Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1899.
3
Jag tycker inte alls om hennes ögon heller, de
se ut att tillhöra en ransakningsdomare! Inte
alls tycker jag om dem.
Om åtminstone inte den välsignade kläd-
ningen luktat syltlök som den gjorde. Nu
var det omöjligt att ens för en sekund glömma
det kära, älskade hemmet — med — — —
Man ska’ »resa in» en ny klädning, så den
doftar minnen efteråt det är hvad man ska’
och det visste hon förstås, fast hon höll sig
för god att säga något.
Resan i sin helhet hoppar jag öfver; jag
vill bara berätta, att midt i natten hördes en
så bedröfligt trött röst från andra soffan säga:
»Vet du Lovisa, jag tror inte jag lefver
året ut.»
»Ah, åh, har du också så’na funderingar,»
sa’ jag. >Men nog går det an för dig, som
bara har dig själf att mista — värre är det
med mig — som har en hel familj. Hvad
Ruffen ta’r sig till, när han är ensammen, vet
man ju aldrig; det minsta han nog gör är att
dricka ihjäl sig på äggtoddy — hans enda
tröst, när han är ledsen! Måtte han bara inte
glömma att vispa i äggen med — ty sådant
händer honom också, när han är både öfver-
gifven och ensam.»
Gud ska’ veta att det inte är roligt höra
folk beklaga sig, men jag låg ändå bch höll
mig färdig att svara henne, om hon skulle
vilja lätta sitt hjärta något mer — men det
ville hon inte — som besynnerligt var.
På morgonen vaknade jag riktigt pigg och
uthvilad efter att inte ha sofvit en blund.
Son sa’ också, att hon inte sofvit, men det är jag
då säker, att hon hade gjort, ty eljest skulle
jag väl ha hört henne röra på sig — eller
vända sig — jag, som låg blankt vaken, något
som känsligt folk ju alltid gör på järnvägar.
Malmö föraktar jag att beskrifva, efter jag
har Europa framför mig. Det enda jag hann
se var, att det var en stad med ovanligt oso-
pade gator och ovanligt fet militär.
Men Köpenhamn, ljufva Köpenhamn!! O!
Hvilken söt och blöt stad, hvilket sött och
blött språk, och hvilka söta och blöta män-
niskor! (Fru Agrell säger, att deras blöta staf-
vas med d, men hvarför skulle den det?!)
Själfva tulltjänstemännen talade som om
de haft tungan lindad med silkesvadd. Det
är annat det än hos oss det, där tjänstemän-
nen ryter så man känner sig liflös, när man
ska’ gå ned i tullen. De, tullherrarna våra,
menar jag, kunde gärna fara till Köpenhamn
och »studere» — — det skulle både de och
publiken må godt af. Och d’Angleterre se’n.
Har herrskapet någonsin bott där? Ett sådant
utsökt hotell, med marmortrappor och så stort,
att det kan rymma så många gäster, man
någonsin kan tänka sig. Men tänka sig gästerna
fick man, hvarför vet inte jag, såvida det inte
var därför, att det sköttes litet underligt efter
våra begrepp. Man betalade räkningen hos
portiern, som växlade med hisspojken, och
kyparna sprungo om hvarandra som yra höns
utan att bry sig om en en smul, utom när man
skulle fara, då de stodo uppställda i ett led
och bockade sig riktigt artigt :
Men hvilken table d’hôte! En matta i hvil-
ken fotterna sjönko ned ända till fotknölarna
— och speglar både fram och bak, och på
sidorna och öfverallt, och de mest bländande
bord (tomma!) och musik som klang i vår rygg.
Fast jag inte precis kan säja, att jag tycker
det är rätta platsen att ta emot tonvågor på;
de kommer på något vis i kontakt med maten
och gör att den inte smakar hälften så bra,
som den eljest skulle göra, ty nog är jag sä-
ker, att maten i sig själf var utsökt där. I
alla hörn stodo de ståtligaste frackklädda her-
rar och väntade. Fru Agrell påstod, att de
voro kypare de med; men som jag sa: några
måtte väl vara gäster här! Nytorget är väl
det näpnaste torg man kan tänka sig, med
sin söta staty i midten, kring hvilken stads-
bud lägra som en evig hedersvakt.
