Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iDUN lady.
Därför möter oss inom Ersta diakonissan-
stalt dessa blida systrar, som afsagt sig det
världsliga njutningslifvet och helt uppgå i
vården om sina lidande medmänniskor.
Anstalten har i dessa dagar firat sin fem-
tioåriga tillvaro, hvarvid installering af dess
nye föreståndare, pastor Ernst Lönegren samt
diakonissupptagning ägt rum.
Vi bjuda i vårt dagsnummer ett par bilder
från den enkla och vackra högtidligheten.
Den större bilden återger det moment af
installationsakten, då prof. "W. Kudin, som
utförde förrättningen, framför altaret riktade
till den nytillträdande föreståndaren frågan,
om han ville vara anstaltens tjänare. De
omkringstående äro de vid akten assisterande
pastorerna. Upptill i hörnet synes pastor Löne-
grens porträtt.
Den mindre bilden framställer upptagningen
af de unga diakonissorna, 16 till antalet, i
det ögonblick en af de tjänstförrättande prä-
sterna öfverlämnade till hvar och en af syst-
rarna ett bibelspråk som ett insignium på
det kall, hvartill de vigt sitt lif.
DEN VÄGEN, SOM DAVID VAN-
DRADE.
S
EDAN JAG flere veckor förgäfves väntat,
att någon skulle taga till orda i frågan
om kvinnlig osjälfständighet, hvilken fråga in-
ledts medelst I. Stades uppsats i detta ämne,
vågar jag bryta den långa tystnaden efter in-
ledningsanförandet och dymedels göra en svag
början till den diskussion i ämnet, som Idun
godhetsfullt föreslagit eller åtminstone väntat
och lofvat lämna rum för.
Snillets och skönhetens makt är stor. Om
en tanke eller känsla är på ett glänsande sätt
framställd, finner man vanligen i första ögon-
blicket hos denna framställning intet att klan-
dra, utan allt att beundra. Så kan det ock
förklaras, att jag vid genomläsandet af I. Sta-
des ofvannämnda anförande i första stunden
tyckte, att alltsammans var som framsprunget
ur mitt eget hjärta, och att det var ett ord,
som man länge önskat få fram till kvinno-
släktets upprättelse. Ty liksom I. Stade har
äfven jag länge ansett och jag anser ock fort-
farande, att åtskilliga af de frågor och svar,
man funnit i Iduns afdelning för samtal, äro
ett alls icke hedrande vittnesbörd om stånd-
punkten i förstånd och håg hos en stor del
af vårt lands kvinnor.
Vid närmare eftertanke fann jag dock åt-
skilliga anmärkningar att göra mot det glän-
sande och ljungande strafftalet. Och det är
dessa anmärkningar jag vill framställa. Kan-
ske kunna ock mina ord få ett oförargligare
namn än anmärkningar. Kanske kunna de
hellre kallas några vänliga tankar om, hur
man skall bära sig åt för att kunna hos sin
nästa framkalla och utveckla de klara begrepp
om rätt och orätt och det mod att i lifvet
framställa hvad man funnit vara rätt, hvilket
förstånd och hvilken fasthet vi ju alla liksom
I. Stade så gärna ville finna hos hvarje in-
divid af kvinnosläktet.
Det stora målet — alla kvinnors fullkom-
lighet —- skall fortast vinnas därigenom, att
de mera starka och upplysta kvinnorna upp-
fostrande inverka på de mera svaga och oupp-
lysta medels att gifva dem till lifs sina högre
tankar och intressen.
Tidningen Idun erbjuder, kanske icke minst
i sin frågo- och svarafdelning, ett tillfälle till
sådant fostrande umgänge mellan olika ele-
ment af det kvinnliga släktet. Och den kan
icke öfverskattas, denna afdelnings betydelse
— 2 —
såsom en mark, på hvilken ädla kvinnor äga
rätt att framträda och medels sitt personliga
umgänge försöka eröfra alla af sitt kön för
det goda och rycka dem undan de mörkrets
makter i form af lägre åsikter och intressen,
som möjligen kunna hålla några af dem fångna.
