Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 24 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899
FÖRÄLDRAFÅFÄNGA.
» XTAR DET VÄL någonsin funnits ett sö-
i-X tare barn?» Detta är väl den fråga,
som tusentals föräldrar göra, när de känna
har en liten len barnakropp, deras egen lilla
son eller dotter, smeksamt smyger sig intill
dem, när de varsna de första glimtarna af ett
vaknande själslif, och när deras ömma föräldra-
ögon tjusas af de första barnaårens oskulds-
fulla behag.
Merendels ha väl föräldrarne icke varit i
tillfälle att på så nära håll följa utvecklingen
hos något annat barn som hos deras eget.
Men äfven om de det hade, är det dock både
naturligt och förlåtligt, om de företrädesvis
ha lätt att finna anledningar till förtjusning
och beundran hos sina egna barn. Vanligen
innebär väl denna föräldrarnas hänryckning
och beundran heller icke några anspråk på
att vara annat än en partisk känsla.
Men det händer väl också, företrädesvis en
och annan mamma, att hon icke allenast hy-
ser en lefvande öfvertygelse, om att det en
gång skall blifva något stort och märkligt af
hennes barn, utan att hon rent af tror, att
hennes lilla lindebarn verkligen redan är märk-
värdigare än andra små barn.
Men ingen ondgjorde sig väl någonsin öfver
de ljufva, oskadliga illusioner en moder hän-
ger sig åt, då hon lutar sig öfver sitt barns
vagga, äfven om man i dessa illusioner skulle
kunna spåra första brodden till en föräldra-
fåfänga, som hvarken är älskvärd eller oskyl-
dig, en fåfänga, som är ursprunget till en
mängd af de sorger och bekymmer föräldrar
få lida för barnen, fåvitska sorger, som de
borde kunnat undslippa och som knappast äro
värda något medlidande, huru bittra de än
kunna kännas.
Ånej, så torr och nykter och förståndig
skulle vi väl knappast vilja se en ung mor,
att hon inte i sitt hjärtas öfversvallande öm-
het skulle få tycka, att hennes lilla barn är
det sötaste och näpnaste på Guds gröna jord.
Icke heller skulle vi väl vilja eller ens kunna
förhindra en mor att, såsom mödrar hafva
drömt i mång tusende år, drömma att hennes
harn skall blifva till något stort och skönt,
en man och en hjälte inför Gud och männi-
skor. Nej, det må vara och förblifva mödrar-
nas oförytterliga rätt att i hänförda ögonblick
drömma rosenröda framtidsdrömmar om bar-
net, men i lifvets lugna, besinningsfulla stun-
der göra de rätt och klokt i att afpruta på
drömmarna och icke sträcka sina förväntnin-
gar längre, än till att barnen skola kunna
danas till sanna och goda och hederliga män-
niskor; detta är ett berättigadt mål, på samma
gång som det ju utgör det högsta.
Det skulle vara förmätet, om det icke vore
så naivt, att föräldrar så ofta af ödet nära
nog pretendera, att deras barn skola blifva
märkvärdigheter. I förverkligandet af dessa
anspråk har man dock att konstatera en
sällsam grad af förnöjsamhet, i det att för-
äldrar ofta icke ens märka, om ödet kom-
mer deras förväntningar på skam. En så illu-
sorisk syn på de förhållanden, som stå i sam-
band med barnen, förmärker man kanske icke
allt för ofta hos föräldrar. Men hvad man
utan öfverdrift kan påstå är, att flertalet för-
äldrar dock har en stor benägenhet att tro
sina barn vara af stor begåfning och att göra
sig alltför öfverdrifvet höga förväntningar i
fråga om deras fortkomst i lifvet; och det är
detta, som kommer så många onödiga bekym-
mer åstad, fåfänga sorger, hvilka en hvar
borde kunna bespara sig.
Öfverdrifna föreställningar om, att just de
egna barnen skola vara så framstående och
ovanliga, samt andra högt spända förvänt-
ningar om, att de skola utmärka sig, äro
verkligen beklagliga svagheter, både i och för
sig och genom sina följder. Eu öfverdrifven
föräldraambition i fråga om barnens begåf-
ning har starkt släkttycke med det andliga
högmodet, och det heta begäret att få yfvas
öfver sina afkomlingar samt blindheten för
deras ofullkomligheter tyda nästan på, att
föräldrar mindre älska sina barn än sitt eget
kött och blod.
