja, man skall få se! —
SILHUETTER. UR GEORG AMEENS
EFTERLÄMNADE ANTECKNINGAR.
TRE SAMTIDA FÖRFATTARINNOR.
. I.
FREDRIKA BREMER.
D
et var sommaren 1842. Jag gjorde ett
besök i Stockholm och sammanträffade
där med baron Casper W. och hans friherrinna,
hvilken senare var min kusin. Baronen å sin
sida var kusin till Fredrika Bremer. Genom
dessa gemensamma släktingar infördes jag till
den redan då för sina » Teckningar ur hvar-
dagslifvet» m. fl., som lästes och rent af »slu-
kades» med förtjusning, högt berömda för-
fattarinna och älskliga personlighet, denna
»dame de mes pensées» sedan flere år tillbaka.
Hon hade lofvat att taga mot mig redan
andra förmiddagen efter min ankomst och sagt
mig skola vara mycket välkommen, ehuru hon
stod på resande fot till landet och där för re-
san packades och stökades. Man hade redan
förut talat med henne om mig och sagt henne,
hvilken beundrare hon i mig ägde. »Kors,»
hade hon skrattande svarat, »då får jag väl lof
att prenumerera på Najaden* för nästa år.»
Min kusin gick först in, och strax därpå
fick jag tillträde, passerade genom ett yttre
rum in i ett litet enkelt, men trefligt förmak
— och där stod jag nu ansikte mot ansikte
med denna »Nordens Corinna», denna kvinna,
som jag så länge beundrat och längtat att få
lära känna, utan tvifvel f. n. en af nordens
mest framstående kvinnliga personligheter.
Det är icke lätt att beskrifva henne, åtmin-
stone icke så, att hon efter beskrifningen skall
för en annan synas just sådan, som hon uppen-
barade sig för mig. Hon var liten och, ehuru
mager, tämligen satt, d. v. s. ungdomens
smärthet försvunnen. Hon såg äldre ut än
hon var, hufvudet något stort, med slätkam-
madt, redan litet gråsprängdt hår, betäckt af
en liten enkel mössa. Inga vackra drag, ögo-
nen något utstående, litet kisande och röd-
kantade, svaga, men med en klarblå blick af
godhet och intelligens ; stor, ingalunda välbildad
näsa, sådan som hon själf så roligt beskrifvit
den stackars »Petreas»; klädseln så enkel
som möjligt. Hon var, som framgår efter
denna målning, icke vacker, snarare ful, och
dock — det är intet poetiskt öfverskylande
broderi, utan en lefvande dagsens sanning —
denna slags fulhet märktes knappt, gjorde sig
åtminstone icke framstående gällande. Det
var, som om jag med mina andliga ögon en-
dast skådat hennes andliga varelse, och denna
måtte omhöljt sig i hvilken materiel skepnad
som helst, fulare än Macbeths häxor, så skulle
hon för mig synts vacker, emedan det icke
var möjligt annat, än att likväl det mest fram-
stående draget i hennes utseende och väsende
skulle eller kunde vara annat än godhet, en
Fredrika Bremer-godhet, som icke allenast var
god i och för sig själf, utan som det gör an-
dra godt att bara komma i närheten af, om
den ock icke genast skulle yttra sig på annat
sätt än genom blotta närvaron, genom att
»kännas i luften».
Jag skulle narras, om jag sade, att jag icke
på förhand något tänkt på, hvad jag skulle
säga, hur jag skulle bära mig åt, hur jag
skulle börja samtalet o. s. v., men alla upp-
gjorda planer ramlade, och jag stod ett ögon-
blick rätt förlägen och tafatt, fruktande att
blifva det ännu värre och att möjligen komma
att säga någon dumhet. Men snart fattade
jag mig och yttrade utan all öfverläggning.ett
enkelt tack, för det hon varit så god och till-
låtit mig besöka sig, något hvarefter jag länge
längtat. Jag visste henne ständigt blifva öf-
verhopad med så många mer och mindre fadda
komplimanger för sitt skriftställeri, att jag icke
ytterligare ville besvära henne med sådana,
men jag kunde icke underlåta att innerligen
tacka en person, som skänkt mig så många
angenäma stunder. Hon svarade ingenting,
men tog mig i handen och klappade mig —
och bekantskapen var gjord.
