Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 21 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
heten att tänka sig, det dess anspråkslösa
gåfva ofta framkallar mera personlig glädje
hos individen än hvad kapitalerna förmå,
som ingå i det stora hela.
Nu om sommaren kosta ju blommor äfven
i Sverige nästan ingenting, mången lämpar
på sommarstället en skön färgprakt att osedd
förblekna, och mången husmoder på de större
herrgårdarna skulle gärna på hösten vilja af-
stå trädgårdens prydnader och därmed glädja
någon stackars sjukling i stället för att lämna
dem åt frostens sköfling, om blott någon åtoge
sig besväret därmed. Och här kunna de, som
intet ha att ge, göra mycket genom att gifva
sin tid och litet energi. Men för tillfälliga,
extra göromål räcker tiden sällan till. Hvad
man däremot ordnar sig för att regelbundet
och på bestämda tider utföra, hinnes alltid
med. Medlemmarna i denna blomstermission
betala omkring 2 kr. årligen, en afgift, som
ej bör vara särdeles känbar för någon, och
härmed glädjas dock regelbundet hvarje vecka
flere hundra små lidande varelser. Är detta
ej ett stort resultat af ganska små bemödanden?
Och borde ej äfven vi, svenska kvinnor, taga
efter de engelska systrarnas exempel, nu, just
nu medan sommaren blommar?
I. H.
SILHUETTER. UR GEORG AMEENS
EFTERLÄMNADEANTECKNINGAR,
TRE SAMTIDA FÖRFATTARINNOR.
III.
EMILIE FLYGARE-CARLÉN.
O
M BÅDE friherrinnan Knorring och mam-
sell Bremer, till följd af börd, uppfostran,
samhällsställning, umgängeskretsar, vanor och
andra förhållanden, i viss mån voro represen-
tanter för ett mera aristokratiskt element, så
var däremot fru Emilie Flygare ■—- sedermera
Carlén — till följd af sina förhållanden repre-
sentant dels för det tredje ståndet, den bour-
geoisie, som på 1830—40 talet bief en vägande
makt i stat och samhälle, och dels för ett än
mera demokratiskt, folkligt element.
Härstammande från en köpmansfamilj med
en talrik barnskara i en af västkustens små
städer, i nära beröring från barndom och ung-
dom med skärgårdsbefolkningens lif, seder och
alla förhållanden, älskade hon företrädesvis att
skildra dessa. Dessa skildringar blefvo också
glanspunkterna i hennes författarskap, vida
öfverlägsna hennes bägge litterära medsystrars,
då de försökte sig med att teckna något från
folket, »le bas peuple», hvaremot hon nog var
dem underlägsen i andra delar.
Hennes uppfostran, utveckling och bildning,
ehuru ingalunda försummade, voro naturligen
helt annorlunda än deras, gående i en allde-
les olika riktning, och hon torde först under
lifvets växlande skiften hafva förvärfvat och
tillägnat sig åtskilligt af hvad de båda andra
redan ägde i rikt mått vid inträdet i världs-
lifvet.
Fru Flygare-Carlén har visserligen offentlig-
gjort åtskilliga biografiska uppgifter om sig
själf, och jag har flere sådana från en af hen-
nes bröder, apotekaren Salomon Smith i Karls-
krona, till hvilken jag stod i mångårigt vän-
skapsförhållande. Jag vågar dock icke, när
jag nedskrifver detta, fullt lita på mitt minne,
huruvida det var bestämd, öfvervägande kal-
lelse eller möjligen behöfliga förvärfsförsök,
som först förmådde henne att beträda förfat-
tarebanan ; måhända bägge delarna. Detta
skedde något senare än friherrinnan Knorring
och Fredrika Bremer, och det arbete, hvarmed
hon debuterade, var en novell, Waldemar Klein,
(af fru F.) 1838, intagen i bokhandlaren och
förläggaren M. Thomssons »Kabinettsbibliotek».
