Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 17 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6 —
täfian, åtminstone om den större romanläsande
allmänhetens intresse, en täfian, som också mån-
gen gång på flera håll kröntes med seger, men
som säkerligen alltid låg fjärran från Fredrika
Bremers syften.
Hvad som icke ringa bidrog att öka det
pikanta af denna nya stjärnas apparition på
litteraturens himmel, var den stränga och länge
bevarade anonymitet, hvarmed den uppträdde,
och som, sedan den afslöjats och författar-
skapet erkänts, likväl alltid i så måtto bibe-
hölls, att alla hennes följande arbeten städse
endast angåfvos såsom af Kusinernas förfrei
Vid ett senare sammanträffande under ett
besök hos henne i Stockholm, då hon redan
inträdt i hvad man skulle kunna anse som
fjärde skedet af hennes lif, och hon, hvilande
på en chaislong, räckte mig den fint formadre
hand, med hvars afbildande, hållande en penna,
på titelbladet till ett af sina arbeten hon —
månne litet »koketterande» — velat antydan-
de medgifva, att Kusinernas förf. var en för-
fattarinna, hörde jag af hennes egen mun, att
om än personliga utmärkelser någon gång
smickrat henne, kände hon dock aldrig så ren
författareglädje, som då hon ännu var okänd
för alla.
Friherrinnan Knorring var ovanligt produk-
tiv under alla de tre perioder, friskhetens, mat-
tighetens och sjuklighetens, i hvilka förut citera-
de biograf indelade hennes författareskap. I
den andra och tredje periodens alster kunde
icke ens hennes ifrigaste beundrare förneka
ett tiilbakaskridande, hvarvid man äfven tyd-
ligen tyckte sig märka en sjunkandes febrila
ansträngningar att ännu hålla sig uppe, hvilka
gjorde ett nästan pinsamt intryck, trots —
eller kanske just bredvid — oförnekliga blix-
tar af det forna lifliga snillet, den forna för-
mågan. Kvinnan led med resignation de kropps-
liga plågorna, men författarinnan ville icke dö,
ville icke erkänna sin kraft besegrad, ville icke
nedlägga sin penna, den hon så länge älskat
med hela den passion, hvaraf detta lifliga lynne
varit mäktigt. Och med öfveransträngningens
mod, med konstladt leende på läpparna, men
förtviflans tårar i hjärtat kämpade hon med
den obeveklige härjaren om hans rof, om sitt
eget jag, om sin litterära ryktbarhet, och hon
dukade allt mer och mer under i striden.
Bland många spirituella yttranden erinrar
jag - mig ett pikant reparti. Under ett besök
på örlogsvarfvet i Karlskrona kommo vi äfven
till den så kallade »Brobänken», vid hvilken
fartygen lågo förtöjda sålunda, att ett tresi-
digt spjälstaket med stängd port afspärrade
tillträdet till hvart och ett. På en trätafla
öfver porten lästes namnen. Då vi så passe-
rade linieskeppen Gustaf Adolf, Carl XIII,
Carl XIV m. fl., kom jag att yttra: »Ja, där
ligga nu de gamla hjältekonungarna overk-
samma i sina bås!» »Oh», genmälde hon
genast med en klipskt förebrående blick, »om
ni ändå sagt spiltor!» Hon bibehöll då ännu
—- jag talar här om mitt första sammanträf-
fande med henne — sin anonymitet som för-
fattarinna, och jag respekterade den och vid-
rörde icke alls hennes arbeten, ehuru jag nog
tyckte mig kunna förstå, att hon icke skulle
haft något däremot; men det var liksom en
tyst föresats, att ingen af oss ville börja. Först
sent på eftermiddagen, innan uppbrott skedde
för mig att begifva mig till mitt hem, mitt
tryckeri och min tidning, samt för familjen att
återvända till sitt landställe, framkastade hon
att, om tiden så medgifvit, skulle hon gärna
velat bese tryckeriet och dithörande, ty därom
hade hon ^ intet eller högst ofullständigt be-
grepp. »Åh kors», yttrade jag, »jag trodde
ni hade ganska fullständigt begrepp om allt
dithörande från och med skrifvandet ända till
MÏ-Æ
GREFVE CHRISTIANIS ATTENTAT MOT PRESIDENT LOUBET,
STRIDIGAVILJOR,
SKILDRING AF
ERNST HÖGMAN.
FORTS. OGH SLUT.
M
EN SÅ STEG solen
igen med vår och
nytt hopp, med ny
grönska öfver markerna och
med sorlande vågor i den
isfria hafsbukten — vågor,
som gått fram i rytande
vrede öfver de stora dju-
pen, men nu kommo helt
saktmodigt rullande in mot
kusten för att värma sig i
solen och afspegla himlen i
sina domnande dyningar.
Justus Brogren vänta-
de och längtade. Uppre-
pade gånger hade han utsatt en dag, då han skulle
besöka Mårten, eftersom ingen hördes af därifrån.
