Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 24 maj 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — 1DUN 189«.
Pilpfi
mbs.
■Vis/y
FRÅN EN STILLA
VRÅ. MAMSELL
BRUN.
A. Rydin foto.
FRÅN SÖDRA. TEATERNS AFSKEDSFÖRESTÄLLNING: »DE HUSVILLA
rök och vände sig tvärt om. Ja, där kom
verkligen prosten utför gången med sin långa
pipa i ena handen och ett öppet bref i den
andra.
»Nyheter, mor,» ropade han redan på låDgt
håll och viftade med brefvet, »glada nyheter!»
Prostinnan tog brefvet, läste och läste. Så
gaf hon till ett litet utrop af glädje, och stora run-
da tårar började att trilla utför hennes kinder.
»Jag kan inte låta bli att gråta, far,» sade
hon, »glädjen är så öfverväldigande. Tänk,
mor Sara, vi få hem vår gosse från Amerika
när som helst — kanske i morgon.»
Mor Sara steg upp och skakade mullen af
förklädet.
»Ingenörn?» frågade hon.
(forts.)
VÅRA ILLUSTRATIONER.
LARS FREDRIK KILSON, en af den svenska na-
turforskningens mera framstående idkare och
föreståndaren för den agrikulturkemiska afdelningen
vid Landtbruksakademiens experimentalfält, afled
härstädes den 14 sistlidne maj.
Professor Nilson,
som föddes den 27 maj
1840, var en af den ut-
märkte kemisten prof.
Lars Svanbergs mest
begåfvade lärjungaroch
erhöll 1866 docentur i
kemi.
Det var förnämli-
gast åt forskningar på
den oorganiska kemi-
ens fält, som han äg-
nade sin vetenskapliga
verksamhet, och åt-
skilliga af honom där
gjorda rön hafva ådra-
git sig stor uppmärk-
samhet och i flere af-
seenden befrämjat vår
jordbrukshandterings
L. F. Nilson. utveckling.
Prof. Nilson har äfven gjort sig känd som flitig
författare af vetenskapliga ocb agrikulturkemiska
afhandlingar. På sista tiden var han medlem i
kommittén för utarbetandet af grundstadgar för
handhafvandet af d:r Alfred Nobels storartade dona-
tion, åt hvilken angelägenhet han lär ha ägnat stort
intresse och möda.
*
TARANCISQUE SARCEY, den ryktbare franske
teaterkritikern, afled i Paris den 16 dennes.
Francisque Sarcey föddes i Dourdon den 8 okto-
ber 1828. Efter glän-
______ sande studier i Lycée
Charlemagne började
.’•■„y’.: han redan vid mycket
C.’;.unga år sin af oupp-
kännetecknade . bana
.. A .’.Ali skaffade honom talrika
fiender, som stundom
tvungo honom att för-
FRANCISQUE sarcey. svara sig med värjan
i stället för pennan.
År 1867 inträdde han som teaterkritiker i Le
Temps, i hvars spalter hans sakrika teaterkrönikor
alltsedan dess stått att läsa.
Francisque Sarcey var som kritiker ofta konser-
vativ ända till absurditet, och denna konservatism
tog sig åtskilliga gånger uttryck i fanatiska angrepp
på den inträngande främmande litteraturen. Sär-
skildt rasade han mot Ibsens dramatiska diktning,
hvilken han i stridens hetta karaktäriserade som
»slavisk dimma, oförenlig med den galliska klar-
heten».
Emellertid torde ingen nutida fransk kritiker
hafva utöfvat ett större instruktivt inflytande på
den franska skådespelarkonsten än Sarcey, liksom
heller ingen af hans kolleger kunde mäta sig med
honom i grundlig kännedom om teaterns historia.
5/TIN CODA,» sade
1* 1 mam8eh Brun, då
någon ville kalla
henne för fröken, »jag
prefererar att kallas mam-
sell, — mademoiselle, då
någon är så vänlig och
hedrarmig med en biljett».
