Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a IDUN 1899.
af människor efter intet annat än den kärlek
de hysa, och att han icke heller efter någon an-
nan måttstock bedömer deras ord och handlingar.
När vi nn besinnat allt detta, låt oss då
förstå, att känslan af okunnighet och osjälf-
ständighet är en naturlig känsla, ja, att den
är en dygd hos hvar och en, som ännu icke
är fullkomlig.
Dock finns det ett urartande af detta natur-
liga behof af ljus och stöd. Det är just ifvern
att få veta och rätta sig efter de i världen
rådande plägsederna, moderna och människo-
meningarna. Allt detta är utpinande fång-
kost åt det högborna vishetsbegäret, det är en
neslig och förlamande tvångströja åt den fri-
borna viljan. Och öfver sådant ömkligt små-
sinne och slafveri hos det kvinnliga släktet
må man ju med I. Stade af hjärtat klaga.
Och hvar och en, som sörjer däröfver, må
hjälpa till att visa dem, som gå i mörker och
under oket, vägen till ljus och frihet. I. Stade
har på sitt sätt sökt väcka sitt släkte till att
skaffa sig ädlare intressen och större oberoende.
Och utan tvifvel äro vi alla tacksamma för
hennes maning, om vi ock måste tycka, att
hennes ord kunnat vara mindre skarpa.
Med mina ord har jag endast velat föreslå
ett sätt för oss att nå det mål hon utpekat.
Och jag kan icke underlåta att, innan jag
slutar, påvisa ännu en väg till samma mål —
till vinnandet af vishet och styrka.
Den högsta, för oss människor, uppnåeliga
punkt af vishet, d. v. s. af kännedom om ide-
alet eller af kunskap om hvad som är ett
människovärdigt lif, den är uttryckt i Jak. 1: 5
samt i Ps. 119. I alla tider har det för alla
rättfärdighetstörstande människor funnits ett
enda medel för att förvärfva denna kunskap.
Det är insikten om sin egen och alla mänsk-
liga fostrares ofullkomlighet, denna insikt, som
leder till bön om Guds egen undervisning.
Ty när man vill erhålla kunskapen om Guds
lag så klar, som den kan blifva, endast när
den förtydligas genom att uppfyllas i ens egna
känslor, önskningar och tankar, eller, såsom
en apostel uttrycker sig, genom att inristas i
hjärtats taflor, då förstår man snart nödvän-
digheten af att ställa sig i förbindelse med och
under inflytande af den gudomliga visheten.
Därför vill jag råda hvar och en, som vill
blifva en sann kvinna, en kvinna efter Guds
hjärta, att gå samma väg, som vandrades af
David, mannen efter Guds hjärta, bönens väg,
som står för oss tecknad i den omnämnda
psalmen. Den vägen är den enda, som säkert,
om ock endast småningom, kan bära oss alla
uppåt ur alla de små och låga intressen och
trånga synvidder, i hvilka vi kanske ännu, oss
ovetande, stå stilla.
Den högsta grad af själfständighet, till hvil-
ken man kan komma, är, att man får mod
att nu handla, tala och tänka så, som man
nu anser rätt, och att göra detta i frihetens
lugn, fast man vet, att man i morgon eller
nästa år skall få andra tankar — eller åtmin-
stone samma teori i bättre förklaring — att
bilda sitt lif efter. Men det vill mod och
ödmjukhet till att nu i dag stå skälfvande och
aflöfvad, emedan man ej bättre förmår, och
att i morgon bära mycket små knoppar och
att dag för dag otvunget bära fram och er-
bjuda åt Gud och mänskligheten den frukt i
blad och knopp och blom, man för hvar stund
förmår gifva. T. o. m. en man, till både
kropp och själ så stor och stark som Kristoffer
Jansson, måtte hafva känt sig litet skrämd
under erfarenheten af, att man är underkastad
utvecklingens lag, skrämd från frihet och sorg-
löshet under det frivilliga och ofrivilliga ut-
såendet af sitt lif. Och han har användt ett
godt medel till styrka. Så säger han:
»Jeg beder om din Hjælp til at være helt
mig selv, at være sand, selv naar jeg gaar i
Blinde.»