Men för.hvarje gång han stod i begrepp att gå,
vaknade i hans bröst återstoden af det gamla styfva
sinnelaget, som tillhviskade honom att ej taga första
steget; till dels påverkades han äfven af systerns
oböjliga stränghet — den var som en oöfverstiglig
mur kring hans gård. —
Det bief en välsignadt vacker försommar. In-
spektor Nordström gick och fröjdade sig åt den lof-
vande växtligheten på sina åkerlappar; det kunde
minsann bli en fin skörd i år!
Eftermiddagarne tillbragte han inne i staden hos
de unga, och där gick han regelmässigt upp i be-
undran för sin treårige dotterson Olof, som, enligt
hans förmenande, var ett högst märkvärdigt barn.
Se honom, reslig och grå, långsamt promenera i
stadsparken med den lille parfveln vid sin sida, kän-
nande hans späda hand krafla i sin grofva och stora,
liksom en fågelunge i sitt näste, samt iakttagande,
hur föremålen gåfvo de mest öfverraskande impul-
ser åt barnets spirande tankelif — då snodde han
sina polisonger och mumlade: »det är ändå en tu-
sans pojke!»
En eftermiddag, då de gingo tillsammans upp-
för Lotsbacken, pekade Olof på det hvita envånings-
huset, som skymtade genom syrénhäcken.
»Hvem bor därinne?» frågade han.
»Där bor ... farfar,» svarade Nordström efter ett
par ögonblicks betänkande, »din pappas far ... för-
står du det riktigt?»
»Farfar,» upprepade Olof och såg’ eftertänksamt
upp i morfaderns ansikte;» jag vill hälsa på farfar.»
Nordström blef i förstone något förbluffad öfver
barnets begäran och sökte leda dess uppmärksam-
het i en annan riktning; men Olof hade fått för sig,
att här var en ny bekantskap att göra — ergo hade
morfar ingen annan råd, än att låta honom få sin
vilja igenom.
I butiken blefvo de af bokhållaren visade in på
kontoret. Nordström öppnade dörren och sköt Olof
före sig.
Brogren satt vid pulpeten och skref. Vid bull-
ret lyfte han upp hufvudet, och oförberedd, som han
var, att möta Nordström, fingo hans anletsdrag ett
uttryck af hälften förlägenhet, hälften missnöje.
Han upptäckte inte Olof nedanför pulpeten, förrän
Nordström, sade: »här är en liten person, som vill
hälsa på dig,» och ledde gossen fram till hans stol.
»G’da’, farfar!»
Barnet sträckte upp sin knubbiga hand. Det
blef med ens alldeles tyst i rummet. Brogren stir-
rade på den lille, som om denne varit en sällsam
uppenbarelse från en annan värld; pennan gled ur
hans hand, hans hufvud svindlade, tusen stridiga
tryckning och det trycktas hopfogande till
exempel till en bok. » Hon låtsade, sig ej för-
stå, hur jag kunde tro så, och en liten skär-
mytsling uppstod med närmande och svagt
parerande utan något resultat, innan afbrott
måste ske. Jag hade yttrat, att jag dock
mycket väl kände hennes stil och hade läst
något af henne skrifvet. Men då hon ifrigt
frågade: »hvad då?» var jag skälmsk nog att,
till hennes missräkning svara: »jo, en liten
biljett till er svägerska, om hur man bäst skall
förvara citroner. »
Någon tid därefter hade hon vänligheten
skicka mig sitt nästa arbete: »Skizzer», med
handskrifven tillägnan »från den, som under
en hel dags sammanvaro ej ville erkänna sig
vara en ödmjuk
FÖRFATTARINNA. »
VÅRA ILLUSTRATIONER.
TAKOB SVERDRUP, den märklige norske politi-
kern, afled i söndags i Kristiania.
JAKOB SVERDRUP,
drup till biskop i Bergens
Sverdrup, som föddes
den 27 mars 1845, blef
präst och kom som kyrko-
herde i Lekanger i Sogn
år 1878 in i stortinget.
Där anslöt han sig till
farbrodern, den kände
Johan Sverdrup, och ar-
betade med kraft för
dennes politik.
Han bidrog väsentligt
till genomdrifvande af
det af Johan Sverdrup
föreslagna »9-junibeslu-
tet» 1880, som blef inled-
ningen till de våldsamma
kampåren, hvilka myn-
nade ut i 1884 års riks-
rätt. — I början af förli-
det år utnämndes Sver-
stift.
TjiRÅN DE POLITISKA OCH
J- DALERNAS STAD, Paris,
bild af den uppseendeväc-
kande händelsen vid kapp-
löpningarna i Auteuil, då
grefve Christiani, en af
medlemmarne i den min-
dre välkrediterade parisiska
adelsklubben »De hvita nej-
likorna», strax före löpnin-
garnas början rusade upp
på tribunen och riktade ett
knölpåkslag mot franska re-
geringens öfverhufvud, pre-
sidenten Loubet. ’
Grefve Christiani, som
lyckligtvis aldrig hann full-
följa sin afsikt, arrestera-
des omedelbart efter an-
fallsförsöket, under det att
presidenten, hvilken hela
tiden visade ett orubbligt
lugn, på det mest entusi-
astiska sätt hyllades af folk-
massorna.
RÄTTSLIGA SKAN-
meddela vi i dag en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