På samma gång gifver ju ock denna afdel-
ning ett tillfälle åt goda och förståndiga kvin-
nor att till sitt släktes upprättelse ådagalägga,
att det verkligen inom kvinnosläktet finns
något annat än det oförstånd och den fega
osjälfständighet, som stundom i frågorna och
svaren gifva sin tillvaro tillkänna. Alltså
bör denna afdelning kunna blifva ett vittnes-
börd icke blott om skuggorna i kvinnovärlden,
utan äfven om dagrarna därstädes.
Det väcker en stark grämelse hos I. Stade,
att bristerna hos vårt släkte blifva blottade.
Hon eller han anser, att det vore bra mycket
bättre, att fläckarna åtminstone vore fördolda.
— Denna åsikt kan jag ej dela. Jag tror det
är bäst, att vår tids kvinnliga fysionomi får
blifva sig alldeles lik. Af all synd på jorden
fruktar jag mest den, som gömmer sig. Ty
dels kan man ej få fatt på den för att till
andras varnagel gissla den, dels visar den
genom sin ljusskygghet, att den är medveten
om sin skam och att den alltså är en upp-
såtlig förhärdelse.
På grund af den dubbla nytta för vårt kön,
man enligt ofvanstående måste anse, att en
förståndig och själfständig kvinna kan göra
genom att i Iduns svarafdelning efter bästa
förmåga besvara oförståndiga frågarinnors oför-
ståndiga frågor, synes det mig önskligt, att
härefter flere af dem, som besitta högre ljus
och kraft, ville ägna något af sin tid till att
från en så observerad plats, som denna af-
delning är, undervisa och styrka de systrar,
öfver hvilkas där uppenbarade svaghet och
dårskap de känna blygsel och vrede. — Jag
kan icke underlåta att begagna detta tillfälle
att uttala min tacksamhet mot några af dessa
upplysta kvinnor, hvilka redan underkastat sig
besväret att gifva så goda svar på många af
de framställda frågorna.
Det må ock tillåtas mig att, på samma
gång jag medels dessa ord vill frammana den
bättre delen af kvinnosläktet till helig strid
mot dårskapen och svagheten inom deras kön,
äfven gifva några regler för ett framgångsrikt
deltagande i allt slags fostrarearbete, äfven
det, som kan ske genom att besvara frågor i
Iduns fråge- och svarafdelning.
Den människa, som vill fostra, får icke till-
gripa ironiens vapen. Sådant skrämmer och
förbittrar myndlingen och gör honom för fram-
tiden skygg, misstrogen och inbunden. Den,
som vill fostra, skall sitta i sin myndlings-
cirkel som en moder bland sina barn, alltjämt
villigt och kärleksfullt lyssnande till allas tan-
kar, äfven till de minstas pjoller, äfven till
de mest förvillades framställning af sina käns-
lor, åsikter och intressen. Det skall vara hen-
nes största heder, glädje och trygghet, att hon
äger allas förtroende, och att ingen fruktar
för att låta henne läsa sitt innersta. Hon vet
nyttan att bibehålla denna öppna förbindelse
med sina barn. Hon vet, att hon just där-
igenom får ovärderliga anknytningspunkter för
den högre insikt, hon vill meddela. Hon vet
ock faran af att med något otåligt eller för-
aktfullt ord tillstoppa deras mun. Hon vet,
att de efter ett sådant bemötande skola sluta
inom sig själfva såväl sina sorger som ock
många tankar och stämningar, hvilkas inne-
börd de af sig själfva i förstone ej förstå,
men som lätt kunna gro till farliga frestelser,
om de. få hvila i det tysta. Och för att så
beröfva sig själf tillträdet till deras innersta
och därmed makten att bistå dem till det
godas utvecklande och det ondas hejdande,
därför aktar hon sig visligen. — I samman-
hang härmed må man med skäl undra, om
de genom I. Stades uppsats så skarpt klan-
drade frågarinnorna härefter mera skola våga
ens tänka, än mindre begära råd, och om de
ej möjligen genom läxan skola blifva ännu
mer osäkra och osjälfständiga än förut.
