Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 17 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
Üii! f] ns
Alll
«®_JSg
«.J’l
■«?*} V
J" v»<
.’ •■ • .
mzm
PKdEif
:$, i *!•?! jM
wir*
C. V. Roikjer foto.
FRÅN KONTINENTALBANANS INVIGNING
Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle,
på initiativ af landshöfdingen grefve Albert
Ehrensvärd, en minnesfest öfver henne — den
enda dylika mig veterligen — hvarvid jag ut-
sågs att hålla minnestalet. I detta har jag
sökt närmare skildra Fredrika Bremer, enligt
min uppfattning, såsom författarinna, kvinna
och banbrytande förkämpe i vårt land i »kvin-
nofrågan» i dess vidsträcktaste och ädlaste
bemärkelse, syfte och innebörd. Jag afsluta-
de denna teckning med följande ord:
»Sedan vi nedkallat »frid öfver hennes ädla
ande, välsignelse öfver hennes minne», lyssna
vi till Esseldes flammande upprop: »Framåt!
alla rena viljor, alla goda krafter på den bana
— det fria arbetets, handens, hjärtats, själens,
andens — som Fredrika Bremers hjärta och
snille brutit för den svenska kvinnan! Framåt,
uppåt i hennes spår, tills kallelsen ljuder, så-
som den redan ljudit för henne: »Gack in i
din Herres glädje, du gode och trogne tjänare;
öfver en ringa ting hafver dn varit trogen,
jag skall sätta dig öfver mycket!»
Men ej blott så : vi äro öfvertygade, att
Sveriges kvinnor därjämte ej skola uraktlåta
att äfven i yttre måtto, på det sätt som kan
befinnas lämpligast, resa en värdig minnesstod
åt denna, den mildaste och mest varmhjärta-
de apostel för evangeliet om kvinnans frigö-
relse i detta ords vackraste, ädlaste, ja, heli-
gaste betydelse.»
Femton år senare stiftades Fredrika-Bremer-
förbundet af Esselde (friherrinnan Adlersparre),
ett lyckligt grepp af stiftarinnan, lika mycket
hedrande för omdömet i hennes sträfvanden,
rättvisan i hennes erkännanden och känslan
i hennes hjärta, då hon därigenom sökt rädda
Fredrika Bremers namn från den glömska, i
hvilken det hotats att försjunka inför ett nytt
släkte, bland hvilket många mångskrifvande i
kvinnofrågan för dagen knappast läst hennes
skrifter, än mindre fattat den innersta andan,
den tändande gnistan, det fjärrskådande må-
let, den djupa betydelsen i hennes verksamhet,
hennes lifsuppgift!
: KONUNGENS ANKOMST TILL MALMÖ.
BAGATELLER. SKISS FÖR IDUN
AF MIAL.
FORTS. OCH SLUT.
H
ON KOM ATT TÄNKA PÅ en hel del baga-
teller, som hon ej förr än i kväll fått den
rätta synen på. Hvad var hon då för ho-
nom, hon, som på detta sätt lät sig bäras genom
lifvet af hans förälskade omsorger? Tänk i går
kväll t. ex., när han kom hem med de där härliga,
skära rosorna — i en årstid, när rosor kosta två
kronor stycket! — utan den ringaste anledning, bara
för att skära rosor var det vackraste hon visste och
C. V. Roikjer foto.
för att han var så glad i henne, att ingenting var
dåraktigt och dyrbart nog, när hon skulle ha det.
Och i förrgår då — ja, här kunde hon inte låta bli
att skratta midt uppi all sin bedröfvelse, så komiskt
hade det varit. Hon hade bakat hela dagen, och
när han kom hem på kvällen, så satt hon i salen
och skar skorpor och gjorde ingen hemlighet af,
att hon kände sig som en martyr för sina husmo-
derliga plikter. Han bad att få hjälpa henne —
jo, visst kunde han, det gick som en dans skulle
hon få se. Och hon hade ej hjärta att göra narr
af honom, så rörande nitisk var han i sitt begär
att underlätta hennes arbete, utan hon gaf honom
ett skärbräde och en knif och placerade honom vid
andra ändan af salsbordet. Så han hade burit sig
åt! Det var, så man kunde dö af skratt! Han höll
armarna stelt utsträckta framför sig för att nå fram
till skärbrädet, som han lagt ungefär midt på bor-
det och med rynkade ögonbryn och hufvudet på
sned satt han och siktade en lång stund med knif-
ven i luften, innan han grep sig an med det ansvars-
fulla värfvet att klyfva en bulle i’ två delar. Hon
betraktade honom under fruktansvärda ansträng-
ningar att hålla sig allvarsam, och när han märkte
hennes blickar, så tittade han upp ett ögonblick
och gaf henne en liten tankspridd nick — han var
allt för upptagen af sitt arbete för att kunna ägna
henne någon större uppmärksamhet. Till sist må-
ste hon gå och sätta sig i hans knä och riktigt
skratta ut — han var för oemotståndligt komisk.
Och det allra roligaste var, att han alls inte tyck-
tes förstå hennes hejdlösa munterhet, han föreföll
tvärtom nästan en smula sårad, och med en min af
vänligt öfverseende klappade han henne i ryggen,
för att hon skulle lugna sig.
En sådan toka hon var ändå! Här satt hon nu
och skrattade, när hon borde gråta i stället. Men,
Herre Gud, hvad vore det väl för roligt att vara
gift, om man inte då och då hade anledning att få
sig ett godt skratt åt sin egen och skapelsens herre !
Men nu hade hon med ens blifvit glad och full
af handlingslust. Det var aldrig långt mellan skratt
och tårar hos henne, och den här gången skulle
Claes få se, att hon kunde öfvervinna sitt misshu-
mör. Hon skulle inte alls tänka på det det där
tråkiga sedan i middags, utan när han kom hem,
så skulle han mötas af idel solljus och glädje.
Hon sprang ut i köket och gaf jungfrun tillsä-
gelse om att hämta upp en flaska vin från källaren,
sedan skulle hon steka kastanjer och rosta bröd
och slå upp hummerburken — den skulle egentli-
gen vara tills om söndag, när mostrarna komma
hem till middag, men det kunde inte hjälpas, nu
hade hon föresatt sig, att Claes och hon skulle ha
en riktigt treflig liten supé på tu man hand. Se-
dan tände hon en brasa inne i hans rum och sköt
fram två länstolar till elden. Det var ett herrans
väder ute med blåst och snö, och hon riktigt njöt
FRÅN KONTINENTALBANANS INVIGNING: UTANFÖR RÅDHUSET I MALMÖ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
