Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 20 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899. •
utbildande af folkskollärarinnor. För att ytter-
ligare afhjälpa den brist på lärarinnor, som
särskildt i landsorten gör sig mycket kännbar,
bar riksdagen beviljat anslag för anordnande
af en kvinnlig parallelklass vid ett af rikets
folkskollärareseminarier.
Undervisningen vid våra småskolor ocb min-
dre folkskolor handhafves mestadels af kvinn-
liga lärare, hvilka härför åtnjuta en ringa lön,
som väl räcker till ett anspråkslöst uppehälle
under hälsans dagar, men ej lämnar något
öfver till hjälp, då sjukdom faller på och hela
lönen måste afstås åt den, som uppehåller
tjänsten. Det rättvisa och billiga i, att staten
härvidlag träder hjälpande emellan, ligger i
öppen dag, och riksdagen har nu tagit första
steget till uppfyllande af detta trängande ön-
skemål, i det den i skrifvelse till k. m:t hem-
ställt om utredning i hvad mån statsbidrag åt
vikarie för sjuka småskollärarinnor och med
dem likställda lärarinnor må kunna lämnas.
Äfven har riksdagen uttalat sig för en del
lindringar i villkoren för erhållande af stats-
bidrag till undervisning i kvinnlig slöjd, hvil-
ken undervisning till största delen bestrides af
småskollärarinnor. Slutligen har riksdagen för
första gången i år anslagit 4,000 kr. till rese-
stipendier åt folkskollärare och folkskollärarin-
nor.
Som man finner, har riksdagen i det hela
taget ställt sig ganska välvilligt mot sträfvan-
dena att bereda kvinnan en skälig och väl-
förtjänt ersättning för hennes arbete på olika
verksamhetsområden. Och i tacksamt erkän-
nande häraf torde nog alla våra läsarinnor
öfverse med den lilla kitslighet farbröderna
tillåtit sig, då de i de fosterländska näringar-
nas intresse lagt tull på planschetter.
Vår nu gällande lag om äktenskapsskillnad
är, som bekant, mycket föråldrad och lider af
en oklarhet, som vid tillämpningen vållat ej
ringa svårigheter både för kyrkans och statens
myndigheter. Lagstiftningen har därför ock
blifvit mycket godtycklig, i en del fall har
den knappast varit förenlig med äktenskapets
helgd, och i andra har den upptornat nästan
oöfvervinneliga hinder, äfven där en skillnad
varit synnerligen berättigad. Det torde ock
icke råda mer än en mening om behofvet och
vikten af att erhålla ett för alla makar, oaf-
sedt deras sociala ställning, användbart för-
farande för äktenskapsskillnad på grund af
oenighet. Eegeringen har ock nu begärt för-
slag till ny lagstiftning om äktenskapsskillnad,
och afsluta vi denna redogörelse med att ut-
tala samma förhoppning som en af motionärerna,
att vederbörande vid affattandet af denna lag
må besinna, att ett rätt förstånd på en lagstift-
ningsfråga i främsta rummet förutsätter hjärta
för de förhållanden, öfver hvilka man sitter
till doms.
SVERIGES ÄLDSTA INNEVÅNA-
RINNA.
F
eån fåkösund
skrifves till Idun:
Förliden Kristi
himmelsfärdsdag afled
Gotlands och Fåröns,
ja, helt visst hela vårt
lands äldsta innevåna-
rinna, änkan Gertrud
Löfgren i den höga ål-
dern af 104 år 5 mån.
21 dag. Hon hade va-
rit gift tvänne gånger
och sörjes af barn och
barnbarn, flere af dem
bosatta i Amerika.
»Farmor», som hon
kallades, bodde på Ha-
mars gård på Fårö och
GERTRUD LÖFGREN. var de sista åren blind,
men trots detta kunde man ofta nog få se den kära
gamla i sin ensamhet gå omkring och med nog-
grannhet städa sitt lilla rum, då barnen voro sys-
selsatta på annat håll. Många glädjestunder hade
jag hos den kära gamla, som talade med glädje och
lust om sina ungdomsminnen och som med samma
intresse deltog i de dagliga bestyren, dem hvar och
en af familjen skulle uträtta. Intressant och hjärt-
lig i sitt tal om allt och alla var den gamla, och
det är med saknad och djup tacksamhet jag nu går
att binda en enkel krans till hennes graf.
Öfvertj’gad som jag är om att Iduns läsare gärna
vilja se den hundraårigas bild, sänder jag den här-
med, beklagande att hennes vackra hår, som hon
var särdeles glad åt, likväl täckes af den vanliga
hufvudduken. Ömt och hjärtligt har hon vårdats
af barn och barnbarn, och ett älskadt och vördadt
minne lämnar hon efter sig på vår lilla, ensamma
ö, där hon tillbragt hela sitt lif.
