Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 24 maj 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
ÄS**-
*1
ffïifftS
üüi
«îPü>
_ Ii
_
Klemming foto.
FRAN EPIDEMISJUKHUSET: EN AF SJUKAFDELNINGARNA.
I samma artikel användes det nu sä utnötta
ordet »själfhäfdelse». Själfva ordet är ju ej sä gam-
malt (om det, liksom ordet »förflackas bidrager till
svenska språkets förskönande, lämnar jag osagdt);
innebörden däraf: »du skall göra hvad dig lyster
och endast hvad du själf vill,» är dock så gammal,
att den uttalades redan under Adams och Evas tid,
till deras och efterkommandes fördärf.
Om ej Eva så beredvilligt lyssnat till den fre-
stande rösten och Adam ej varit lika enfaldig, lefde
vi nu i paradisisk ro och frid.
D. «/, 99.
TVÄNNE
IDUN AF
MÖDRAR. SKISS
SOFIE LINGE.
FÖR
N
YBERGS-SARA hade en gång i tiden
varit gift med en trädgårdsmästare, var
litet kunnig i trädgårdsskötsel och blef därför,
när våren kom, så eftersökt af sockenborna,
att hon önskade att kunna »tredubbla» sig.
Ja, se våren, det var en gyllene tid för henne,
och sommaren var bra den också — tack vare
ogräset, som då växte så friskt i den feta
myllan — men när sedan de långa, ruskiga
höstdagarne kommo, eller när vintern bäddat
in hennes eländiga stuga i snö, då blef det
allt lite knappt med smulorna ibland, ty kon-
tanter var det minsta hon fick som vederlag
för sitt arbete — nej, en tapp ull här, en tapp
ull där, några talgljus hos klockarens, en lapp
på skon hos skomakarens, och sådant lämpar
A. Blomberg foto.
FRÅN epidemisjukhuset: grupp af sjuksköterskor.
sig ej att sätta in på
sparbanken.
Mat fick hon också
— mer och mindre
god, förstås — men
ändå alltid bättre än
den hon själf kunde
bestå sig, och så den
rara kaffetåren! Ja,
nog voro våren och
sommaren en gyllene
tid för mor Sara.
Nu stodo äppelträ-
den i blom igen och
bäst och rikast blom-
made de hos prostens.
Under dem på rabat-
ten tittade de hvita
narcisserna nyfiket
fram, och pionbuskar-
ne sköto långa, röd-
bruna skott. Krus-
bärsbuskarne sågo li-
tet risiga ut ännu,
men skiftade i grönt,
och syrénknopparne svällde i solskenet.
Mor Sara låg framstupa i stora midtelgån-
gen. Ingenstädes trifdes hon så bra som hos
prostens, och ingen
var så snäll mot hen-
ne som prostinnan.
Ja, inte för att hon
ville säga något ondt
om de andra kvinn-
folken i socknen, men
se prostfrun hon var
ändå numro ett i Sa-
ras tycke! Hon hade
ett hjärta af gull, och
inte var hon så rädd
om slantarna heller
— hon visste så väl,
hvad en stackare kun-
de behöfva. Därför
var mor Sara aldrig
upptagen, när prostin-
nan sände bud efter
henne’.
Det gjorde prostin-
nan tidt och ofta. Äf-
ven vintertid behöfde
hon Saras hjälp ibland
eller låtsades att be-
höfva den, och då
hände det, att »stugskräpet» fick stå öde ett
par tre dar å rad, ty i prostgården fanns det
alltid en vrå, där Sara
kunde »natta» öfver.
Att sitta i det stora,
vackra prostgårdskö-
ket och karda ull hörde
till Saras största jor-
diska njutningar. Där
var så ljust, så varmt,
så blankt, och där dof-
tade emellanåt både
af stek och fina ’bak-
verk. Ja, det hände
till och med, att själf-
vaste prostinnan gjor-
de sig så gemen att
flytta ut sin spinnrock
dit, och hon pratade
då med gamla Sara
om ditt och datt, un-
der det att de lätta
kardorna drogos ut
till det finaste garn
mellan hennes fing-
rar.
Men nu var det
vår, och Sara låg och påtade i rabatterna.
Bellistufvorna, både de med röda och de med
hvita blommor, skulle delas itu och planteras
i en rak Unie efter stora trädgårdsgången.
Där skulle gräfvas och krattas, där skulle jäm-
nas och klappas, där skulle sås och plante-
ras. Och under tiden sjöngo sångfåglarne
sina vackraste vårvisor, och borta i björkha-
gen öfvade sig göken med att taga sina fyl-
ligaste klocktoner.
»D’ä så vackert, att en rent kan gråta åt’et,»
sade mor Sara och skakade i tankarne mul-
len af en bellistufva — »ackurat som den vå-
ren Anners och jag höllo bröllop. Håhå ja,
ja! om Anners hade lefvat ändå, men si han
var allt lite för kär i flaskan, han!»
Prostinnan, som letat fram sin gamla, stora
chäferhatt ur skåpet och dragit trädgårdsband-
skarne på, gick och sysslade med ett och annat
i trädgården. Det låg ett förnöjdt uttryck öfver
hennes gemytliga anletsdrag och blicken var
god och välvillig.
»Men en galant och rapp karl var han i alla
fall,» sade hon och ställde sig att se på Saras
arbetstag, »om han bara kunnat sköta sig.»
»Ja, det var just som så!» sade mor Sara.
»Veckor igenom kunde han arbeta och vara
nykter som en spik, och då var han en rik-
FRÅN EPIDEMISJUKHUSET: EN AF SJUKSALARNA.
tigt rejäl karl, men så blef det för svårt för’en
te stå emot.»
»Ena stackare äro vi allihop, på ett eller
annat vis,» inföll prostinnan. »Den där tuf-
van kom inte riktigt i rad med de andra, mor
Sara,» tilläde hon, »den ska mera inåt.»
Mor Sara rättade på tufvan, och så fort-
satte hon:
»Hade gossen min velat bli trädgårdsmästare
i stället för att ge sig till sjös, så kunde han
också ha varit en duktig karl vid det här la-
get, men si, alltse’n han baraste var en näfve
hög, låg han jämt och gräfde i pussarne och
lekte med sina barkbåtar. Håhå ja, ja! Och
inte vet jag, om vår Herre nu har honom.»
»Stackars mor Sara!» sade prostinnan, »det
är hårdt, att ni tappat spåret på honom, men
kanske låter han höra af sig igen. När skref
han sist?»
»Ge mej si! Ah d’ä allt en sex, sju år se’n,
och då var han i Hamburg på ett sjömanshem,
som di kallar’t. Då skicka han mej en hel
tia, Gud välsigna’n!»
»Och sedan har ni inte alls hört af honom?»
»Nej, inte ett kvitt! Han har nog glömt bort
gamla morsgumman, om han ännu är i lifvet. »
Nu kände prostinnan, att det luktade tobaks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
