Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 21 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J DUN 1899.
ut, som gömmer prinsessan af bokskogarnas
och de rika slätternas land på andra sidan
Sundet, där traditionen i lif och konst hålles
i långt varmare helgd än hos oss.
Från den sandade gårdsplanen kommer man
öfver en liten förstubro med det hertigliga
parets namnchiffer ofvan dörrposten in i för-
hallen -— ett stort, hemtrefligt rum, belyst af
en angenäm halfdager; på högra sidoväggen
står en stor engelsk spis och i ett hörn till
vänster glänser ett vördnadsbjudande dal-
karlsur. I rummets fond leder en trappa upp
till öfre verandan och gästrummen, och vid
början af trappbalustraden står en meterhög
afgjutning i brons af Hasselbergs »Snöklockan».
Under trapphvalfvet befinna sig ett par glas-
dörrar, som lämna utsikt öfver en del af par-
ken med stora segelleden som bakgrund.
Från förhallen leder en dörr till höger in i
salongen, där man mötes af idel ljus och ljusa
färgers skimmer i solstrålarne ; möbeln är i
empire och klädd med blekrödt siden, och
väggytorna täckas af ljusgröna tapeter. Här
och där hänga några reproduktioner i sepia
efter Corot samt två raminfattade fotografier,
den ena af drottningen af Danmark och den
andra af prinsessan Ingeborg.
Till vänster står salongen i förbindelse med
en täckt glasveranda, hvarest ett uppslaget
pianino samt en af musikalier fylld nothylla
vittna om, att prinsessan därinne någon af
dagens stunder förströr sig och sin make med
musik.
I salongens högra hörn leder en dörr ut i
prinsessan Ingeborgs lilla arbetsrum ; det ter
sig enkelt och fint som dess furstliga ägarinna
själf, hvilken man tycker satt något af sin
intagande personlighets prägel på hvarje detalj
därstädes. Lätta, smidiga trädgårdsmöbler,
klädda med kuddar och sitsar i ljust blommigt
mönster, äro placerade längs väggarna, och i
bakgrunden står ett grönt damskrifbord med
en rad af porträtt och med åtskilligt skrif-
material i den prydligaste ordning. Bredvid
skrifbordet leder en glasdörr direkt ut i par-
ken.
Parallelt med detta förtjusande arbetsrum
ligger prins Carls skrifrum, också möbleradt i
empire liksom salongen, men i blått — blåa
sidenöfverdrag på möblerna och mattblåa ta-
peter på väggarna. På sned framme vid fönst-
ret står prinsens skrifbord, och högra sido-
väggen upptages af en inbjudande hvilsoffa,
ofvanför hvilken hänger ett lavyrporträtt af
konung Oscar jämte ett par reproduktioner
efter franska konstnärer.
Väggen till vänster upptages af bland annat
två trymåer i mörka mahogniramar, hvilket
träslag för öfrigt är det förhärskande i detta
rums möblemang.
Till höger om förhallen ligger matsalen,
som är dekorerad i hvitt och guld samt har
möbel i rödt och hvitt.
Från matsalen kommer man direkt ut till
den stora, gröna verandan, som under vackra
sommardagar, då Lilla Värtans solglimtande
småvågor sorla nedanför parken och granarna
på ömse sidor om blomsterrabatterna susa för
en svag bris, torde bli det hertigliga parets
favoritplats. På verandans blomstersmyckade
bröstvärn höjer sig en snidad pelare med
prinsens och prinsessans monogram i guld —
en gåfva af prins Eugen.
I öfre våningen är hertigparets sängkam-
mare belägen, äfvensom toalettrum, ett antal
gästrum och tjänstgörande hoffrökens rum.
I husets norra del, på sidan om matsalen,
ligger slutligen köksafdelningen med rum för
hushållerskan samt betjäningens matsal.
