Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2
TILL HEMMEN I SKOG, PÅ ÄNG,
VID SJÖ!
D
Å NU VÅREN ter sig för ögat med all
sin ljusa fägring ocli hela naturen lik-
som ropar sitt: kom, se och njuti då rustar
sig också mänskligheten så långt och godt sig
göra låter att möta detta. Hur mångas hopp,
som därunder väckes och näres, är icke godt
att räkna, men väckt är emellertid förtröstan,
att sol och sommarfägring skola ge kropp och
sinne spänstighet, mod och glädje, ett slut
på krämpor och olust, lugn och frid åt pinade
själar, som kanske frestats att i gångna mörka
och kulna da’r se allt för mycket svart i svart.
Vår tid gör mycket, som är erkännande
värdt, för äfven de ringas och betrycktas nytta
och glädje. Nu arbetas för att få till stånd
skollofskolonier, så många som möjligt, för
skrofulösa barns vård, för sömmerskornas uppe-
håll på landet o. s. v. Äfven de större stä-
dernas affärer lämna ledighet och medel åt
sina biträden för någon tids vistelse utom
stadens hank och stör. Allt detta är både
godt och glädjande, men likväl icke allt, som
ännu kan göras i denna riktning. Där åter-
står för mången enskild allt, hvad som ligger
inom råmärket för de egna kretsarne. Där-
vidlag behöfver ännu eftertanken väckas, en
och annan uppoffring göras för att bereda än
fleres nytta och glädje af en vistelse ute i
naturens sköte. Ty många, många finnas,
som väl också glädjas åt våren och sommaren,
men glädjas med vemod i hjärtat, därför att
för dem icke någon hvila gifves från omsorger
och bekymmer, intet tillfälle att öka krafterna
och höja sinnet. Och hvarför så? Jo, helt
enkelt af brist på medel för en utflykt ur
boet och från instängda, kanske tunga för-
hållanden. Men hvar taga mynt i en tillvaro,
där snart sagdt allt måste på öret räknas ut?
Dock, från dessa många, många hem i skog,
på äng, vid sjö, liksom från alla, som hafva
medel bekosta sig dyrbara sommarnöjen, må
hjälpen komma till dem, som själfva icke- ha
råd bestå sig några veckors eller dagars som-
marfröjd, fria från allt hvad bekymmer och
brödomsorger heter. Tänken efter, om icke
inom hvarje krets finnas några vänner eller
bekanta, som icke ha det så godt i ekono-
miskt afseende, men likvisst kunna vara i
stort behof af en sommarhvilas glädje, lika
mycket, kanske mer än I, som hafven råd att
flytta ut vid sommarens inbrott och njuta af
ren välgörande luft och den skönhet, en lif-
gifvande sol framlockar omkring oss. Tänken
efter, I alla i dessa hem, där den fria byg-
dens och hafvets renhet och friskhet skänka
lisa i kvafva sommardagar, om I icke därinne
i stadens kvalm och damm han anhöriga, vän-
ner eller bekanta, som icke hafva tillgång
till, men väl behof af allt det I njuten. Be-
reden dem då hugnaden af några sorglösa
sommardagar i eder krets! Låten icke de små
svårigheterna afskräcka. Det hela kanske
gäller en plats för en tältsäng, som nu för
tiden fås för en obetydlig utgift, några dynor
därtill, en filt och ett billigt tvättställ, allt
enkelt och lätt att af gästen själf flyttas fram
och bort utan möda. Sålunda icke något, som
medför nämnvärdt ökadt arbete för tjänarne.
Och så en plats vid edert bord. Och detta
är kanske det mest kännbara för eder kassa.
Dock, där en gryta kokar för flere, räcker det
alltid för en till, och skillnaden blir icke så
stor, minst i ett större hushåll. Och så bör
ju äfven utbytet af umgänget mellan stads-
och landtbor blifva såväl i praktiskt som in-
telektuellt hänseende till nytta för ömse parter.