Den fostrande skall ock betänka, att om
ironiens vapen nödvändigt skola användas,
hvilket nog förefaller särdeles lockande för
den, som med ett par ords penseldrag kan
framställa lyckade karrikatyrer, så skall man
först vara viss på, att det är en fullt med-
veten och uppsåtligt bibehållen ondska, man
drager i härnad mot.
Den fostrande måste ock i det längsta hysa
det förtroendet till sina myndlingar, att de
tänka, tala och handla efter bästa förstånd.
Det är ju t. ex. hart när omöjligt, att någon
bekänner eller otvunget talar om något, som
hon anser vara orätt eller för hvilket hon bly-
ges. — Den flicka t. ex, som gick i tankar
att öfvergifva en fattig, som hon älskade, för
att gifta sig med en rik, som hon icke älska-
de, hon skulle naturligtvis aldrig yppat sin af-
sikt, om hon förstått, hur styggelsefullt till
sitt innehåll och hur till sina följder förfärligt ett
kärlekslöst äktenskap är, eller om hon förstått,
huru likt ett pärleförtrampande hennes fråga
måste förefalla hvar och en af de lyckliga
människor, som fått ögonen upplåtna för kär-
lekens värde, för dess underbara kraft att upp-
fylla hela lifvet, själf ersättande allt och själf
varande oersättlig. Bästa beviset på denna
hennes bristande insikt är väl just, att hon
så fritt kunde framlägga en tvekan, som för
så många måste förefalla förkastlig.
Den fostrande måste ock hysa medlidande
med och kärlek till de okunniga och vilsefa-
rande, t. o. m., ja, allramest till de uppsåtligt
felande och småsinnade. Man må härvidlag
blott tänka på, hur ogärna man själf skulle
vilja byta sig in i t. ex. de klandrade fråga-
rinnornas hufvud och hjärtan.
Den fostrande bör på ett rätt sätt kunna
bedja fariséens bön: »Jag tackar dig, Gud, att
jag icke är såsom andra människor » Till
ordalagen är ju den bönen alldeles oklander-
lig, ja, t. o. m. mycket vacker. Den kan ju
mycket väl användas som uttryck för den öd-
mjuka tanken, att man verkligen icke har nå-
got, vare sig dygd, kunskap eller kraft, som
man ej undfått af Gud och människor såsom
gåfva af anlag och fostran.
Man skall ock komma ihåg, att man väl
ock själf någon tid i sitt lif varit mera små-
sinnad och kortsynt, än man är i dag, och
att man således måst genomgå en utveckling
för att nå sin nuvarande ståndpunkt.
Däraf följer slutsatsen, att man en dag skali
vara ännu visare än i dag, och då t. o. m.
själf finna mycket i sitt eget nuvarande inre
och yttre lif att ömka sig öfver, att ogilla och
att blygas för. Däraf följer ock slutsatsen,
att det är en möjlighet, att äfven andra kunna
komma att liksom vi utvecklas till sin fördel,
och att det i själfva verket alls icke är omöj-
ligt, att man helt plötsligt på rättfärdighetens
stege kan bli förbigången af dem, man nyss
sett långt efter s’ig.
Dessutom bör man aldrig glömma, hurusom
det äfven i närvarande stund torde finnas ota-
liga medvandrare på lifvets väg, hvilka stå
mycket högre i kunskap och kraft, än man
själf hunnit, och som därför kanske just nu
se ned på ens närvarande beskaffenhet med
icke ringa ömkan och ovilja.
Och om vi icke hafva någon annan, som är
oss öfverlägsen, låtom oss se upp till Gud,
och låt oss erinra oss, att han mäter värdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