En kortfattad skildring i ord som denna
kan emellertid ej ge våra läsare ett fullt klart
2 —
begrepp om ställets utseende, hvadan vi tagit
vår fotografs kamera till hjälp för att ge mera
åskådlighet åt framställningen.
Men äfven därvidlag skulle vi tvifvelsutan
kommit till korta, såvida ej det höga värd-
paret själft med det älskvärdaste tillmötesgå-
ende låtit oss intränga hos sig som fridstörare
och taga fotografier af rummen.
Det var från början Iduns mening att
kunna verkställa fotograferingen, innan hertig-
paret flyttat ut, men alldenstund rummen
till dess ej hunno fullständigt möbleras, fingo
vi, som sagdt, den förmånen att taga samt-
liga fotografier efter utflyttningen, då det furst-
liga paret kommit helt i ordning.
Vi hafva således tillfredsställelsen att kunna
bjuda vår läsekrets, utom exteriören af bosta-
den, fullständiga interiörer af de mest karak-
täristiska rummen såsom komplettering till
texten.
När I, ärade läsarinnor, gjort er förtrogna
med de olika bilderna, ägen I alltså det rätta
totalintrycket af det furstliga sommarhemmet
Parkudden, där det ligger bland Djurgårds-
lunderna, fint och nobelt genom sin värdiga
enkelhet och med den hemtrefnadens stäm-
ningsrikedom öfver sig, som endast är till-
finnandes inom sådana väggar, där hjärte-
människor, de må nu bära furstepurpur eller
vadmal, lefva kärlekens och själsharmoniens
vackra lif.
MEDAN SOMMAREN BLOMMAR.
D
ET ÄR EN KÄND SAK, att intet land
kan jämföra sig med England i afseende
på välgörenhet. Man behöfver blott påminna
sig de enorma sjukhusen i London, hvilka ute-
slutande uppehållas medels frivilliga bidrag,
samt de otaliga konvalescenthemmen vid kusten
och andra inrättningar för olika ändamål, hvil-
ka finnas öfverallt. Detta är dock helt natur-
ligt i ett så rikt land, och de årliga bidragen
äro merendels ej synnerligen kännbara för
personer, hvilkas årliga inkomster i pund ster-
ling skulle för oss, äfven i krontal, utgöra en
ansenlig förmögenhet. Hvad jag särskildt fäst
mig vid är dock det tysta, privata arbete i
välgörenhetens tjänst, som i nästan hvarje
engelskt hem utföres af de kvinnliga med-
lemmarna, fullkomligt oberoende af husfaderns
möjliga utgifter i den vägen.
Man är i Stockholm så lätt hågad att anse
sig fri från vidare skyldighet, då »den blå skyl-
ten» fästs på dörren, och medvetandet, att en
viss summa regelbundet går till »Föreningen
för välgörenhetens ordnande» tillfredsställer
ofta ens samvete. Och dock kunde så mycket
göras utan mycken kostnad eller tidsuppoff-
ring. Men ordning och ett visst system må-
ste finnas för allt, annars hinner man ej med
hvad man skulle vilja. Låt mig berätta om
den anspråkslösa lilla förening, hvars arbete
jag nyligen hade tillfälle att se under ett be-
sök hos en engelsk familj.
Deras hem utanför London var den för
borgerligt folk här så vanliga villan, öfver-
vuxen med murgröna och slingerrosor samt
omgifven af en trädgård, stor nog att inne-
sluta en lawn-tennis-plan samt en mindre grön-
saksanläggning för husets behof. Fadern, en
medelålders affärsman, tillbragte naturligtvis
hela sin dag i staden, och som hans inkom-
ster ingalunda voro lysande och en uppväxan-
de skara af gossar och flickor med god aptit
infann sig vid de regelbundna måltiderna, kan
man lätt förstå, att husmodern hade sina hän-
der fulla och måste vara den första uppe och
den sista i säng.