Mamsell Brun var en
öfverlefva från förfluten
tid. Förr, innan järnvä-
gen kom och med den
fabriker, tjänstemän, fem-
klassigt läroverk och an-
dra nutidens förmåner,
hade hon umgåtts hos alla
stadens borgare. Nu var
hon för den yngsta gene-
rationen endast ett kon-
stigt, gammalt fruntim-
mer, som icke följde med
sin tid, utan gick i bahytt
och rundskuren doffel-
kappa, så som deras mor-
mödrar spatserade för fyr-
tio år sen.
Mamsell Brun bodde i
två rum och kök i Kyrk-
gränden, med utsikt åt
kyrkogården, och där hade
hon bott i trettiofem år,
alltsen hennes moster, som
uppfostrat henne — sina
egna föräldrar hadé hon
I aldrig känt — blef änka
och familjens glansdagar
voro slut. Men förut, ack,
mamsell Brun kunde nog
berätta om den glada ti-
den förut, då hon var
stadens skönhet och hennes mosters man, rådman
Tobias Miller, en af dess stödjepelare.
Det förstås, mamsell Brun talade visst icke om,
att hon varit en skönhet, nej, nej, hon hade i sin
ungdom lärt sig att »eget skryt luktar illa», men
hon antydde det med menande leenden och blink-
ningar.
Särskildt var det ett oförgätligt tillfälle, därvid
mamsell Brun gärna dröjde, och det hörde till be-
rättelsen, att hon då tog fram ett par små balskor
af hvit atlas och visade på ett hål i det gulnade
sidentyget.
»Min goda,» sade hon, det var hennes tilltalsord,
utan tvifvel ärfdt af fru Tobias Miller tillika med
allt annat, som mamsell Brun ägde, »den här skon
har jag dansat itu på en kväll — ja, ja, —» mam-
sell Brun suckade — »det var då det! Det var på
en bal på gästgifvaregården, och salig onkel Tobias
stod i spetsen därför. Jag ville, att min goda skulle
ha sett löjtnant Gyllenbåt — stor och stark och
smal om midjan. Det var en charme att dansa
med honom, och i galoppaden, som han dansade
med mig — tredje dansen på kvällen; min kära
moster såg bös ut i ögonen, men ungdomen tar ut
sin rätt — kommenderade han musikanterna: »för
tusan, spela i dubbel takt!» sade han, och vi flögo,
vi flögo, så att min atlassko gick itu. När jag kom
hem, fick jag bannor af moster Gundla. Det var
föga passande att flaxa så där som en tossa, sade
hon. Och jag grät — men skorna gömde jag.»
I detta låg i och för sig ingenting märkvärdigt,
ty mamsell Brun gömde allting; hon hade passion
för att gömma. I hela sitt lif hade hon visst icke
kastat bort annat än afbrända svafvelstickor, och
de dugde ju att elda med. Hon samlade allt och
lade allt i askar. I sitt kök, som hon endast nytt-
jade till förvaringsrum, hade hon askar och lådor
uppstaplade från golf till tak, stora och små, af
alla fasoner och alla storlekar och alla fullstoppade
med saker, hvaraf många icke ens hade något värde
för henne själf, då minnena, med hvilka de voro
associerade, hade bleknat. Till en del var det girig-
bukens lust att samla, som besjälade henne, till en
del också forna tiders försiktiga sparsamhet, som
gjorde verbet »taga vara på» till ett heligt, förplik-
tande ord.
»Den intet spar, han intet har,» sade mamsell
Brun, hvars vishet var ordspråkens korta samman-
trängda behållning af långa tiders erfarenhet, och
därvid snöt hon sig i en af Tobias Millers näsdu-
kar. Dels hade mamsell Brun kronisk snufva, eme-
dan hon på sin vedtrafve alltför strängt tillämpade
ofvannämnda ordstäf, dels var det hennes lilla egen-
het att snyta sig och svänga med Tobias Millers
näsduk, som var af hvitt, hemväfdt lärft, goda fem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0333.html
