Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 17 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
in i yuglinga- och jungfruåren tager vården
om barnens kroppshållning föräldrarnes kun-
skap och kärlek i anspråk. Min innerliga
önskan, min glada förhoppning är, att jag med
dessa rader i Idun, hemmens tidning, i någon
mån bidragit till att i berörda fråga lätta be-
kymren för fäder och mödrar till sann nytta
för de unga, för »Sveriges framtid».
KASSÖRSKAN. SKISS FÖR IDUN
AF THORE BLANCHE.
NGSTE BOKHÅLLAREN hos den stora
manufakturfirman Max Lefvart stod inne
i chefens privata rum. Han hade just slutat
sitt anförande och var ännu alldeles blek af
sinnesrörelse, medan han afvaktade utgången
af den angelägenhet, hvarpå hela hans lycka
berodde.
Chefen, som åhört honom med förströdd
min, fäste en tankfull blick på det unga, upp-
rörda ansiktet.
»Hur länge har Forssman varit hos oss?»
»Fem år, herr generalkonsul!»
»Och hur gammal är ni?»
»Tjugufem årl»
Herr Lefvart gick några hvarf öfver golfvet.
Den unge mannen följde med vördnadsfulla
blickar den långa, något lutande gestalten,
som såg ännu magrare ut i den tätt åtsittande,
svarta bonjouren.
Principalen tycktes alldeles ha glömt hans
närvaro.
Slutligen stannade han framför honom och
sade med sin på samma gång välvilliga och
bestämda röst.
»Forssman vet, att jag i allmänhet inte
tycker om, att mina biträden gifta sig. Det
drager dem från affären, och de få andra in-
tressen. Men jag vill naturligtvis inte heller
binda deras handlingsfrihet. Jag är nöjd med
er, och jag sätter äfven värde på fröken Ek.
Från januari får ni er lön påökad med 500
kronor — det är vanligt hos oss efter fem
års oklanderlig tjänst! »
Den unge mannen aflägsnade sig med an-
siktet strålande af glädje.
Där fröken Ek satt vid kassan och lät sina
vackra ögon glida öfver den stora affärsloka-
len, hade hon ofta lagt märke till den unge
kontoristen, då han gick genom detaljaffären
för att komma upp på kontoret.
En kväll hade han, som det föreföll honom,
af ren slump kommit att göra henne sällskap
på vägen hem. Och då hon till afsked räckte
honom en liten varm hand och med en för-
tjusande åtbörd, som om det varit en kloster-
port, stängde dörren bakom sig, var han re-
dan till hälften förälskad.
Från den dagen var han hennes ständiga
ledsagare hem från affären. Det var uteslu-
tande hennes förtjänst, att deras förhållande
förblef en hemlighet för kamraterna. Hennes
blonda hufvud var outtröttligt i att finna på
utvägar, då det gällde att kunna träffas, utan
att någon såg dem ; och den korta nick, hvar-
med hon i andras närvaro besvarade hans
hälsning, lämnade ingenting öfrigt att önska
i likgiltighet.
Fröken Ek var en liten klok och praktisk
kvinna, som afskydde skvaller, och som på
samma gång var tillräckligt romantisk för att
sätta värde på den tjusning, som ligger i att
älska och älskas i hemlighet.
Men hon var äfven en förträfflig räknemä-
stare, som kunde sin multiplikationstabell, och
hon visste, hur nyttigt det var, då en ung man
Under deras äktenskap skref hon också 50
procent af sin mans kärlek på den förståndiga
buteljeringsprocess, för hvilken den i början
varit utsatt.
Då hans inkomster ännu voro små, bibehöll
hon med herr Lefvarts medgifvande sin plats.
Kontoret stängdes tidigare än själfva affären,
och han måste vänta, till dess hon slutat. Då
han med rocken på armen kom ner för spiral-
trappan, som ledde upp till kontoret, ställde
han sig framför henne och såg småleende på,
hur hon summerade ned sina kolumner af små
raka, korrekta siffror.
Men då han ville stjäla sig till en kyss, slog
hon honom lekfullt i ansiktet med pennskaf-
tet. Hon var icke den, som lät distrahera
sig, och kassan stämde på öret.
De voro ett vackert par, där de arm i arm
gingo gatan fram. Äfven herr Lefvart kunde
vända sig om och se efter dem. Han tycktes
finna ett verkligt behag i de bägge unga män-
niskorna, hvilkas lycka han så verksamt främjat.
Under de första åren hyrde de en liten, men
nätt våning uppe i Vasastaden. Den var icke
elegant, men tack vare de besparingar, hon
kunnat göra under sin fleråriga anställning
som kassörska, saknade den icke en viss lyx.
Han brukade skrattande säga, att allting var
hennes: från den vackra lampan i salongen
till sängarne i sängkammaren.
Men då blef hon allvarsamt ond och fyllde
händerna med hans stora, präktiga mustascher.
Alltsammans i deras hem var hans, liksom
hon själf endast tillhörde honom!
Naturligtvis hade de endast en jungfru. Det
var gamla Sofi, som var deras allt i alla. Hon
var en liten mager gumma med försynt sätt,
som tycktes lefva i den tron, att hon alltid
kom olägligt, och som smög genom rummen
som en råtta, färdig att försvinna i något
hemligt hål. Unga frun hade bott hos henne
som flicka, och hon ansågs också mera som
en äldre medlem i familjen än som en tjä-
nare. Herrn i huset betraktade henne som en
verklig skatt. Han hade icke stora begrepp
om, hvad ett hushåll kostade, men i Sofis
händer tycktes pengarne äga ett alldeles sär-
skildt och för honom ofattligt värde.