»Jag försummar alldeles mina plikter utom-
hus,» sade hon ock till mig, »men min tid
räcker ej till, i eftermiddag måste jag dock
göra några fattigbesök i mitt distrikt, och i
morgon ha vi blomstermissionen hos mrs C.,
dit »baby» och jag bruka gå hvarje tisdags-
eftermiddag mellan kl. 2—4. Detta brukar
jag ej försumma, och i synnerhet den här
tiden under ferierna, då så många medlemmar
äro bortresta, behöfves all hjälp, som kan fås.»
Medtagande en korg blommor, åtföljde jag
sålunda på tisdagen min värdinna till mrs C:s
hus. Som det var en varm och vacker som-
mardag, funno vi bordet med en rik skörd af
afskurna blommor placeradt i trädgården under
ett par störrre träd och togo plats bredvid de
redan anlända äldre och yngre damerna, som
voro i full färd att binda små buketter med
5 à 6 blommor i hvarje. En liten flat korg
med sax och ullgarnsnystan stod framför hvarje
plats, och efter litet undervisning från när-
maste granne var äfven jag snart i full gång
med att afklippa stjälkarna till den rätta läng-
den och vira det mjuka ullgarnet därom.
De små barn, som åtföljt sina mammor,
gingo nu omkring med hvar sin lilla korg
och uppsamlade blomsterknippena, alltefter
som de blefvo färdiga, samt placerade dem i
stora flata bleckbaljor, öfver hvilka ett stål-
trådsgaller var lagdt, så att hvarje liten bu-
kett stacks ner i sitt hål, där stjälkarne så-
lunda fuktades, utan att själfva blomman för-
stördes af vattnet, och det våta ullgarnet
höll buketten frisk till nästa morgon. Detta
lilla arbete intresserade barnen mycket, och då
sedan »afternoon tea» serverades, fingo de
hvar sin bit korintkaka. Ibland lästes högt,
och vid detta tillfälle lät värdinnan oss höra
en beskrifning på, hvad en missionär i norra
Amerika haft att utstå i kampen mot kylan och
de rasande vargarne, då han färdades genom
obebodda, snöbetäckta trakter för att vid en
årlig mötesplats predika för de vilda stam-
marna.
Sedan alla blommorna voro slut (flere kor-
gar hade skickats från medlemmar, själfva
hindrade att närvara), skildes man åt, och
mrs C:s trädgårdsmästare räknade och inpacka-
de buketterna — de voro den dagen 500 —samt
afsände dem till något af de stora barnsjuk-
husen i London. Följande morgon omhänder-
tagas de där af andra frivilliga hjälpare, unga
flickor, som hvarje onsdag infinna sig vid
sjukhuset och nu fästa blommorna vid kort,
på hvilka någon bibeltext är skrifven, och så
utdelas de till de små bleka Londonbarnen,
bland hvilka de framkalla stor förtjusning.
Den, som en gång sett en sådan, merendels
tålig patients lilla ansikte lysa upp och leen-
det på de bleka läpparne, då den anspråks-
lösa blomstergärden lägges på hans bädd,
glömmer det ej så snart och uteblir ej gärna
från sin missionsdag på sjukhuset.
Under vintern, då blommorna äro svåra att
anskaffa, glömmas dock ej dessa små. Blom-
stermissionens medlemmar samlas äfven då,
fast ej så ofta, samt ordna torkade lavendel-
blommor i små luktpåsar eller klistra pressade
blommor på kort för att sedan utdelas bland
de sjuka barnen.
»Barnsligt!» tycker kanske mången. Men
dessa småsaker glädja det barnsliga sinnet,
och, hvad mer är, det är möjligt för nästan
hvem som helst att utöfva dylika kärleksverk.
Vi läsa ofta i tidningarna om stora donatio-
ner till den ena eller andra inrättningen samt
häpna och beundra. Sådana gåfvor äro na-
turligtvis allt för välbehöfliga, men huru få
kunna verka så i stor skala! Och under det
dessa stora summor hålla hela maskineriet i
gång, är det en tröst för den mindre välgören-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
