Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. 17 juni 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
IDUN 1899.
DÖD.
V
ID SÄNGEN sutto vi, han och jag,
Han, mannen med lien, du känner.
Vi hade vakat där natt och dag,
Fast, du förstår, ej som vänner.
En gång vid nattlampans flämtande sken,
När vinterstormen vid rutan hven,
För första gången hans öga log,
Och kring min gosse han armen slog.
Då reste jag mig och besvor vid allt,
Hvad lifvet iiger ödsligt och kallt,
Den gamle att skona min rikedom.
Han log blott — då grep mig förtviflans glöd,
Jag sökte att strypa den gamle Död,
Jag minnes ännu, hur en rysning mig tog,
När rundt kring hans strupe jag handen slog.
Lugn lade han barnet till benhårdt bröst —
Jag skrek, men ångesten kväfde min röst,
Jag grät, då strök han med fingret min panna
Och bjöd mina strömmande tårar att stanna.
Han göt i mitt hjärta en frid så stor,
Att jag mäktade glömma, att jag var mor,
Jag sträckte blott handen mot honom — tag,
Tag barnet, min älskling, hviskade jag!
Du gamle fader, du trofaste vän,
Du bleke Död med din lia,
Du mejar ej ned, du förintar ej,
Du vill blott befria — befria.
Du vet, hvad du gör, du gör hvad du vet —
Ej modershjärtat skall klaga:
Du tydde mig lidandets hemlighet,
Du frälste mitt käraste, tack för det,
Du, frälsare för de svaga!
Nonny Lundberg.
O
RSAKERNA TILL »DÅLIG
HÅLLNING» HOS EARN
OCH UNGDOM. FÖR IDUN AF
SJUKGYMNASTEN HILMER GILL-
QVIST.
FORTS. O. SLUT FR. FÖRKÖ. N:R.
D
E ÄRO SÅ LUSTIGA — ännu en gång
kan nog den lille, rare Putte våga försö-
ket att springa tvärs öfver golfvet till mammas
stol. Men då han framkommit dit, sjunker
den lilles hufvud i moderns knä, och den
veka ryggen tycks icke mer vilja göra tjänst.
Ryggpelarens muskler, som icke ännn äro nog
starka, hafva öfveransträngts och likaså de
nerver, som haft att från hjärnan och rygg-
märgen sända impulser till musklerna under
deras ansträngande arbete. Men på öfver-
ansträngning följer ett svaghetstillstånd, som
icke fort lämnar organismen, utan bidrager
till att framkalla en missbildning i ryggraden
och de nedre lemmarne. Faran vid »försöks-
promenaderna» ökas ofta genom att använda
ett band, som går öfver bröstkorgen under
axelhålorna, och i hvilket man »för säker-
hetens skull» låter barnet hänga. Hur miss-
handlas icke bröstet härigenom! Om föräl-
drarne på allvar ville såsom grundprincip i
uppfostran uppställa denna sats: intet, som
trycker bröstkorgen, får användas, däremot
allt, som utvidgar och stärker den, så skulle
dödlighetsprocenten i lungsot betydligt sjunka.
Barnet skall själft lära sig gå. Bäst är att
låta det följa naturens egen fingervisning. Det
är en sann åsikt: »man måste lära krypa,
innan man kan gå.» Men den har råkat i
misskredit af den anledningen, att det är så
svårt och besvärligt att hålla barnkammargolf-
vet rent från damm och annan orenlighet. Ty
det måste ske, när barnet skall krypa. Eljes
är faran för smittosamma sjukdomar mycket
stor. En linoleummatta öfver hela golfvet i
barnens rum underlättar högst väsentligt städ-
ningen, som ovillkorligen bör göras med en
fuktig borste eller trasa. Utan risk kan man
låta barnet tumla omkring på en så rengjord
matta. När muskelkraften ökas och säkerhet
i att reglera rörelserna uppnås, skall babyn
snart lära gåendets svåra konst och till egen
stor glädje med stadiga steg promenera om-
kring i rummen.
*
De följande fem à sex åren kunna vi, då
fråga är om faror för ryggpelaren, hastigt gå
öfver. Stärk det växande barnet genom frisk
luft, solljus, bad, renlighet och lämpliga kropps-
rörelser. Mycken lek i det fria är vid denna
ålder den hälsosammaste gymnastiken. En
naturlig, måttlig diet är ett oundgängligt vill-
kor för frisk tillväxt. Som vi minnas, ut-
gjorde valet af näringsämnen en viktig fråga
redan under den tidigaste utvecklingen. Gan-
ska naturligt kommer detta att allt fortfarande
spela en betydelsefull roll. Det gäller att ur
växtriket hämta födoämnen, hvilka genom när-
varo af fruktsyror och mineralsalter lämna för
blod-, ben- och tandbildningen välgörande sub-
stanser. Djurriket förser oss med kött- och
värmebildande föda. En ensidigt vegetariansk
åskådning är för oss, nordbor, i praktiken lika
otillräcklig som den motsatta ytterligheten.
Medelvägen är här, som ofta annars, den rätta.
Innan vi öfvergå till nästa skede i barnets
utveckling, skoltiden, vilja vi några ögonblick
stanna vid ett föga uppmärksammadt förhål-
lande. Den noggranna iakttagaren skall finna,
huru benäget barnet är att företrädesvis bruka
de högra lemmarne. Då en dörr skall öppnas
eller en för högt liggande leksak nås, höjer
barnet sig oftast på högra tåspetsen och räcker
upp högra armen. Föräldrarne må se till, att
äfven de vänstra lemmarna öfvas, enär i annat
fall den vänstra sidans muskulatur försvagas
och ger efter för den betydligt starkare högra.
