Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 20 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4
iüffiSEi&Sil
■-T&SlSäS
stæaæïw
nsm%
■**■£•**<
î^y -•*-
S«*
tiJU i-> ïi£2l;. tiCfïT.:fîfîiï
[
9fl
FRÅN L.VWN-TENNIS-TÅFUNGARNA I STOCKHOLM. TECKNING FÖR IDUN AF TYCHO ÖDBERG.
gyllene flatter, där under den svarta handskens vän-
stra ringfinger.
Nu rodnade jag ända upp till hårfästet.
Min följeslagare sâg pä mig med en blick full
af undran och beundran, och på samma gång såg
han road ut — det syntes i ögonvinklarna och på
de fina läpparnas krusning.
Jag försökte lösgöra min arm ur hans, men han
lade sin hand öfver min och höll den kvar.
»Tror ni, jag släpper er så lätt,» sade han och
böjde sig ned öfver mig för att åter fånga min
blick, hvilken jag slagit till marken.
»Då vi båda, som ni säger, äro fria, så låt oss
för ett ögonblick binda glädjen och lyckan vid vår
ungdoms blomsteremyckade char. Det är en undan-
tagsdag i dag, ser ni, och då skall man passa på
att gripa lyckan i vingarna.»
Hans röst lät så smittande munter, så entusias-
tiskt varm, så jag kunde ej låta bli att åter se
upp till min riddare för dagen, och min förlägen-
het försvann.
I-Ivarför var det omöjligt att låta honom förstå,
att jag var förlofvad? Hvarför ljög jag för denne
främling och gaf honom rättighet att betrakta mig
och tala till mig, som om jag ännu tilhört blott
mig själf? Hvilken dårskap fattade mig? Han var
så vacker och distinguerad, hans ögon och stämma
bundo och tjusade mig.
»Ja så låt oss spänna för då,» svarade jag skrat-
tande, och så fortsatte vi vår väg, pratande och
skämtande — en blandning af geniala tankar, non-
sens, vishet, humor, dumhet och kvickhet — allt
möjligt, som stundens stämning, full af sprudlande
lifslust, ipgaf oss.
Vi promenerade länge och hamnade slutligen i
samma berså, där lektorskan B. och hennes norske
student förut haft sin tête à tête.
En kypare hejdades i förbifarten, och vi fingo in
en flaska iskyld champagne.
»Min fröken, tillåter ni, att vi dricka en skål för
ungdom, skönhet, lycka och frihet — den dricka vi
i botten.» Han tog af sig mössan och klingade med
mig, och så tömde vi den skummande, svala dryc-
ken. Med ens tycktes han erinra sig något.
Han tog fram ett visitkort ur sin plånbok och
räckte mig det. Jag vägrade att läsa därpå.
»Nej, nej,» sade jag, »jag vill ej veta, hvem ni
är. Ni är ingen viss person för mig. Ni är en fin
och nobel representant för manlighet, en mänsklig
broder, som tillsammans med mig druckit ur ung-
domens renaste, friskaste källa, druckit af frihetens
ädla vin — med ett ord lefvat, om ock blott ett
enda ögonblick, utan att känna trycket af konven-
tionalismens trånga band. Och ni skall ej heller
veta hvem jag är. I morgon skall ni kanske ej
ens känna igen mig, om ni möter mig på gatan —»
»Jag glömmer er aldrig,» inföll han med ett all-
var i rösten och en förändring i väsendet, som kom
mig att darra, ty jag kände, att det var allvar. »Det
finns människor, som likna klara, kristallrena källor,
och det finns andra med törstande läppar, som tycka
sig skola kunna dö af sällhet, om det förunnas dem
att släcka sin törst med detta vatten. Det fina örat
hör, hur det porlar fram ur markens sand, den fina
blicken ser, hur det glindrar där nere i djupet af
bubblande vattenpärlor, som släcka törst —––– »
Jag reste mig upp och ville gå. Hans ord stäm-
de om hela mitt inre. Jag skall aldrig kunna säga
dig, hvad jag kände i detta ögonblick. Om jag
skulle försöka, så ville jag likna det vid en kejsa-
rinnas stolthet och en tiggerskas uselhet.
Och där stod nu också konventionalismen bred-
vid oss med sina band och bindlar, färdig att lägga
dem på oss igen.
»Nu är det kanske tid på, att vi gifva lyckans
och glädjens flyktiga genier fria igen,» hviskade
jag med darrande läppar, under det att jag drog af
mina handskar.
Ringen glänste på mitt finger. Han stod allde-
les tyst en lång stund. Jag vågade ej se på honom.
Med nedslagna ögon väntade jag på, att han skulle
tala.
Med ens kände jag mig sluten i hans armar, och
hans läppar trycktes hårdt emot mina.
Förskräckt ville jag fly ur hans fasta grepp, men
han höll mig kvar, under det att han med en all-
deles förändrad röst hviskade till mig så nära, att
jag kände hans andedräkt på min kind:
»Så har jag ändå druckit en droppe ur den källan
— om jag så ock har grumlat henne — ni ljög för
mig — -—»
Och så flydde jag lik en dåre, som vaknar till
besinning och finner sig stå nära en afgrund.
Kort därefter bröt jag min förlofning. Någon
annan man har sedan dess ej kysst- mina läppar.
Jag återsåg honom ej förrän den dagen, då du
var vittne till vårt möte––––––—––––-— —
Och nu, Jelena — är det slut, tror du?
Nej, i går återkom min riddare till Sverige och
frågade mig, om jag ville blifva hans maka. Därför
fick du nu veta allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
