Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. 31 maj 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899
Är det väl där du spar?»
Hon frågar ...
Jag vågar
Ej Idun ge hans svar.
»På allt i smått som stort
Vi gnida få och pruta,
Att ni i ro må njuta
Af dryckjom, rök och kort —»
Sist fick han
Då gick han
Och »dängde» i sin port.
Med näsduk uti knä’t
Och pannan tryckt mot rutan
Frun grubbla’ på »valutan»
Och såg, där hon grät,
Hur herrn han
Försvann, han,
I såradt majestät.
*
Och får ett råd jag ge,
Så är det bäst att tiga
Och tacka och niga
Och stråla och le
Och handla
Och »vandla»
Precis som förr för de’.
»SKÖLDMÖN». EN SKÄRGÅRDS-
BILD FRÅN I VÅR.
ET ÄR MORGON.
»Kungen kommer! Kungen kommer!» –––-
Det gick som en löpeld genom huset. Det
flög uppför trädgårdsgången i pilande fart, for öfver
verandan som en stormil och in i stugan, där Eva
och jag eutto och pratade.
Det var barnen, som kommo uppstormande från
ångbåtsbryggan med ropet på leende läppar.
Ut bar det igen, och vi följde med, vi och gamla
morfar, ut öfver trappan och täppan och ner till
sjön.
Riktigt! Där i kröken, som svänger in i Stäket,
glider Sköldmön fram, kungsslupen, hvit och fager,
med hvirflande hjul och vattnet forsande kring
stäfven. Kungsvimpeln svajar i masttoppen, tackel
och tåg, däck och reling, skorsten och glasrutor,
allt glindrar och glittrar i solljuset, putsadt och
blankt.
På »Sköldmöns» däck står en grupp herrar.
»Där är kungen!» ropa barnen, som sprungit
fram till yttersta randen af bryggan.
Och i djupaste underdånighet och högsta för-
tjusning bocka och niga vi, så våra arma knän
nästan tangera de murkna gamla plankorna. Bar-
nen göra sammaledes, knixa och »tota till» så godt
de kunna och svänga lustigt hattar och mössor,
men ej en rörelse, ej ett tecken till återhälsning
synes.
Häpna och förkrossade stå vi där.
»Ah, det var inte hanh ropar Eva, och vi svänga
oss raskt om på klacken och gå ett steg tillbaka
upp för bryggan.
Jag ser på Eva. Hon är mörkröd i ansiktet
liksom jag, och ögonen stå nästan fulla af tårar.
Nu har »Sköldmön» just glidit förbi bryggan;
vi sända den en hastig afskedsblick.
»Men där är Jmngen!> ropar Eva, och ett jubel
ligger i hennes stämma.
Alldeles ! En hög, ståtlig gestalt, som suttit litet
längre in på däck, reser sig plötsligt, tar hastigt
ett steg framåt — våra hjärtan stå stilla! — och
bugar sig två gånger för oss och svänger älskvärdt
hälsande sin blå sjömansmössa.
Fulla af hänförelse besvara vi hans hälsning
gång på gång, och vår förtjusning känner inga
gränser efter det förödmjukande nederlag vi nyss
lidit.
Barnen hurra och vifta, och gamle morfar bu-
gar sig till jorden, och hans hvita hjässa lyser silf-
verhvit i solljuset.
Vår upprättelse var lysande.
Kungen har sett och förstått oss. Det är oss
nog. Han kände, hvad vi ledo af missräkningen nyss,
och nu skyndar han, älskvärd och förstående som
alltid, att göra oss lyckliga och glada.
På så sätt var det kungen vann mitt hjärta.
Och det är genom dylika små hjärtedrag, fina och
taktfulla, som vår drott förstår att fängsla sitt sven-
ska folk.
Men min gosse är ändå inte nöjd.
»Att jag då aldrig skall kunna få se kungen
riktigt, riktigt nära i ansiktet!» klagar han, medan
»Sköldmön» ilar åstad genom sundet och ut i den
vida Baggensfjärden, där kungen ämnar fiska.
Men Eva och jag äro fullkomligt nöjda och till
bekräftelse därpå ta vi hvarandra i famn och krama
hvarandra duktigt i skygd af syrénhäcken, som är
full af svällande, löftesrika knoppar.
DET ÄR MIDDAG. Vi tåga genom skogen från
Stäket fram till Neglinge och Saltsjöbaden. Det är
ljufligt där inne i skogen. Björkar, aspar och sälg
stå och se i undran på hvarandra, luta hufvudena
ihop och fråga, hvem som skall komma först i vår
med utslagna löf. Under granarnas grenar stå hela
klungor af hvita sippor och lysa likt snöflingor
bland den friska grönskan. — Där är så tyst i sko-
gen; man hör ej, hur det arbetar i naturens väldiga
barm, men vi veta, att dess pulsslag just nu ha
jättekrafter. En skogsbäck blott sjunger i yrande
lek och tar vägen genom mjuka, smaragdskiftande
mossor.
Snart äro vi framme vid järnvägsbron öfver
Neglingeviken. Där, just framför löjtnant M:s villa,
ligger »Sköldmön-» förankrad, några småbåtar synas
däromkring.
Kungen fiskar.
»Undras, om han får lika många aborrar som
jag?» säger Gustaf, som har erkändt god fisketur.