Ja, göre nu hvar och en hvad han kan i
detta fall. Vill man riktigt på allvar, så kan
man mycket mer, än man tror. Och ej be-
höfver det väl påpekas, att hvad som göres
till medmänniskors gagn har sin egen belö-
ning i medvetandet om en fylld kärleksplikt.
_____________ W.
LOVISA PETTERKVIST I EUROPA.
RESERREF FÖR IDUN. RREF I.
UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR!
Ändtligen har jag då fått en stund för mig
själf, så jag hinner rita ihop några rader.
Utmärkta herr redaktören tror väl, att jag är
både död och begrafven. Men så är det inte
alls, jag är bara ute på en större europeisk
viftning, fast i fråga om att vifta måste jag
erkänna, att vi fruntimmer, vare sig vi äro
hemma eller borta, äro ofantligt på efterkälken.
Inte ha vi den kotymen, som männen ha,
inte alls ha vi den klämmen, och inte kunna vi
ge ut våra pengar så samma legära sätt heller.
Men egentligen är viftningen en bisak; huf-
vudändamålet med min högst oförmodade resa
är att se efter en sjuk bekant — Alfhild
Agrell, om herrskapet känner henne?
Jaså, herrskapet känner henne inte? Ja, för-
lusten är inte stor. Hon är en riktigt obe–––-
Fy skäm ut dig, Lovisa, är du nu inte fär-
dig att tala illa om stackarn igen, fast du
lofvat dig själf både med hand och mun
att — .-—
Men om herrskapet nu tillåter, så backar
jag baklänges, ända till dess jag kommer till
början, ty får jag inte göra det, så blir det
bara hackmat af allt jag har att säga, det
känner jag.
Saken är den, att Alfhild Agrell och jag är
litet släkt, och så kände jag min plikt, när
jag fick höra, att hon var sjuk, ensam, skulle
resa ut och behöfde sällskap. Ruffen knorrade
och knorrade, hvilket inte kunde hindra, att
jag for ändå. Men bara otack hade jag för’et.
Hon ’låg på soffan, när jag kom, och be-
stod inte af en smul annat än af ett par ögon
och en hvit rock.
»Hvad vill du?» sa’ hon och såg riktigt
förfärad ut. »Högst artigt,» sa’ jag. »Har du
nå n ann’, som följer dig då?» »Jag behöfver
ingen, som följer mig,» sa’ hon ifrigt.
»Du, » sa’ jag föraktligt, »som inte kan
skilja en två-krona från en tio-öring och är
färdig att stoppa dina värdepapper i kakel-
ugnen, i tanke att de är förbrukade manu-
skript! Men, Gud bevars, kan du reda dig
så —- -—■ —»
Nu började hon gråta och bad mig inte
»skrika så förfärligt». Skrika! — Jag, som
talade, som om jag varit begrafd i en bom-
ullsbal!
Faktum var, att hon inte var någonting
annat än en knippa nerver hela människan.
Naturligtvis skulle hon bli mördad och röfvad
flera gånger om, innan hon kom dit hon skulle.
Jag talade med doktorn — en rar gammal
doktor — i enrum; grät en pärs, ty jag hade
verkligen hoppats slippa resa, och så telegra-
ferade jag till Ruffen. Hvad han svarade, bryr
jag mig inte om att berätta. Alltnog efter
det telegrammet kände jag mig nästan för-
pliktigad att resa för egen räkning.
Så började våra förberedelser till resan. Ja, «
det kan jag då på heder försäkra, att det inte
fanns en sak i den människans hem, som inte
jag packade ned och som inte hon »af nervo-
sitet» packade upp igen. Men jag var nyter
till »det yttre» och lät udda vara jämt (efter
ordination). Först när hon tog sig för att
telefonera till Broman — han, som hade de
så rysligt söta klfidningarna på utställniDgen !
HUSMÖDRAR,
som önska ett verkligt delikat
köpen GRAFSTRÖM &
—— Regeringsgatan 31. -
— och beställde sig ny resdräkt, kokade jag
öfver.
»Är du tokig,» sa’jag. »Ny resdräkt. Man
ska’ väl resa i det sämsta man har!»