Följande år utkom Representanten (forts, af
Waldemar Klein) samt Gustaf Lindorm-, 1840
Professorn och hans skyddslingar, Fosterbröderna-,
1841 Kyrkoinvigningen i Hammarby.
Alla dessa hade jag anmält i min tidning
Najaden, innan första personliga sammanträf-
fandet ägde rum, och anmälningarna hade icke
odeladt utfallit berömmande, utan med ganska
allvarliga och skarpa anmärkningar samt pro-
tester mot, i mitt tycke, öfverdrifna lofordan-
den, hvarmed andra recensenter, isynnerhet
ett kotteri af den tidens unga litterära Sverige,
ville puffa henne upp till första platsen bland
de »tre stjärnorna» och gjorde allt för att
skämma bort henne, då däremot min tidning,
fullt erkännande alla de förtjänster och anlag,
som hos den alltför produktiva, med högtrycks-
maskin ofta fabriksmässigt arbetande författa-
rinnan onekligen förefunnos, dock trodde, att
hvad henne gjordes behof af, var en omsorgs-
full tuktan, sådan som örtagårdsmästaren äg-
nar äfven sina praktfullaste och mest lofvande
växtexemplar m. m.
Det skulle ju icke varit alls att undra öf-
ver, om det från andra håll så öfverdådigt
smickrande, blomsterhöljda »föremålet» icke
känt sig särdeles belåten med dylika allt
emellanåt förekommande törntaggar eller syn-
nerligen vänligt stämd mot upphofsmannen
därtill.
Det var därför icke utan en viss förkänsla
af något möjligen inträffande obehag, som
»anmälaren» vid ett besök i Stockholm i
augusti 1841 introducerades i fru Flygares,
då sedan januari fru Carlén, »salong». Hon
hade nämligen redan då en sådan, jag vill
minnas i ett mindre tvåvåningshus vid Öster-
malmstorg i början af Nybrogatans norra del,
hvilket ägdes eller beboddes äfven af hennes
förläggare Thomsson. Salongen, i detta ords
litterära och umgänges-bemärkelse, utvidgades
än mer, sedan de litterära makarna inflyttat
i sitt eget, med komfort inredda hus midt emot
dåvarande ingångsporten till gamla Humle-
gården. Denna salong, där denna »bit af en
svensk George Sand», som någon benämnt
henne, var den strålande medelpunkten, var
i ett årtionde eller ända till sonens, den be-
gåfvade fil. dokt. Edv. Flygares, död 1852 —
hvarefter hon under några år bief en tillbaka-
dragen, sörjande, ej skrifvande moder — en
samlingsplats för den tidens litterära »unga
Sverige», nästan uteslutande det manliga och
företrädesvis det yngre »Frejapartiet», som
ofta benämndes det »rabulistiska» efter den ti-
dens måttstock. Där träffade man Blanche,
Melin, Kjellman-Göransson, Dahlgren, Ingel-
man, Crusenstolpe, v. Braun m. fl.
Den ofvannämnda förkänslan af något obe-
hag vid vårt första sammanträffande torde
hafva varit alldeles öfverflödig, Först införd
i kotteriets centrum, Frejabyrån, och där sär-
deles vänligt emottagen, blef den publicistiske
medbrodern på det mest älskvärda sätt mot-
tagen äfven i fru Flygare-Carléns salong. Vär-
dinnan gjorde les honneurs med stor världs-
vana och ogeneradt spirituel förbindlighet och
samma lätthet i konversationen, som man var
van vid i hennes romaner.
Utan tvifvel var den härskande tonen i
denna salong en annan än t. ex. i Anna Maria
Lenngrens, grefvinnan Wetterstedts eller Fre-
drika Bremers och friherrinnan Knorrings, om
den senare haft någon sådan, och om Fr.
Bremers små te-soaréer kunde få namn däraf;
men nog var där i alla händelser trefligt i fru
Carléns.