Yi satte oss vid divanbordet, hvarpå stodo
frukt, russin och mandlar, och vi voro snart
inne i ett intressant samtal, som, om jag min-
nes rätt, började med något tillfälligt, obetyd-
ligt yttrande om Tegnér, hvilket öfvergick till
hans ondska på och utfall mot »tiden». Hon
* Najaden, liberal tidninsr, utgafs af Georg
Ameen i Karlskrona åren 1839—53.
HYLIN’8
EKONOMI-TVÅL!
FÖR DEN FINARE TVÄTTEN.––––––-
NEUTRAL OCH DOCK KRAFTIGT
RENANDE.:
hade nyligen haft ett långt bref från Tegnér,
därur hon citerade åtskilliga uttryck, t. ex.
att »om Vår Pierre har sin hand med i denna
tiden, så är det åtminstone ej mer än lillfing-
ret. » Så blef det tal om tiden i allmänhet,
dess brytningar, hvilka hon medgaf vara ound-
gängliga, hvarför ej heller de för slutliga re-
sultat opererande krafterna borde fördömas, äf-
ven i sina oundvikliga öfverdrifter. Hon trodde
omdömet om svenska karaktären ej skulle
blifva vackert, om det skulle grundas uteslu-
tande på hvad som för dagen nu spelade på
ytan, men trodde tillika, att svenskarne aldrig
skulle kunna mista den goda urtypen i deras
national-karaktär. Hon kom in på en jämfö-
relse mellan människorna och språket, talade
om det vackra i svenska språket, ej blott i
klangen, utan äfven ofta i ordens gedigna in-
nebörd att uttrycka just hvad därmed åsyfta-
des, citerade därvid bland andra ordet »sorg-
bunden».
Som hon höll på att taga porträtter af W:s,
kom jag underfund med en ny talang hos
henne; hon porträtterade nämligen utmärkt
väl i akvarell och på ett sätt, som jag tyckte
just vara för henne karaktäristiskt, i det alla
hennes porträtt voro på sitt sätt embellerade,
men därför dock icke gjorda vackrare, utan
liksom skönare, godare. Hon tycktes attra-
pera ej blott den yttre likheten, utan människan
i hennes hästa ögonblick, så att hennes vack-
raste egenskaper fingo ett framstående uttryck.
Hon hade i sitt sålunda själfgjorda album
porträtter af Tegnér, Franzén, ï’ahlcrantz, fri-
herrinnan Knorring m. fl. notabiliteter.
Vi talade för öfrigt icke ett ord om hennes
arbeten, hvilka alltid med välförtjänta loford
anmäldes i Najaden. Hon hade nog något nytt
i görning och hade frågat W:s, om det gick
an att låta en kommendörkapten fara till koffer-
dis för att försörja sig, då de ju hafva så
små löner. Hon talade icke ett ord — så
som en och annan af hennes icke beundrare
i det litterära »unga Sverige», Frejakotteriet,
spått mig ■— om Hegel och Schlegel etc.
Minnet af henne blef för mig städse något
fint, vackert, ljust och ädelt, som hon stod
för mig då och som hon står för mig ännu.
Under det följande fjärdedels seklet kom
jag vid flere tillfällen i personlig beröring med
den alltmer och mer celeber vordna författa-
rinnan, den ädelsinnade, varmhjärtade kvinnan.
Jag gjorde henne besök och fick af henne mot-
taga sådana, senast i Ramlösa sommaren 1863,
där jag då vistades med min familj, samt —
jag tror året därpå —■ i mitt hem i Göteborg.
Några bref växlade jag äfven med henne, däri-
bland hon i ett, på af mig gifven anledning,
närmare utvecklade sina åsikter och afsikter
med ett, som jag antog i viss mån missför-
stådt, upprop till Sveriges kvinnor rörande in
rättande af räddningshem för vanvårdade barn.
Efter Fredrika Bremers död 1869 firade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