Middagssolen strålar ned öfver glittrande Neg-
lingevik, den blågula flaggan fladdrar högt upp på
villans tak, hälsande drotten välkommen och bju-
dande stilla pingstfrid öfver land och sjö.
DET ÄR AFTON. Stilla, fager pingstafton. Ej
en vindfläkt höres, ej en krusning synes på sjön,
som ligger spegelklar och drömmer. Göken har
tystnat i skogen, björkarna stå i ljusaste vårgrön-
ska på Värmdölandet midt emot, månens bleka
silfverskära seglar sakta öfver blank östersjövåg,
och det minnesrika Stakets gamla vallar kasta en
mörk skugga öfver dalen därnere.
Vi äro samlade ute på den lilla verandan och
jag vänder mig just till Gustaf och ber den unge
mannen tänka på, att det nu är tid för honom att
krypa till kojs.
Men han hör mig inte. Han sitter i ett hörn
därborta med pilbågen i ena handen och en knif i
den ändra, men arbetet hvilar och han lyssnar
spejande utåt sjön.
»Nu kommer kungen!» ropar han plötsligt med
ett högt jubelskri, kastar pil och båge och knif
långt ifrån sig och rusar af som en blixt ner åt
bryggan. — Han har ingenting sett, men han har
hört bruset af skofvelhjulen samt af svallvågorna
kring »Sköldmöns» silfverhvita bog. Han har redan
på en gång lärt sig känna igen den framfarten, och
först af oss alla står han väntande därnere.
Ljuset från lanternan blixtrar fram mellan de
mjuka späda grenarne på stränderna. Kungsvim-
peln fladdrar ej mera, den faller tätt ned utefter
den smärta masten, och ur alla byttfönsterna glin-
drar ljuset från salongen på »Sköldmön».
»Å, nu är nog kungen därnere och vi få inte
se honom mer!» hviskar pysen vid min sida.
Stilla glider kungsslupen framåt i fager majnatt.
Östersjön, Oscar Fredriks vän sen ungdomsåren,
bär den fram på villiga armar.
Vi stå tysta i spänd väntan. Där, där sitter
kungen på mellandäck, något afskild från de andra.
Ljusskenet lyser på hans ädla, konungsliga drag.
Kungen drömmer. Ingen vågar störa honom. Ingen
vågar glamma, när drotten äskar frid ombord.
Hvar äro hans tankar? Hvar kasta de ankar?
Också vi stå tysta, och vi stirra på silfverfåran,
»Sköldmöns» spår.
»Var jag inte bra, som talte om, att kungen
kom? Tänk, annars hade vi inte fått se honom!»
ropar Gustaf och bryter tystnaden, då vi tåga upp
för trädgårdsgången in i villan.
Men kungen drar fram genom sitt rikes fagra
nejder, hvilka stå i knoppande vårlig skönhet. Öfver
glittrande vatten glider kungsslupen fram, hemåt
bär det, efter fredlig idrott, hemåt mot kungaborgen
i fager, drömmande majnatt.
Sven Ljung.
DANSANDE STUDENTER.
C. Jette foto.
»PHILOCHOROS» DANSAR VINGÅKERSDANSEN.
N
är SOMMARKVÄLLENS dröjande ljus
ligger som en drömblå ton öfver hagarna
och luften är mättad af doften från nyslaget
hö, och plog och harf, lie och räfsa hvila, då
går dansen på logen till fiolens rytmiska polska-
melodi .. .
Det där var i »den gamla goda tiden», då
folkets intressen ännu icke voro så splittrade
af ekonomiska och sociala angelägenheter, och
innan städernas attraktionskraft ännu hunnit
utöfva sitt inflytande på vår landtbefolkning
därhän, att bondehemmet utbytts mot staden,
den klädsamma nationaldräkten mot den nivel-
lerande cheviotkostymen från skräddaren på
modet och dansen på logen mot munträtions-
möten och föreningsföredrag.
Ja, det tenderade en tid till, att de vackra-
ste och egendomligaste yttringarna af vårt
svenska folklif skulle gå fullständigt förlorade
i den moderna tidens strömningar; särskildt
hotade glömskan våra karaktärsfulla folkdan-
sar —■ dessa återspeglingar af vårt folklynnes
intimaste skiftningar.
Då var det en ung upsalastudent, medicine
studerande af Norrlands nation, Gustaf Sund-
ström, sedermera praktiserande läkare i huf-
vudstaden och nu afliden, som, varmt intres-
serad af våra fosterländska dansar och öfver-
tygad om deras kulturella betydelse, i Upsala
stiftade studentdansföreningen Philochoros,
hvilkens syfte, som bekant, är, dels att upp-
lifva våra svenska folkdansar, dels att medels
dem reformera sällskapsdansen, som numera
urartat till ett slags oskön gymnastik utan
något berättigande, vare sig som nöje eller
kroppsöfning.
Föreningen Philochoros stiftades år 1880,
och dess alla medlemmar äro studenter. Ut-
sikterna för dess verksamhet voro i början
icke de ljusaste, ty en stark opinion reste sig
mot företaget. Att studenter dansade på ba-
lerna — à la bonne heure, det var ju endast
som det skulle vara ; men att de i sin ordning
gåfvo danstillställningar, som hade karaktären
af förevisningar, kunde endast med svårighet
och efter mycken bearbetning från de för sa-
ken intresserade tolereras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0347.html