Om vid detta första besök något möjligen
yttrades om författareskapet och kritiken, minns
jag ej med säkerhet, men i så fall var det
icke något störande. Det är ju ej oantagligt,
att författarinnan, hellre än att då inlåta sig
på vederläggningar, motbevis och diskussioner,
som man ej kunde veta, hvad de torde leda
till, med kvinnlig takt och instinkt föredrog
att som värdinna vinna den skarpe anmäla-
rens bevågenhet. Och däri lyckades hon; dock
icke så, att denne efteråt mer än förut talade
mot sin öfvertygelse, uppfattning och sitt tycke
eller uraktlät att framställa befogade anmärk-
ningar.
Sedermera sammanträffade vi flere gånger,
och förhållandet var alltid godt och vänligt,
oaktadt anmälningarna af hennes med fort-
farande hastighet årligen utkommande arbeten
icke saknade anmärkningar, jämte erkännan-
det af ett jämnt och obestridligt framåtgående.
Bland andra ägde ett sammanträffande rum,
då fru Carlén med sin man 1843 besökte
släktingar i Karlskrona och därunder äfven
hedrade Najadens utgifvare, då ännu ungkarl,
med ett par timmars besök på det vackra
Tromtö.
Najaden var dock ej den enda tidning, som
icke obetingadt ville instämma i de öfverdrif-
na loforden. Ännu så sent som i november
1851, då fru Carlén stod på höjden af sitt
rykte och hennes romaner vunnit en nästan
exempellös popularitet, hade Aftonbladet, som
då öfvertagits af C. F. Bergstedt, en anmälan
af den nyaste, Förmyndaren, undertecknad af
en dåvarande medarbetare S. A. H (edlund),
hvari »kyrkan tycktes ställas någorlunda jämnt
midt i byn vid afvägande af förtjänster och
fel, hvilka senare ingalunda undandoldes» ;
Hvarjämte Bergstedt själf, en af tidens mest
grundliga och mest ansedda kritici, känd för
sin räfst mot »den usla litteraturen», hade
kort förut om romanen »Ett rykten fällt det
synnerligen skarpa, till följd af ett författar-
innans oförklarliga missgrepp måhända icke
alldeles oförtjänta, om också något öfverdrifna
omdömet, att »däri finnas blad, som hörde
till det orenaste och vidrigaste kanske något
lands romanlitteratur hade att uppvisal»
Fru Carléns popularitet var emellertid allt-
jämt i stigande nästan inom alla samhälls-
klasser och läsekretsar, och de betingade hono-
raren beräknades i förhållande därefter till
dittills oerhörda, fabulösa belopp. »Ett köpmans-
hus i Skärgården», som först (1859) infördes
som följetong i Aftonbladet, hvilket då från-
trädts af Bergstedt och öfvertagits af Sohlman,
lärer där betalats med 10,000 kronor, som
författarinnan anslog till en stiftelse för fattiga
sjömän, med bibehållen rätt för förf. att sedan
utgifva arbetet i bokform, som äfven skedde.
För sådana arbeten i bokform och i tidskrif-
ter, att nämna Gernandts Familje-journal, lä-
rer arvodet ännu på 1860- och 70-talen, varit
ett à tvåhundra kronor arket.
Denna popularitet, vunnen äfven i flere an-
dra länder genom öfversättningar, nådde en
höjd, hvartill hennes bägge medsystrar i det
illustra klöfverbladet aldrig hunnit, ehuru äf-
ven flere af Fredrika Bremers arbeten inför-
lifvades med främmande länders litteratur.
Fru Carléns romaner lästes ännu i senaste ti-
der i nya upplagor af nya generationer, då
Fredrika Bremer var, om i annat hänseende
ej glömd, dock icke mera läst, och friherrin-
nan Knorring glömd och okänd, t. o. m. för
den nyare tidens många roman- och novell-
författarinnor.
Då jag efter en mellantid af omkring trettio
år ånyo sammanträffade med fru Carlén och
upplifvade bekantskapen från forna dagar,
var hon icke mer densamma. Väl såg man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