Men denne mans sätt att förskaffa sig en
sann själfständighet, det torde med framgång
kunna pröfvas äfven af oss kvinnor.
Kunde jag nu med dessa ord mana någon
af mina systrar att börja i bönens kraft sträfva
efter att i sig upprätta den kvinnliga mönster-
bild af förstånd, af godhet och fasthet, som
mer eller mindre dunkelt blifvit uppenbarad
för oss alla, då har jag ej talat förgäfves.
Karin Hallgren.
E
n sjuksköterskas minnen.
UPPTECKNADE FÖR IDUN AF
GERDA WIGSTRÖM. VIII.
UR ANTECKNINGSBOKEN, AUGUSTA-
HOSPITAL 1881—82.
U
NDER MIN VISTELSE I BERLIN gjorde
jag en del anteckningar och vill nu för-
söka återgifva dessa samt skildra det på en
gång enformiga och dock så växlande och rör-
liga lifvet på ett stort sjukhus.
Kort efter jul förflyttades jag från barnaf-
delningen till de enskilda rummens afdelning,
och, då föreståndarinnan för densamma insjuk-
nade, fick jag en tid intaga hennes plats. Det
var en sträng tjänstgöring från kl. 6 om mor-
gonen till kl. 9 på kvällen, och vid svåra ope-
rationsfall förekom ofta vaka.
På hösten hade gått en difteriepedimi samt
dessutom varit öfverfullt af svårt sjuka, så att
alla voro mer och mindre öfveransträngda.
Detta gjorde, att den hjälp jag fick utom ele-
verna just ej var så stor. Men mina krafter
voro på den tiden ganska goda, kosten kraftig
och väl lagad, därtill kommo vänliga uppmun-
trande ord från den afhållna »Frau Oberin»
och läkarnes aktningsfulla bemötande. Allt
detta gjorde arbetet lätt, och då »syster» åter
var frisk, fick jag ett par dagars hvila för att
sedan åter arbeta under hennes ledning.
Kejsarinnan Augusta, redan då mycket sjuk-
lig, besökte ofta sitt sjukhus. Hon kom alltid
i en vagn, förspänd med blott två hästar, samt
åtföljd af grefvinnan Haag eller också dåva-
rande fröken Bismarck. Hon var liten till
växten, med kloka, goda ögon, samt hade,
trots den lilla bräckliga gestalten, något mycket
vördnadsbjudande, så att vi ovillkorligen böjde
våra hufvuden djupt inför den åldriga furst-
innan med det rika, varma hjärtat, som alltid
ömmade för andras nöd och lidanden.
Kejsarinnan stannade alltid ett par timmar
på Augusta-Hospital, gick omkring till de sjuka
samt talade vänligt med dem och tog reda på
deras lefnadsomständigheter. Nästan alltid häl-
sade hon på en gammal arbetskarl, som hette
Wollenweber. Han låg på en frisäng, led af
en elakartad benskada samt hade legat 4 år
på sjukhuset. Kejsarinnan intresserade sig
mycket • för honom samt satt alltid en stund
vid hans säng. Den gamle pratade då om allt,
som låg honom på sinnet, men var alltid glad
och nöjd, ett föredöme för alla. Då hon läm-
nade honom, plägade hon vänligt klappa ho-
nom på axeln samt säga: »Leben Sie wohl,
mein Freund 1» då han alltid med strålande
blick svarade: »Danke schön, Majestät!»