Föräldrakärleken borde till sitt innersta vä-
sen vara en ödmjuk och en vaken kärlek.
Att fostra barnet till en värdig människa,
det är det höga och enda mål far och mor
hafva rätt att uppställa. Och växa barnen
därjämte upp till ovanliga och framstående
personer, så beredes föräldrar därigenom den
fullaste och stoltaste lycka, som fäder och
mödrar kunna få smaka. Men sådant bör i
sanning icke tagas såsom något man haft den
mest aflägsna rätt att vänta, utan såsom en
helt och hållet oförtjänt lycka.
Man måste emellertid vara en arg misantrop
för att taga anstöt af föräldrars benägenhet
att öfverskatta sina barns begåfning och att
i allmänhet gärna tala om dem. Likaså för
att ondgöra sig öfver ett af dessa då och då
påkommande raptus af moderlig fåfänga, då
något särskildt kommit att egga denna lätt
framkallade känsla.» Och dessa täflingsstrider,
då barnens märkvärdigheter komma på tal
och mödrarna, innan de veta ordet af, för-
söka öfverbjuda hvarandra med sina barns
förträffligheter och många ovanliga egenskaper,
hafva de icke sin mycket förlåtliga, allmänt
mänskliga, såväl som sin synnerligt humoris-
tiska sida? Men detta permanenta täflings-
begär på de personliga jämförelsernas område,
som man understundom finner hos somliga
mödrar, att vilja framhålla och upphöja sina
barn på andra barns bekostnad, att få stämma
ned andras illusioner och triumfera på andra
mödrars bekostnad, det förtjänar i sanning
ingen misskund! Att påstå det en dylik mo-
derlig jalousie vore en vanlig företeelse, skulle
vara orättvist; det är redan beklagligt att nöd-
gas säga, det den dock icke så sällan före-
kommer.
Egendomligt nog framträder sällan föräldra-
fåfängan så starkt, som när det gäller barnens
intellektuella begåfning, sällan föräldraömtålig-
heten så pregnant, som då denna begåfning
ifrågasättes. Detta senare förhållande torde
vara en omständighet, som i synnerhet bör
vara lärare och lärarinnor väl bekant, ty den
vållar dem förvisso många svårigheter och
obehag.
Det torde icke vara något alldeles ovanligt,
att en moder glädes icke så mycket däröfver,
att hennes gosse eller flicka kommit att sitta
högt i klassen, som att han eller hon kommit
öfver den eller den kamraten. (Ur flickskolan
har dock lyckligtvis bruket att »sitta» efter
kunskapsmått snart alldeles försvunnit. Och
nyttan af den täflan, hvartill detta bruk kunde
egga, motvägdes mer än tillfullo af den jalousie
det framkallade, ty huru kittlades därigenom
icke den stackars fåfängan hos barn och mö-
drar ! Gossarne taga nog dessa rangstrider
jämförelsevis lugnt, men äfven bland dem torde
bruket att placeras efter bokstafsföljd vara
till fromma och snart öfverallt komma att
höra till ordningen.)
Det är mycket vanligt att höra mödrar, i
den föga blygsamma föreställningen att blott
kunna hafva producerat begåfningar, skylla
den omständigheten, att deras barn blifvit
kvarsittare i klassen, på att han eller hon varit
lat, ty svårt för det har barnet visst inte, och
detta oaktadt läraren för sin del kan vara lif-
ligt öfvertygad om motsatsen. Detta under-
skattande af fliten skulle kunna hafva sin
förklaring i kunskapsbetygets praktiska bety-
delse framför flitbetyget eller ock från syn-
punkten af att lättjan möjligen är lättare att
afhjälpa än dumheten ; men detta är dock
sällan verkliga orsaken. Egendomligt är i alla
fall, att mödrar ofta ha lättare att medgifva
en sedlig brist hos sina barn än en intellek-
tuel. Hör man alltså, såsom icke sällan hän-
der, pojkar skryta öfver, att de haft bra betyg
i insikt, men dåligt i flit, så har man ofta
nog anledning att söka orsaken därtill djupare
än i ett öfvermodigt pojkskräfvel.