—CE.
ETT UPPVAKNANDE. UTDRAG UR
ETT BREF. AF MIMI TDH.
— — —■ — •— O, Jelena, nu ändtligen kan och
vill jag berätta för dig den lilla historien angående
min bekantskap med »den genialiska och vackra
professor Gavrelius», som du i ditt bref kallar honom.
Du förvånade dig öfver, att jag blef likasom all-
deles förstenad, då jag plötsligen stod ansikte mot
ansikte med denne man på ångbåten, som förde
oss till Helsingfors i våras, när jag följde med dig
ditöfver på några veckors besök i ditt trefliga hem.
Och ändå, fastän jag bleknade, darrade och för-
stummades som en brottsling, den där konfronteras
med sitt offer, kände jag honom ej. Du måste pre-
sentera oss för hvarandra, och jag tror, att det var
detta, som mest förvånade dig.
Ja, Jelena, det var verkligen första gången, jag
hörde hans namn och han mitt. Och ändå, kan du
väl tro det, har ingen man på jorden stått mig så
nära som denne främling.
Jag har många gånger varit färdig att skrifva
och tala om alltsammans för dig — du, min bästa
och käraste vän. Men något, jag vet ej hvad, har
hållit mig tillbaka i sista stunden, då bläcket redan
fyllde min penna och det rena pappersarket vän-
tande låg framför mig på bordet. En doft, ett skim-
mer, persikans fina fjun, stoftet på fjärilens vingar
— något sådant var det — något, som man är rädd
att beröra för att ej förstöra, vanhelga.
Förstår du mig? Jag tror du gör det, Jelena!
Hvarför berättar jag det nu? Därför att ?tu,nu,
nu får jag riktigt taga fram det i ljuset, detta, som
legat doldt i mitt inre under långliga tider, som jag
omsorgsfullt gömt och bevarat som en helig skatt,
och blott i mina tystaste, ensligaste stunder vågat
betrakta med en underbar undran, med ett leende
och en tår, med frågor utan svar. Och det skänkte
mig en själens frihet, hvaruti jag mognade till ett
själfständigt väsen, och likväl var det mig ett bin-
dande band.
Jag talar i gåtor, tycker du? Nå väl, Jelena,
raduaja maja (minns du den lilla kosackflickan, du
tog till kammarjungfru, som alltid kallade dig så?),
nu vill jag gifva dig lösningen på gåtan.
Det var en vårdag. Strålande, sjungande, jub-
lande vår. Hela världen tycktes mig vara en lyc-
kans och glädjens hemvist, ett paradis utan ormar,
ett rosenfält utan törnen.
Själf var jag en ganska lycklig representant för
våren — aderton år — ja, nu kan du själf räkna
ut, att det är sex år sedan.
Mitt hjärta klappade af intensiv lifsglädje, bar-
men häfdes, och läpparna insöpo i fulla drag vårens
milda ångor och lifvets varma strömdrag. Det var
ingen vanlig vårdag heller, ser du. Det var fest
för det Skandinaviska studentmötet den dagen på
Hasselbacken, denna hufvudstadens vackra lilla för-
lustelsepärla, där under långliga tider våren hälsats
i skummande champagne, med små fanfarer af ung-
domligt skratt och fyrverkeri af gnistrande ögon,
rosenskimrande kinder och glänsande hvita tänder
bakom röda läppar. O, du, hvad jag kände mig
mig den dagen. Suset i trädens vajande grenar, de
nyutspruckna bladens fina vårdoft, molnens skif-
tande färgspel, fåglarnas outtröttliga sång och drillar
— allt detta innehöll för mig ej den ringaste my-
stik. Jag förstod det, var ett därmed.
Du minnes, att jag redan bar den gyllene bojan
på vänstra handens ringfinger. Jag var förlofvad,
men hvad visste jag om kärlek?
Jag trodde, förstås, att jag älskade. Yid den
åldern är man så rik och slösaktig. Man måste
gifva ut med fulla händer af sin rikedom. Och så
stickar man och sömmar kläder af silke och guld,
pryder dem med rosenröda drömmar, kantar med
pärlor och ädla stenar, och så står man där vid
vägen och väntar och längtar, att någon skall gå
förbi, på hvilken man kan kasta den gyllene man-
teln och sedan falla ned och tillbedja.
Jag var en konstfärdig ung jungfru att sömma
dylikt. Och jag gaf bort min mantel — den var
kostbar och skön och hade förmåga att skyla myc-
ken skröplighet.
Denna vårdag var det någon, som lärde mig, att
mig själf hade jag likväl ännu ej gifvit bort.