Förefinnes i barnets kropp en dylik abnormi-
tit, utgör denna en lätt angriplig punkt, som
på allvarsamt sätt frestas under den tid, som
nu en stund skall sysselsätta oss.
Skoltiden har många ljusa sidor — många
mörka ock. Hvilka de ljusa äro, hör icke hit.
Men det beror icke därpå, att vi på något
sätt underskatta dem. Yår uppriktiga sträf-
van är tvärtom att öka deras antal. Därför
tala vi här endast om de mörka. Dessa sista
heta, enligt allmänt utbredd mening, öfver-
ansträngning och sjuklig kropp. Man har i
våra dagar med en beaktansvärd ifver och
glädjande nitälskan börjat på att genom fri-
luftslekar motarbeta dessa olägenheter. Man
går då ut ifrån den föreställningen, att det
myckna pluggandet skulle orsaka svagheten,
och därför borde kroppslig ansträngning vara
radikal bot för det onda.
De mångdelta studierna anses således såsom
orsak. Jag har dock aldrig kunnat riktigt för-
lika mig med denna tanke. Ty då jag tän-
ker tillbaka på min egen nioåriga lärotid vid
elementarläroverket, måste jag tillstå, att läx-
orna aldrig i någon klass från 1—7:2 tvingat
mig till öfveransträngning. Tilläggas bör, att
mina kamrater dömde mig till »medelmåtta».
Härutaf synes mig talet om »för mycket and-
ligt arbete» ogrundadt. Den kroppsliga svag-
heten hos de studerande beror icke på »mång-
läseriet». Går man, ledd af erfarenhet och
opartiskt omdöme, till djupet af frågan, skall
man finna, att gossarne liksom flickorna blifva
klena af den kroppsställning de intaga vid arbetet.
Se på dem, där de sitta vid bordet för att
läsa och skrifva. Hufvudet nedsänkt mellan
axlarna. Ryggen i en båge utåt och åt si-
dorna. Bröstet är pressadt hårdt emot bord-
kanten, för att stödja den långa öfverkroppen,
som våldsamt utsättes för tyngdkraftens in-
verkan. Och i en sådan ställning bedrifves
arbetet långa stunder i sträck, kanske timmar.
När till slut fristunden är inne, så är det icke
så lätt att räta ut kroppen igen, utan ryggen
förblir delvis krokig och gången osäker, vårds-
lös — hållningen är dålig.
Hvar och en vet, att man får böja sin rygg
för att skrifva med papperet lagdt på en pall.
Men då fråga är att skrifva något högt uppå
en vägg, så sträcker man på sig för att nå.
Det är följaktligen höjdskillnaden, som på sätt
och vis bestämmer den raka och krokiga ställ-
ningen. Det finnes således en punkt mellan
de båda nu sagda ytterligheterna, vid hvilken
skrifning och läsning kan ske med en utan
ansträngning rak rygg. Denna punkt kallas
»skrifhöjden» (eller läshöjden). För olika per-
soner är den gifvetvis vanligen ej densamma.
Är höjden hos det bord, en person använder
vid skrifning, lika med hans skrifhöjd, så kan
han intaga en rak ställning vid detsamma.
Är bordet högre än den bestämmande punk-
ten, besväras den arbetande af en tröttande
sträckning i ryggen. Om slutligen bordet icke
når upp till personens skrifhöjd, sjunker öfver-
kroppen tillsammans och förut beskrifna, skefva
kroppsform uppstår.
Granska vi nu våra vanliga bord i ljuset
af dessa själfklara teorier, komma vi snart på
det klara med, att icke blott borden i allmänhet
äro för låga, utan ock stolarne för höga. Önske-
målet är därför, att borden göras högre och
att stolarne blifva lägre. I afseende på de
till arbetsborden hörande stolarne kunna vi
observera, att de s. k. skrufstolarne hafva en
för vårt mål särdeles lämplig konstruktion.
Därigenom att sitsen är rörlig, kan för hvem
som helst skrifhöjden lätt afpassas. Om man
dessutom midt för bröstet gör en utskärning
af bordskifvan, så att tryck mot bröstkorgen
förhindras, och om på sidorna fasta stöd fin-
nas för armbågarne, så är ett ur hälsosyn-
punkt mycket ändamålsenligt bord inrättadt.
Genom att i alla våra skolor införa sådana
pulpeter skulle talet om öfveransträngning till
större delen försvinna. Ty »då barnet skrif-
ver eller läser vid ett vanligt bord, skadar
den böjda ställning, som det intager, mat-
smältningsorganerna, förorsakar skefhet i rygg-
pelaren samt hindrar respiration och blodcirku-
lationen,» säger i ett af sina arbeten professor
C. M. Nycander, som under en lefnadslång
praktik som sjukgymnast med synnerlig stor
förkärlek och sakkännedom ägnat sig åt dessa
saker. Fel i matsmältningen, ryggraden, and-
ningen och blodomloppet — behöfs det något
mer, för att barnet eller ynglingen skall se
lidande ut och få dålig hållning?
*
Jag har genom ofvanstående uppsats efter
förmåga velat påpeka en af de viktigaste si-
dorna i den fysiska uppfostran. Under foster-
stadiet, under hela barndomstiden och långt
Bland nu befintliga Caeaosorter LJ 1 § 1 T* iJ H M Ç fàTUn
intages säkert förnämsta platsen af fl U L I BYS M 11 O LMvMU »id 1897 Kon^och industriutstanmng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0386.html