»Kan du tänka dej,» sa jag efter att först
ha torkat pincenezen klar tio gånger -— och
till sist tagit fram operakikaren, ty jag trodde
bokstafligen inte mina egna ögon––––»kan
du tänka dig — — att statyn är — — —
gödslad ! »
»Det är väl för att han ska växa litet
större då,» fick jag till svar.
»Kors,» sa jag, »om vi skulle försöka me-
toden hemma med våran Carl XIII?»
(Jag försäkrar herrskapet, att jag inte dik-
tar! Statyns jordkulle var belastad med ett
riktigt bärg af ärlig hästgödsel!)
Längre bort stodo 9 bländhvita spårvagnar
i en rad — stodo där de stodo.
»Hvarför i all världen stå de?» frågade jag
jungfrun, när jag påföljande morgon kikade
ut genom gardinen och fann spårvagnarna
fortfarande uppradade och orörliga i ett led.
»Det är s’gu därför, att de är elektriske, »
svarade hon.
»Går inte de då?»
»Nej s’gu! De står.»
Och sådana skulle vi vilja ha i Stockholm?
Nog är det hjärtskärande med hästarna, men
inte står de åtminstone!
Och så mycket folk, som det var i rörelse
på det Nytorget, och en sådan massa korpo-
rationer som tågade för-
bi! Det såg ut som
om hela stan varit på
begrafning. Jag måste
fråga jungfrun igen.
»Ursäkta,» sa jag,
»men hvarför är det så
mångaprocessioner, som
tåga förbi?»
»Det är s’gu’ folk
som går pår på möten,»
svarade hon.
»Ja, där se man hvilka
dödnickar vi svenskar
är,» sade jag. »Det
skulle visst falla oss in
att springa på möten
kl. 8 på morgonen till.
Då sofver allt vi 1 »
»Beror väl på hvad
de gör på mötena,» sa
fru Agrell på sitt trötta
vis.
»De s’gu talar,» sa
jungfrun.
»Naturligtvis talar de, »
sa jag; »hvad skulle de
eljest göra? Tal håller
folk vakna, och att dan-
skarna är den vaknaste
nation i Europa, det
tror jag vi vet.»
På kvällen ville jag
så grufligt gärna sno i
väg ut ett litet tag,
bara till Aportas och titta
på intelligenserna, som
förevisas där hvar afton
mellan — — ja tiden
mindes jag inte, men
så värst tidigt tror jag
inte det var. Men
’hon’ orkade naturligtvis
inte.
»Ja det är som det är
med ressällskap,» sade
jag knorrigt.
»Vi hade beställt uppvärmda rum. Men
Gud bevara oss en sådan uppvärmning; la-
kanen voro så kalla, så de knastrade. Jag
rullade två glödheta krus öfver mina, rullade
så svetten lackade af mig som ett stadsbud,
men sedan, när jag väl krupit ned och äm-
nade sjunka i sömnens (o, så kalla!) famn,
var det alldeles omöjligt för mig att ta god-
natt hvarken af vår Herre eller af Ruffens
porträtt.
Hvad ville det säga? Var det mitt sam-
vete, som — — —? Hade jag inte varit
snäll? Hade jag inte varit snäll, jag, som
gjort en sådan förfärlig uppoffring. Lämnat
hus och hem, make, barn och barn-barn och
Det var en ryslig och så oförmodad pärs
att gå igenom på utländsk botten, till i en
iskall säng och med två tums golfdrag från
en dörr, som inte slöt till.
Till sist blef det klart för mig–––– ! Det
är minsann inte nog att göra en uppoffring, utan
man ska också göra den så den hvarken märks
eller känns, eljest är det så godt låta bli.
Hu, hvad det är otäckt ha dåligt samvete
vid elektriskt ljus. Det är mycket värre än
att ha dåligt samvete vid fotogenlampa. Det
elektriska är så förfärligt klart — — —!
Jag låg en stund och kämpade emot, ty
det var inte trefligt att ge sig af upp, när
det drog så gement kallt om benen.
Men så till sist tog jag ett krus under
hvardera armen och, Gud ske lof, brefvet är
ROSA BONHEUR VID SITT STAFFLI. EFTER EN TAFLA AF ACHILLE FOULD.
ASii
SSÜI
INSSB!S m&i
■
Bland nu befintliga Cacaosorter U jll TM AMQ P fi P ü Ci
intages säkert förnämsta platsen af f] U L I IVI MEvO Vo M M w vid 1 897 års Konst- och Industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