Hasselbacken vimlade af hvita och svarta stu-
dentmössor, ljusa damhattar och vårparasoller.
Själf bar jag en halmfärgad råsidenklädning och
en svart Eembrandtshatt med långa plymer. Kläd-
ningsärmarna nådde till armbågen, och ett par långa,
svarta gants de Suède voro . uppdragna öfver ar-
mens nedre del. Militärmusik, tal, skålar och sång,
omväxlade och blandades med skratt, prat, klingan-
det af glas och champagnekorkarnas smatter.
Allas ögon strålade, allas läppar logo. Glädjen,
ungdomen och friheten smittade i nästan oroväckan-
de grad.
Arm i arm med glada studenter gingo gummor,
medelålders damer, unga flickor, bekanta och obe-
kanta om hvarandra, titulerande hvarandra med
det eljes ej med förkärlek använda lilla tilltalsordet
»ni». Det var ju omöjligt att komma ihåg en mängd
namn, och med presentationen var ej heller så noga,
Den gamla, tråkiga konventionalismen knuffades
undan i en vrå, där han fick stå obeaktad, belastad
med en mängd bindlar och band, från hvilka man
i dag hade frigjort sig.
Du kan förstå, hvilka smittosamma frihetsbaciller,
som vimlade omkring i den af vårdoft och ungdoms-
glädje mättade luften, då man kunde få se en så
allvarlig och sträng dam som rektorskan B. arm i
arm med en norsk student vandra i afsides gångar
och slutligen med honom slinka in uti skuggan af
en undangömd berså! Och ändå var allt detta så
rent, så friskt och naturligt, och alla voro så snälla
den dagen, De välsignade små bacillerna kommo
»förståelse» åstad, och det är just, hvad vi männi-
skor behöfva gent emot hvarandra.
Om vi ändå kunde odla dem! Hur annorlunda
skulle ej umgänget människor emellan då blifva!
Jag hade blifvit skild från mitt sällskap, min onkel
och tant och två kvinnliga kusiner, i hvilkas hägn
jag besökte festen.
En känd, kvick Lundaprofessor med den hvita
mössan på gråa lockar stod på talarestolen och kom
den packade åhörareskaran att tidt och ofta utbri-
sta i skallande skrattsalfvor och bravorop.
Därifrån jag stod, kunde jag ej höra allt, hvad
han sade. Jag försökte tränga mig närmare.
Jag kom att stå tätt intill en finsk student, så
nära, att röken från hans fina ryska cigarett gene-
rade mig och kom mig att hosta.
Han kastade cigaretten till marken, trampade
på den, lyfte på mössan och sade »förlåt». Jag
mönstrade hans ansikte ett ögonblick.
Det var särdeles vackert och distingueradt, och
isynnerhet ögonen — de voro helt enkelt underbara.
»Tack,» sade jag sakta.
»Tag min arm, fröken, så skola vi försöka kom-
ma närmare; härifrån höra vi illa,» sade han så
ogeneradt och förtroligt, som om vi hade varit be-
kanta minst ett år.
Jag tog hans arm lika förtroligt, och så armbå-
gade vi oss ett stycke längre in i trängseln.
Och nu hörde vi allt, hvad talaren sade, och
ännu med min arm i hans stod jag där och lyssna-
de och glömde alldeles bort honom och allt annat
för det gnistrande, kvicka talet, hvaråt jag skratta-
de, så att tårarne kommo mig i ögonen.
Om han var lika intresserad och uppmärksam
som jag och omedveten om min närvaro, fick jag
aldrig veta.
En sakta tryckning af hans arm väckte mig till
medvetande om honom, som jag så där stod fast-
länkad vid, och med djup och behaglig stämma
frågade han:
»Vill ni promenera med mig, talaren tycks snart
ha slutat?»
»Ja, hvarför inte. Här är verkligen outhärdligt
varmt i trängseln, och jag kan rakt inte få reda på
mitt sällskap.»
Vi trängde oss ut igen och slogo in på en af
gångarna, där, likasom vi, folk promenerade parvis
arm i arm under lifligt samtal och förtroligt me-
ningsutbyte.
Återigen kom denna öfversvallande lefnadslust
öfver mig, denna känsla af ungdom och vår, af
styrka och skönhet, af samhörighet med naturens
vaknande lif.
Jag tyckte, att jag kunde göra allt, hvad som
föll mig in.
Och så stannade jag plötsligt, tryckte min följe-
slagares arm och — ja, jag är ej säker på, om jag
icke också lutade mig en smula intill honom —
och utropade:
»O, hur härligt det är att lefva, att vara ung,
att det är vår — att vara fri –––––– » men här
hejdade jag mig. Jag kom att tänka på min frihets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