Sålunda lefde de lyckliga och nöjda. De
följdes åt om morgnarne till den stora affären,
där de försvunno som bin i en kupa ; de hade
sin gemensamma middagstid ; och då de kommo
hem på kvällen, stod supén redan färdig på
bordet.
Så småningom hade han fått det så bra,
att hon mycket väl skulle kunnat sluta med
sin kassörskebefattning. Men det stämde icke
öfverens med hennes verksamma lynne att
sitta hemma med armarna i kors eller gå på
visiter, medan han arbetade för dem bägge.
Och hon fann dessutom en nästan barnslig
glädje i att själf förtjäna pengar. Då hon om
kvällarne satt framför sin byrå i sängkamma-
ren, fundersamt bitande i pennan med sina
små hvita tänder, medan han höll på att kläda
af sig, liknade han henne skämtsamt vid en
liten drake, som rufvade öfver sina skatter.
Hon smålog och sade, att man måste tänka
på framtiden.
En gång i veckan gick hon på operan. Han
var icke road af musik, som endast gjorde
honom sömnig, och föreslog, att de i stället
skulle gå på någon af de andra teatrarna,
men hon var betagen i musik. Gamla Sofi
hämtade henne utanför operan. Den unga
frun fann det förtjusande att, i olikhet med
det vanliga förhållandet, han satt hemma och
väntade på henne.
om halsen, medan Sofi försvann som en skugga
genom köksingången.
Under de åtta år, som Forssman varit an-
ställd hos Max Lefvart, hade han alltmera till-
vunnit sig sin chefs förtroende. Men det
oaktadt väckte det en viss öfverraskning, då
han efter gamle Gills död bief chef för hela
detaljaffären.
En sådan tur!
Den enda, som icke föreföll förvånad, var
f. d. kassörskan, som nu med uppriktig sak-
nad lämnade sitt kära glasskåp. Om de visste,
hur arbetsam hennes man var, hvilket affärs-
hufvud han hade, så skulle de icke ha blifvit
förvånade alls!
Tyvärr fick den unga frun icke länge njuta
af deras nya våning. Hon förkylde sig och
dog inom tre dagar med armarne omkring sin
mans hals.
Den stackars änklingens sorg var gränslös.
Stum och tårlös skötte han sina göromål och
afböjde envist chefens vänliga uppmaning att
taga sig en tids ledighet och resa bort.
Långt in på nätterna hörde gamla Sofi ho-
nom gå fram och tillbaka i de tysta rummen,
som genljödo af hans steg.
En afton kommo emellertid tårarne som ett
befruktande regn. Andaktsfull som inför ett
relikskrin, öppnade han sin hustrus öfversta
byrålåda, framför hvilken hon älskade att sitta
med pennan mellan tänderna, tyst och fun-
dersam.
Allting i den med klaffar och småfack in-
delade lådan bar vittne om den dödas stränga
ordningssinne. I hushållsboken stodo siffrorna
uppställda som regementen på parad, bland
hvilka hans tårar spredo oro och förvirring. I
ett fack för sig lågo några bankbevis på hen-
nes besparingar.
Han häpnade, då han såg, till hvilket be-
lopp de uppgingo. Det var ju en hel liten
förmögenhet, som han höll i sin hand!
Den första tiden efter sin hustrus död gick
han nästan dagligen till hennes graf med friska
blommor. I samma mån, som hans sorg mil-
drades, blefvo emellertid besöken på kyrko-
gården mera sällsynta.
Men då han såg, att det fanns en annan,
som var trognare mot den aflidna än han
själf, erfor han en känsla af blygsel. På hen-
nes graf låg alltid en krans af hvita blommor,
alltid lika enkel, alltid lika frisk, medan hans
egna kunde få ligga där länge nog, vissna och
hoptorkade.
Hemkommen en afton, tryckte han gamla
Sofies händer och tackade henne med tårar i
ögonen för en tillgifvenhet, som icke bröts
med döden.
Och då hon med ett förläget leende för-
svunnit, mumlade han för sig själf:
»Gamla trogna själ!»
Men då han en eftermiddag kom nt till
kyrkogården, märkte han till sin öfverrask-
ning, att han var förekommen. En annan
herre stod där redan, lutad öfver samma graf,
som dolde stoftet af henne, som han älskat.
Den främmande var så djupt försjunken i sina
tankar, att han icke såg upp, förrän han kom-
mit alldeles inpå honom.
Då utstötte han ett lätt rop.
Änklingen var djupt rörd:
»Ah, ni här, herr Lefvart! Hur skall jag
kunna tacka er ! »
Herr Lefvart smålog och tryckte hans hand,
och de lämnade kyrkogården i sällskap, gå-
ende bredvid hvarandra som tvänne änklingar,
tysta och allvarliga.
maste lägga band på sina känslor.
Och då hon ringde på dörrklockan och han
lekfullt öppnade dörren på glänt, trängde hon
sig mellan, smidig som en ål, och flög honom
HUSMÖDRAR, som önska ett verkligt..delikat kaffe, som dessutom ställer sig både drygt och billigt
köpen GRA F STROM & C: OS Ångrostade Kaffe.
Regeringsgatan 31. Storkyrkobrinken 8. Qötgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