Föräldrar borde vara på sin vakt för allt
öfvermod i fråga om barnen, ty det straffas
ofta strängt. Och barnen borde vara ett för
heligt ämne för att göras till ett paradfält
för föräldrarnas fåfänga.
Fåfängan är alltid en lumpen egenskap,
men när den tager form af öfvermod öfver
barnen, ter den sig nästan.i en särskildt från-
stötande gestalt. Ja, fåfängan är ett slagg,
som alltför mycket får ingå i det bästa,
som finnes i denna ofullkomliga värld — föräl-
drakärleken.
Barbro.
ATT FRÅGA OCH ATT SVARA.
MED ANLEDNING AF I. STADES ARTIKEL I IDUN N:R 37.
I.
N
I SKALL EJ förfasas öfver, att det finnes
oerfarna, anspråkslösa, rådbehöfvande, enfal-
diga, värnlösa små kvinnor, som känna sig
i behof af en moders eller systers råd. De lefva i
saknad af bådadera, eller äro de för långt borta,
eller fattas där intresse eller sympati, eller kan man
förut gissa sig till svaret, som kanske ej brakar ut-
falla vare sig så klyftigt eller så vänligt, att det
inger förtroende. Ty den, som väntar råd af en
egoist, en likgiltig eller en oerfaren, den lurar sig
grundligt. Pris vare därför vår ovärderliga, vänliga
Moka Idun, som förstår tidens kraf och vinkar fram
äfven de små, okunniga, rädda, blyga, ouppfostrade.
Tro ej — ehuru äfven det kan vara möjligt, ty
dumheten och enfalden ha representanter i alla
klasser — att alla de frågor och svar, ni med ogil-
lande citerar, komma från ungdomar, som genom-
gått — »stora seminarium» ... Då skulle ert öfver-
modiga uppträdande vara förklaradt: »På sin höjd
förtjänar det en axelryckning,» behagar ni tillägga!»
Jag tror icke det, ty det vore hvarken rätt eller
vackert, Littré säger, att »vår första plikt är att
skaffa oss vetande, den nästa att meddela det åt
andra.» Själf vet ni bäst, hur fulländad ni är, hur
högt »själfhäfdelsen» gått, men till den senare for-
dran tycks ni ej hunnit.. . Egoisten hinner aldrig
dit. De hinna aldrig mer än med sig själfva, och
finna det berömvärdt. Men tidens stora storm-
klocka ljuder: Kärlek och öfverseende mot allaI
Och den ringningen bör träffa dem, som äga stort
eller litet pund att dela med sig af — det tänker
Moster Bärna.
II.
TAÅ JAG I GÅR AFTON som vanligt studerade
Idun, såg jag en artikel om »kvinnlig osjälf
ständighet» och den väckte en glad känsla till lif,
ty den visade, att oaktadt allt »det stora nya», som
under senare tider tilldelats kvinnan, det ännu fin-
nes så mycken naivité.
Det är onekligt naivt att kunna tro på allvar i
dessa frågor: »bör jag gifta mig med en fattig eller
rik man?» »hur skall jag få en man?» och »hur
blifva kär?» etc.; de höra så tydligt till skämtets
område, utsläppta att pröfva människors lättrogenhet.
En del af frågorna i Idun synas däremot all-
varligt menade, men då vi enligt Stades åsikt böra
hålla så strängt på vår rätt att bestämma våra
handlingar, hvarför inte äfven unna andra en liten
frihet?
De äro ju så oskyldiga, dessa små frågor, kunde
ibland vara något intelligentare, men i våra dagar
är det ondt om ren oförfalskad intelligens, och
hellre än dålig imitation- ser jag enkel okonstlad
natur. Utbyte af förtroende och deltagande kan
vidga synvidden, då däremot den, som ej förmår
se utöfver det egna jaget, alltid har samma trånga,
inskränkta synkrets, en väl liten kråkvinkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