En dag, då jag var nere med en af mina
patienter på operationssalen, fick jag bud att
gå ner i mottagningsrummet: kejsarinnan ville
se och tala med mig. »Frau Oberin» följde
med mig, samt föreställde mig för h. m:t med
de vänliga orden: »Detta är vår kära sven-
ska.» — »Det gläder mig att se eder, kära
barn, och att ni trifs bra hos oss.» Därpå
räckte hon mig vänligt sin hand att kyssa,
och det var med den djupaste vördnad jag
förde den lilla handen till mina läppar. Vid
afskedet klappade hon mig vänligt på kinden,
och jag skyndade åter till mitt arbete, glad i
sinnet vid tanken på de uppmuntrande ord,
jag fått af sjukhusets höga beskyddarinna.
Bland de patienter, jag särskildt minnes,
var den på den tiden äfven i Sverige kände för-
fattaren, öfverstlöjtnant v. Kühne, som skref
under signaturen »Johannes v. Dewall». Han
hade varit mycket sjuk, men under tillfrisk-
nandet visade det sig, att. han var en munter,
meddelsam och liflig natur; han hade rest myc-
ket och samtalen med honom voro i hög grad
intressanta. Nöjet förhöjdes, när hans älskvärda
och icke mindre lifliga fru kom och besökte
honom. En gång frågade mig Dewall, om jag
hade lust att läsa en liten bok på svenska.
Han ville då som ett minne gifva mig sin på
svenska öfversatta bok: »Från mina kadettår».
Jag fick den lilla boken, i hvilken författaren
skrifvit en minnesvers. Då han åter blef frisk
och utskrifven från sjukhuset, skulle jag åter
få ett prof på hans och hans hustrus vänliga
och tacksamma sinnelag. De sände mig näm-
ligen en frisk, doftande afskedshälsniog, en
bukett af rosor, violer och liljekonvaljer, jämte
önskan, att vi någon gång åter skulle få träffas.
Det senare har dock ej inträffat. Johannes v.
Dewall är död, och om hans lilla muntra, goda
hustru ännu lefver, vet jag ej!
Samtidigt hade jag en tysk student att vårda.
Han hade duellerat, fått ett duktigt sår i ansik-
tet, men det hindrade honom ej från att alltid
vara vid godt lynne, och jag måste le, hvarje
gång jag tänker på den lustige fyren, hur han
gick och flängde fram och tillbaka i sin långa
nattrock, sina höga stöflar samt lilla mössa på
hufvudet. Han var mycket stolt öfver den
fula skråman i ansiktet.
Då det var någons födelsedag, firades den
alltid med en liten festlighet. Till de sjuka
inbars på morgonen en klädd bricka med kaffe,
en rund födelsekaka med hål i midten, däri
en bukett placerades. Sedan omgafs det hela
med brinnande ljus. Och till middagen fick
alltid födelseharnet något extra. Systrarna
hade en särskild kassa i och för bestridande
af dessa utgifter, som, huru enkel den lilla
festligheten än var, dock åstadkom stor glädje
och ett afbrott i enformigheten för den sjuke.
»Frau Oberin» hade så väl reda på sina
underlydandes födelsedagar, och alltid gladde
hon dem med något. Hon var ju själf obe-
roende och offrade sin förmögenhet på att göra
godt och sprida glädje åt andra. Nästa gång
skall jag skildra, huru jag flere år senare åter
träffade denna märkliga kvinna, som äunu i
denna dag står i lika klart ljus för minnet.
TRAN IDUNS
U^SËKREXSI
\ nhålleä vördsammast om plats i eder ärade tid-
ning för följande
UPPROP.
Härmed frågas, om några familjer under som-
marmånaderna önska småskolelärarinnor för de
mindre barnens undervisning? Mycket tacksamma
vore många småskollärarinnor, om de, som så ön-
ska, ville anmäla sig till undertecknad, som öfver-
sänder de inkommande svaren till de iärararinnor,
som under ferierna vilja komma i familjer. Namn,
adress och fordringar torde godhetsfullt uppgifvas.
Norrköping d. 29 maj 1899.
Anna Hammardahl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