Hon teg, men log litet. Hon har ett sånt
förargligt sätt att tvärtiga ibland. Det är all-
deles som oni hon stack sig på mig!
Hur det var, så kommo vi i väg. Aldrig,
nej, inte om jag blir hundrade år, glömmer
jag den dagen! Jag hade varit alldeles säker,
att Ruffen skulle kila ned från Jock och ta’
adjö, eller åtminstone att han i sista minuten
skulle skicka mig de vackraste blommor till
tröst och skrifva ett långt, långt bref, ett
minst på 15 sidor. — I dess ställe fick jag
— ett brefkort, aldrig en smul mer än ett
brefkort. Jag undrar, om det finns någon
kvinna på jorden så okvinnlig, att hon skulle
nöja sig med att uttömma sina känslor på ett
brefkort? Nej inte, om hon så än fyller alla
de manliga yrken, som finnes till. Också var
just jag litet eller rättare mycket på knarr,
när vi reste ned till tåget — och bättre blef
det inte där.
Jag var klädd som folk, jag, i min gamla,
vända och tvättade svarta och min dito hatt.
Ja, inte att den var vänd och tvättad, men
det skulle inte ha skadat honom att vara det.
För att litet lysa upp skrabban hade jag satt
i en röd f. d. esprit bland kattsvansarna, som
jag krusat tipp själf med en silfverknif, värmd
öfver ett ljus. .(De äkta plymerna hade jag,
förstås, tagit ur.) Hon var däremot ny och
»engelsk», hon, från början till slut, Gud be-
vars, och de härligaste blommor fick hon med.
Ja, inte att jag vill säga ett enda ovänligt
ord om herr och fru Publik, som varit så oänd-
ligt snälla emot mig, men nog tycker jag, att
någon enda hade kunnat komma ihåg också
mig med ett blomster — eller åtminstone med
en strut polkagrisar — men inte en! Lika bar-
händt, som jag är född hit i världen — nej,
tomhändt, menar jag, ty handskar hade jag
(svarta med afnött narf och hopsydda i finger-
topparna!) lämnade jag den aftonen Stock-
holms perrong, lämnade den som en den värsta
utböling! Hu, så det kändes! Också riktigt bet
jag en ann, också grufligt snäll doktor, som
var så utmärkt hygglig och följde oss ned,
när han sa:
»Se efter henne väl nu, fru Petterkvist, och
var inte för frisk!»
Men det var ju också att bli bithågad öfver,
efter som friskheten ju är det enda, som du-
ger i mig! Ja, så viftade de åt —• lienne, så
ropade de lycklig resa — åt henne–––– Ja,
ett par snälla människor till och med gräto
litet. Jag tog sikte på ett stadsbud, jag, och
viftade åt honom — ty åt någon måste jag
vifta —- om jag inte skulle dö, och så sa’ jag åt
mig själf gång på gång: Lycklig resa, Lovisa
lilla, lycklig resa, Lovisa lilla! Meij inte var
det alls detsamma!
Ja, så flögo vi ut i världen, hon och jag,
som ett par duettister; jag rödnäst och för-
gråten efter Ruffen och därtill för första gån-
gen i mitt lif spelande andra violin, hvilket
instrument, det betygar jag högt och klart
inför alla, inte en smul ligger för min naturel !
Sedan, när »hon» viftat sig mätt och lipat
sig mätt, ty hon lipade också, och det kunde
hon bestå sig — jag undrar just hvem jag
skulle ha lipat efter I — var hon så nådig och
lät mig lukta på sina blommor. »Tack,» sa’
jag stelt, »men andras blommor luktar aldrig
godt. »
»Vill du ha en då?» sa’ hon och gaf mig
en den skönaste ros.
»Tack,» sa’ jag än stelare, »men andras
blommor är "aldrig roliga att få.»
Nu gaf hon mig en af sina hastiga blickar.
kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt,
C : O S Ångrostade Kaffe.
— Storkyrkobrinken 8. — Qötgatan 9. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
